Fontän i biblioteket

Rikard och jag har jättemycket att göra för närvarande. Verkligen JÄTTEMYCKET!

Närmaste två veckorna kommer vi att ha gäster 11 av 14 dagar. Malin ska på skolresa kommande vecka. Under samma veckor har jag sju möten/aktiviteter kopplade till skolan. Samtidigt måste vi hitta tid för att planera för hemflytten. Vi har absolut inget klart när det gäller bostad. Det är inte klart med alla barnens skolor. Jag håller på att diskutera jobb. (Jag kommer att gå in mycket mer på saker kopplade till flytten efterhand!)

Dagen idag var alltså avsatt för MASSOR av saker som skulle fixas. Istället för att uppleva något spännande i England. Det kändes som en bra prioritering.

Detta är INTE dagen då jag ville vakna till beskedet från Rikard: "Vi har en vattenläcka i "biblioteket." Ok, jag erkänner, det finns INGEN bra dag för vattenläckor. Det SKULLE varit sämre om det hänt när jag var ensam hemma. ELLER när vi var på semester en vecka. Jag blev dock inte glad idag heller.

Nere i biblioteket såg jag tydligt den mörka fläcken ca 30x30cm på heltäckningsmattan. Händige mannen hade konstaterat var det droppade ifrån. Bra att vi upptäckte det meddetsamma.

Rikard ringde mäklaren som är vår kontakt och de lovade att sända ut en jourrörmokare så fort som möjligt. Denne kom ca två timmar senare. Han tittade och undersökte, diskuterade med Rikard vad som skulle göras. De letade efter ingångar i huset som man inte vet var de är när det är gamla och okända hus. Rörmokaren konstaterade att de vanligast enkla åtgärderna kunde han inte göra pga att rören är ganska gamla och han skulle snarare riskera att göra det värre. Vattenverksmannen som har hand om gatan, dvs vattnet från där det lämnar gatan och går till vårt hus efterlystes och skulle komma inom två timmar. Rörmokaren diskuterade med sin chef om han skulle vänta eller åka vidare. Han väntade och det droppade lite mindre efter hans "konstgjorda andning" som gett lite effekt.

Rörmokaren och Rikard konstaterade att det läckte nog inte alls längre. Kanske inte hade varit nödvändigt att efterlysa vattenmannen med ansvar från gatan, kanske kunde det väntat till måndag... Rörmokaren bestämde sig för att byta ut en dålig del på röret. Det skulle han inte ha gjort. Det var DÅ det hände!

Vattnet brakade loss med högsta tryck då något gick sönder då han skulle fixa det han tänkt fixa. Han blev själv dränkt och NU hade vi fontän i rummet. Det sprutade upp på väggen och mattan. Han höll emot vattnet med handen/fingret, så gott han kunde medan vi flyttade bokhylla, böcker mm. Sedan kunde han inte hålla emot längre. DÅ började projekt "rädda det som räddas kan".

Tjejerna inställde sig genast med handdukar. Dessa dränktes omedelbart. Malin och jag sprang mellan rummet och ut, för att krama ur handdukar, medan de andra försökte få vattnet in i handdukarna. Vi hämtade hinkar att krama ur vatten i. Vattnet bara forsade. Fläcken på mattan blev större och större. Linnéa kom på att hämta två glassburkar att ÖSA med. Dessa drogs över mattan mot väggen och fylldes för att sedan tömmas i hinkarna. Handdukarna användes fortfarande. Malin och jag sprang med blöta handdukar, kramade ur dem till händerna krampade, men fortsatte ändå. Vi bar hinkar fulla med vatten och tiden bara gick. TACK och lov kom gatuvattenmannen efter någon timme. Då var det två gubbar som gjorde allt de kunde för att hitta något ställe att stänga av vattnet på och en familj (utom Johan som var hos Rowan på gatan och lekte) som öste vatten. Rikard kom med ideér om var vattnet kunde stängas av, vattnet pumpade, alla var genomdränkta in på bara kroppen.

Gatuvattenmannen hade massor av utrustning med. Han använde metalldetektorer och annat som pep och pep. Vi hade en apparat som pep inne och den bar Rikard ut till slut för han stod inte ut med ljudet.

Som tur var hade jag vatten i en tillbringare som jag kunde börja dela ut efter ett tag. Som tur var regnade det inte i dag (vilket är ett under i sig), utan solen sken. Jag hämtade fler och fler handdukar. Tror det hänger 30 stycken utspridda för att torka nu.

Att jag hade sinnesnärvaro att säga till Malin att fotografera mitt i kaoset, visar bara vilken OTROLIGT lugn person jag är när det krisar (not, kände mig tokorolig HELA tiden). Trots den överskuggande hemska känslan "vad GÖR vi" som snurrade i huvudet hela tiden, tänkte jag samtidigt "ingen kommer att dö, förr eller senare slutar det pumpa, det kunde varit värre". Jag sa till Rikard att ringa mäklaren och försäkra sig om att de inte gick hem för helgen utan att vi hade något krisnummer att nå dem på, om vi behövde längre fram under dagen.

På slutet fick Linnéa tag i Johan. Jag hade försökt nå honom både på mobil och vännernas telefon, utan framgång. L hade numret till mammans mobil och sa till henne att skicka hem J genast. Efteråt kände hon att hon inte betett sig respektfullt mot en vuxen, så vi har framfört förklaring :) . Vi tänkte att Johan nog inte ville missa detta, men han var inte till mycket hjälp. Han började ställa frågor och undrade vad det var som hände och det var inte vidare mycket action där och då från honom. Stackarn, vi andra var redan i krisberedskap sedan nästan två timmar, så vi hade ett klart försprång.

TILL SLUT, hittade de ett ställe att stänga av vattnet på. Det låg minst en decimeter under jord och mark. Vi HADE aldrig kunnat hitta den utan gatuvattenmannens utrustning. Brunnen ska inspekteras en gång per år fick vi veta, men detta är inte gjort på cirkus 10 år, trodde de. Det fortsatte att pumpa en stund till, men till slut tog faktiskt vattnet slut. Vilken märklig känsla. Efter TVÅ timmar av vattenösande tittade alla på förödelsen och undrade "vad gör vi nu?".

Rörmokaren funderade på sitt jobb. Vi fortsatte med nya torra handdukar att trycka ur vatten ur heltäckningsmattan. Jag hängde handdukar på tork och letade upp juice som vi kunde dricka. Klockan var nästan 15.30 och ingen hade ätit lunch, men ingen ville ha ändå.

Gatuvattenmannen åkte. Rörmokarmannen funderade på lagningar, det var inte lätt att hitta rätt reservdelar eftersom systemet inte är nytt. Han åkte iväg och handlade grejer. Vi beställde pizzaleverans till barnen. Vi vuxna hittade några rester att äta. Johan hämtade en fläkt i garaget som nu står och blåser på mattan. Jag tog fram fler handdukar som vi gick på, för då blev de blöta och sög ur vatten ur mattan. Vi tog fram min, bland gäster men inte av mig, mycket populära hårfön, med vilken Johan blåste torkande varmluft på golvet till fönen nästan kokade.

Mäklaren har ännu inte fått tag i husägarna, så trots Rikards uppmaning om att det behövs en uttorkare, så är vi tillsagda att låta det vara till på måndag. Vi fortsätter dock att föna och använda handukar och fläkt. Vad annat kan vi göra. Hade det varit vårt hus hade vi rivit upp heltäckningsmattan direkt...

Rörmokaren lyckades laga röret, så nu har vi vatten igen. Luften har rätt mycket gått ur oss. Jag ska nu göra en del av allt som var AKUT att fixa idag och som under ett antal timmar idag blev mindre akut. Linnéa har åkt iväg till pojkvännen. Rikard har satt igång ett kanelbullebak med Malin och Johan så här vid 19.30-tiden på lördagkvällen. Varför inte? :)

Jag vågar inte sätta igång en tvätt med alla handdukar, TÄNK om ett rör springer läck igen. Det orkar vi inte idag. Handdukarna får hänga kvar ute i natt, det händer varken mer eller mindre med dem under tiden. Nyss kände jag på dem och trots många timmars hängade i soligt väder, så är de DYNGSURA, känns inte som om de hängt där mer än 10 minuter. De var ju inte precis tumlade när jag hängde upp dem, men ändå. Jag trodde de skulle torka fort...

Här är bilder från förödelsen idag:

Liten fläck på mattan när vi vaknade.

Katastrofen är ett faktum!
Rikards tumme håller emot allt den kan.
Väggen är dyngsur och fläcken på golvet växer...

Rörmokaren översvämmas!
Hoppas ni ser vattnet spruta trots hans försök att hålla emot!
Nix, har ej frågat om han ville vara med på bild...

Så här stod Malin och jag och kramade ur handdukar i TIMMAR.
Ibland hjälptes vi åt och höll i varsin ände och "snurrade" ut vattnet,
det gjorde mindre ont i händerna.

Vattnet forsar. Rikard häller med burken.
Malin fyller en hink med dyngsura handdukar.
Linnéa skrapar med en annan burk mot väggen och häller i hinken.
Jag är redo att tömma ännu en nästan full vattenhink...

Liten blir stor. Gäller även fläckar.
Äntligen. Vattnet har slutat forsa.
Rörmokaren hade en vattendammsugare vi jobbade med ett tag.
Rosa hårfön funkar också bra, om man har MYCKET tålamod.

Här inne under buskarna har de grävt fram ett brunnslock.
Öppnar man det och sticker ner en pinne över en meter ner kan
man stänga av vattnet....
Rörmokaren var ganska mållös över att det stället var SÅ välgömt,
det kunde han aldrig hittat utan gatuvattenmannen!

Nytt rör på plats!
Vatten i kranarna igen!
Vi föredrar vatten i kranen och inte i heltäckningsmattan.

När man vaknar vet man aldrig hur dagen ska sluta. Det blev vi tydligt påminda om idag....

Kim, jag tycker också barnen ska få betyg tidigare än de har fått i Sverige. Åttan är alldeles för sent, nu blir det ju ändring på det. Krav behövs för alla tror jag, de ska bara framföras på rätt sätt. Min uppfattning är att betygen fungerar bra här, även om de får dem så tidigt. Även som förälder har man ju ett ansvar att inte använda betygen MOT sina barn. De är istället ett bra stöd och en hjälp för att i tid kunna göra justeringar för barnet. Däremot tycker jag inte betygen borde vara offentliga för små barn. Om det finns en poäng med att de ska vara offentliga tycker jag det räcker med att slutbetyget i nian är det. Barn har rätt till sitt privatliv och du kan ändras så mycket i livet, så du ska inte senare behöva konfronteras med några svagheter du hade som barn i skolan i t ex 8-årsåldern.
Jag jobbar också bäst under lite tidspress och det är nog ganska vanligt.
Vi tyckte det var jättekul att Malin fick så positiv feedback från fröken :) . Menade du om Malin fått sin mattetalang från mig? Kanske, både Rikard och jag är starka i matte, vi blev därför lite "överraskade" när inte Linnéa alls verkade så självklart intresserad av det. De andra båda är däremot väldigt intresserade och bra på ämnet. Alla våra barn är såklart olika och ingen är riktiga kopior av någon av oss föräldrar (till sättet tänkte jag, till utseendet är Johan mycket lik Rikard), men i mycket tror jag att Malin är den som är mest lik mig. Linnéa har många egenskaper som jag skulle önska att jag hade mer av. Johan är ännu rätt ung, så det är svårt att säga :) .

Slut på bloggandet för idag!

Kram Ingrid