Slut med sängkompisar

När vi fick Linnéa var vi, som de flesta förstagångsföräldrar, ganska ambitiösa med det mesta (tygblöjor, ordentliga sov/mattider, hemlagad barnmat, långpromenader med vagnen varje dag mm mm). Det gick väldigt lätt eftersom hon var världens enklaste bebis! ALLTID nöjd. När hon var två månader började hon sova 12 timmar per natt i ett streck. Tror de andra båda var snarare två år, innan de nådde det målet...

Då L närmade sig ettårsåldern, började hon drömma på natten ibland och vaknade till. Hon satte sig i sängen och ropade på oss, vi hämtade henne till oss och hon somnade direkt och låg blixt stilla mellan oss hela natten. Vi tyckte dock ändå att det var viktigt med rutiner och att hon sov i sin egen säng. Tror en tanke var att hon skulle känna sig trygg med sig själv och när hon blev större, kunna sova hos kompisar utan att bli ledsen och vilja gå hem när det blev sent (bra att tänka på det redan när barnen är så små...).

Sedan kom Malin. Jösses, man var glad om man fick sova över huvud taget, oavsett vad man gav avkall på för principer. Ibland gjorde vi några slitsamma försök och satte bl a hjul på spjälsängen för att kunna "gunga" henne till sömns om hon vaknade. Minns hur vi kröp längs golvet till spjälsängen för att hon inte skulle se oss och började halvt medvetslösa gunga sängen tills hon förhoppningsvis somnade om. Då hon gick över till vanlig säng, var det inte frågan om att sätta sig upp och ropa på oss, utan Malin tassade tyst som bara den själv in till oss och gled ner i sängen helt omärkbart, däremot kunde hon sedan när hon väl somnat om snurra runt som värsta slingerormen i våra sängar. Underlakan, örngott, allt var snart en total röra.

Vi tänkte oss ju kanske ett barn till och skulle vi orka det var det viktigt att rutinerna fungerade, så till viss del kämpade vi på med att få tjejerna att sova i sina sängar. Att de skulle somna i egen säng och själva, efter godnattsaga, tummade vi i alla fall aldrig på och det fungerade fint. Men lite nattvandring in till oss var det. Då sa min syster som precis börjat få egna barn att någon sagt till henne "det kommer en dag när barnen inte vill sova hos oss och då ska jag inte ångra att de inte fick sova det så länge de kunde". Jag tror detta nådde mig väldigt lägligt, var nog mottaglig för ett finfint argument om varför det inte gjorde så mycket om barnen inte sov i egna sängarna.

Sedan dess har vi alltid haft barn i sängarna någon/några nätter varje vecka. Oftast bara ett, men ibland alla tre. Det går det också. Sällan varje natt och inte samma barn hela tiden. Alla har tyckt om att sova hos kompisar, så det gick ju bra med det också :) . Har vi någon gång sagt att "inatt vill jag att du sover hela natten i din säng för...", så har de utan problem gjort det. Om någon sagt "men om jag inte kan det och sett ledsna ut" har de fått komma ändå om de vaknat, även om vi vuxna varit sjuka, eller skullat upp supertidigt för att åka på någon resa t ex.

Senaste åren är det förstås mest Johan som kommit in till oss, han lägger sig gärna utanför R och hänger nästan över sängkanten, så att han aldrig ramlat ur sängen är ett underverk. Eller ligger han som en pinne mitt i sängen, verkligen inte alls störande. Vi har för LÄNGE sedan slutat märka när han kommer.

Nu verkar det dock vara slut med sängkompisar. Jag insåg i veckan när Rikard var i Sverige att det var tomt bredvid mig varje morgon då jag vaknade. Johan har definitiv inte kommit in sedan början av december och jag tror det är så länge att det kan vara för evigt. Saknar det faktiskt redan... Den där lilla varma kroppen som kommer och kryper in alldeles nära.

OJ, vad jag är glad att vi inte stod på oss och fick barnen att sova i sina egna sängar alltid. Inte för barnens skull, utan för vår egen. TACK mysiga ungar för alla gosiga nätter! Nu får mamma och pappa nöja sig med att ha sängen själva.

Kom inte och säg att jag inte är generös, som tar er med hela vägen in i sängkammaren ;) !

The not-yet-desperate housewife, såklart att du fastnade i det nakna, ha ha. Jag har inte heller någon större erfarenhet av utlandsmassage, men gissar att man inte kan ha ALLA kläder på sig... Å andra sidan brukar inte JAG vara HELT naken i Sverige heller, utan oftast säger de att man ska behålla mer eller mindre underkläder på...

Britt, vad tuff du är som tar massage utomlands. Själv kan jag tycka att det är lite svårt och nervöst just för att man inte vet riktigt vad de förväntar sig. Kineserna ska jag absolut undvika efter din beskrivning. Jag hade en på jobbet hon var så hårdhänt att mina ögon tårades när hon höll på.
Du är ju en riktig massageexpert! Vad är "hamam"?

Kim, ja eller hur! Så tänkte jag också, speciellt eftersom jag aldrig varit helt naken själv när jag fått massage i Sverige. Men visst, såklart att det skulle vara Swedish massage, ha ha.

Trevlig kväll alla!
Ingrid