London Orbital - M25

M25 - Londons pulsåder och bromskloss.

Så mycket cirkulerar runt denna omtalade motorväg. Det är ett begrepp att tala om M25:an. Alla undrar, kollar och lyssnar på nyheterna om det går att åka på motorvägen. Är den öppen, flyter trafiken? Hur lång tid har jag för att komma hem? Tar det 20 minuter eller 2 timmar. (Japp, referenserna är korrekta. Det kan skilja så mycket.

London Orbital är en ca 20 mil lång motorväg som går runt London. När den börjades byggas i början på 1970 talet var den tvåfilig. I samband med Olympiaden har den ny byggts ut till 4 filig (alltså totalt 8 filer) i princip runt hela London. På delar av sträckan är det 5 eller 6 filer (totalt 12).

Och ändå är den proppsmockad med bilar. Det är alltid MYCKET trafik, enda undantaget tidiga morgnar (typ 5 när jag åker till mitt morgonflyg på Heathrow) eller sena nätter. Statistik visar att utanför Heathrow passerad det ungefär 300.000 bilar per dygn. Vilket gör motorvägen till en av de mest trafikerade i Europa.

M25:an omsluter det som Londonborna kallar "Stor London".  Londonborna själva kallar skämtsamt det hela för;

"Inside the M25" and "outside the M25" or "beyond the M25" are used to refer to London and the provinces

Enkelt uttryckt kan man säga att om man placerade M25:an ovanpå Skåne skulle den gå runt det mesta av vårt landskap. Inte helt korrekt, men en ganska bra jämförelse. Innanför M25 bor det ungeför lika många människor som i hela Sverige. Detta är inte heller 100%, men återigen en ganska bra jämförelse.


Bild från Wikipedia.

Hastigheten och alla vägskyltar på M25 regleras av en kommando central. De följer hela tiden trafikflödet. Mycket är automatiserat och hastigheten följer mängden bilar, köer och tidpunkter på dygnet.

Runt hela M25:an finns det informationsskyltar i genomsnitt varje kilometer. Det blir ganska många om man börjar tänka på det. Man kan tycka att skyltarna borde varna för viktiga "events", och det gör de. Men ibland kommer allmän information upp. Tex "Snö väntas i morgon", "Ta en paus om du är trött", "Kör inte onykter", etc.

Idag körde jag och lämnade Malin på en fest. På väg hem, strax norr om Junction 16 (J16) får jag plötsligt tvärbromsa. Ett par hundra meter framför mig har en bil och en husvagn slått runt. Jag ser inte själva händelsen, men uppfattar att något sker. Meddetsamma tar tre av fyra filer tvärstopp och det tar ca 5 minuter att komma förbi olycksplatsen. Jag tar ett kort med mobilen, lite suddigt. Men bilen som är totalkvaddad och står upp-och-ner syns tydligt. Airbags, tack för att ni finns!

När jag passerade stod de som åkt i bilen vid räcket, en låg ner, men verkade vara vid liv. Flera privata bilar hade spontant stannat och det var en del folk som hjälpte till. Underbart med medmänniskor!

Jag vill egentligen inte skriva mer om olyckan, utan om organisationen runt M25. När en olycka som denna sker, växer köerna sig enorma på bara kort tid. När jag kom hem (20 minuter senare) och tittade på information om olyckan såg jag att det var mer är 15 km kö. 4 filer brett!

Men, det som jag är mest imponerad av är hur organisationen vaknar till liv. Ni ser att skyltarna ovanför visar att 3 filer är stängda för trafik. Det tog 1 minut så var de påslagna. Bakåt visar skyltarna att filer framöver är stängda och att man skall köra ihop (blixtlås).

Efter max 5 minuter ser jag blåljusen bakom mig. Ambulans, polis och brandkår. Med tanke på antalet olyckor, rant statisktiskt, har de placerat ut insatsstyrkor runt hela M25:an. De sköter givetvis inte bara M25, utan är vanliga utryckningsfordon. Men det finns en aktiv plan och ett mycket snabbt handlande. Polisen stänger av filer, brandkåren jobbar med miljö och ambulansen gör sitt.

På väg tillbaks till Malin (drygt 1 timme senare) tog jag ett foto på situationen, fast från andra hållet.

De gula ljusen  sitter på en bärgare. Både bilen och husvagnen står nu på bärgare och är strax på väg bort. Brandkåren har tagit bort resterna av bensin och strax syns det inget av olyckan.

Inget!!

De som kör förbi om en stund vet inte att just här förändrades en barnfamiljs liv. (Det fanns barn i bilen, en nalle låg på vägen).

Nu sitter jag hemma och skriver inlägg om M25. I framtiden skall jag tänka på att mjukdjur gör sig bäst inne i en bil.

Kör försiktigt!

Rikard

Rikard har ryggskott & Jubileum

Min stackars starka, friska man har fått ryggskott. En timmes tennis med Linnéa gick fint, men att sedan plocka upp bollarna på plan, no no. Då högg det till och ryggskottet var ett faktum.

Jag hade ryggskott en gång som väldigt ung. Var rädd att det skulle kunna bli ett problem jag skulle få dras med men peppar peppar, har jag inte haft ont i ryggen på säkert 25 år. Jag minns dock hur FRUKTANSVÄRT ont det kan göra. Hur jag kröp fram i smärta.

Rikard är tuff. Han gör det mesta han skulle gjort ändå, men jag SER hur han lider och han går illa. Som tur är sover han bra. Vi håller tummarna för att det ger med sig snart. Han går en liten sväng just nu. Han har fått rådet att äta mycket smärtstillande och försöka röra sig hyfsat normalt.

Annars är det jubileum för HELA slanten i England just nu. Drottningen har suttit IMPONERANDE 60 ÅR på tronen. Många har "street partyn". Idag flyter 1000 båtar/fartyg fram på Themsen i centrala London med kungafamiljen på den pampigaste av dem alla. Olyckligtvis VRÄKER regnet ner. Gatorna kantas av folk och de flesta broar är avstängda från trafik. Nyss öppnade de The Tower Bridge och det gör de INTE ofta. Mäktigt. Vi har dock valt att inte åka in. För mycket att göra hemma och skönt att inte stå där i ösregnet. Nu har vi dock tittat 20 min på TV och beundrat alla tappra människor som är där med GOTT humör. De visade ett antal konstnärer som står på Millenium Bridge och ska måla tavlor av eventet, men allt är SÅ förstört!!! Till slut skojade bara journalisten över den mest förstörda tavlan och sa att "den blev väldigt impressionistisk, Monet skulle varit stolt". Hela tavlan var suddig med färgerna utsmetade överallt. Katastrof!

Katastrof är det också att vi nu följt tv-serien "Bron" på BBC, men nu är den slut och vi har varit upptagna sista veckorna och kommit efter, så när vi häromkvällen skulle kolla på "play" finns inte avsnitten att uppbåda. ALLA verkar ha tagits bort efter att sista avsnittet sänds. KATASTROF!!!

The not-yet-desperate housewife, kanske var snittarna lite ambitiösa, men det blev gott i alla fall :) . Jag vet att jag är lite galen! KLART ni kommer efter! Vi brukar väl följas åt ;) . Fast om jag var ni skulle jag definitivt stanna några år till!!!

Catharina, du ska ABSOLUT göra en lista på vad du gjort under dagen ibland. Man blir överraskad :) ! Ja, jag är så glad att jag kom iväg till Chelsea Flower show!
HUR var RM? Vem mer än Therese kandiderade till VRO? Från vad jag sett på fb verkar det ha varit HELT fantastiskt! Var är det nästa år? Då kanske jag kan vara med!! Ska du till LCI i augusti?
Hoppas din allergi är bättre?! Lät läskigt med blåsor på insidan av ögonlocken, det har jag inte hört om tidigare...
Jag hade en toppen-Mors Dag och det hoppas jag att du också hade!

Britt, ja det har verkligen varit många märkliga sammanträffanden av olika slag under våra år här! Jag skulle gärna velat se lite av vad de visade från Chelsea Flower show på TV, här sände de därifrån varenda dag, men jag missade allt. Var ingen tid till TV-tittande just då.
Det känns jättesorgligt att flytta ifrån vårt hus och att flytta hem överhuvudtaget. Även om vi vet att det blir bra när vi kommer hem, fälls många tårar här i dessa tider. Ibland räcker det att bara köra genom byn till affären...
Elderly people-vägskylten är det SÅ många som reagerat över. Det är ju så konstigt att den kommer precis innan vårt hus, ha ha ha ha ha. Kanske trodde de att ni skulle komma på besök oftare ;) ? Eller är det en tidig varning för våra grannar... Den fyller i alla fall funktionen att få oss alla att le och bara det är ju bra!
Ingen har tagit huset här än...

Kim, så kul det där du skriver om att städa när ni ska ha gäster. Ibland när vi städar frågar barnen "vem kommer idag?", ungefär som om vi absolut inte skulle kunna städa utan att det kom folk :) .
Ja, jag har ansträngt mig just för att ju fortare någon tar det, desto bättre för alla inblandade. Jag hittade dock "vårt" hus på nätet igår och konstaterade att de begär rätt mycket mer än vi betalar för det...
Malin hade inte valt ämnet själv, utan det var givet av fröken. Ack så svårt att resonera kring för 12-åringar. Min mening är att det är svårt för vuxna. Jag tycker de kunde fått exempel från läraren att resonera kring, men att dessutom hitta exempel själva... svårt! Jag ska tipsa Malin om dina världskrigsböcker!! Absolut!

Astrid, TACK du skriver alltid så bra och lugnande saker! Skönt att höra andra i samma situation som också har svårt att ha huset i ordning till husvisningar. :) När kommer Karins familj hem?
Vi flyttar inte hem förrän efter OS, så det blir i mitten på augusti. Det är mycket som inte är klart ännu, men jag lovar att återkomma så fort något faller på plats!

Karin, Malins projekt var avancerat, som så många gånger tidigare! Bra diskussionsämne dock, kunde kanske passat bättre för Linnéas årskurs...
Sant, det klart att det inte måste vara perfekt här, men samtidigt så tror jag folk påverkas av hur det ser ut och vi vill gärna bli klara med den biten. Just nu håller jag på att bli tokig av att ha SÅ många saker igång och INGET som faller på plats! Samtidigt ska framför allt barnens vardag rulla på som vanligt med kompisar, läxor, biobesök, aktiviteter...
Tyvärr inget vidare väder här idag, som jag skrev ovan och jag hann inte njuta av det fina vädret mycket när det var här. Hoppas verkligen att det kommer tillbaka...
Skulle GÄRNA berätta något nytt & spännande för vår hemflytt om jag kunde! Lovar att återkomma inom kort!

Kram allihop!
Ingrid

Fontän i biblioteket

Rikard och jag har jättemycket att göra för närvarande. Verkligen JÄTTEMYCKET!

Närmaste två veckorna kommer vi att ha gäster 11 av 14 dagar. Malin ska på skolresa kommande vecka. Under samma veckor har jag sju möten/aktiviteter kopplade till skolan. Samtidigt måste vi hitta tid för att planera för hemflytten. Vi har absolut inget klart när det gäller bostad. Det är inte klart med alla barnens skolor. Jag håller på att diskutera jobb. (Jag kommer att gå in mycket mer på saker kopplade till flytten efterhand!)

Dagen idag var alltså avsatt för MASSOR av saker som skulle fixas. Istället för att uppleva något spännande i England. Det kändes som en bra prioritering.

Detta är INTE dagen då jag ville vakna till beskedet från Rikard: "Vi har en vattenläcka i "biblioteket." Ok, jag erkänner, det finns INGEN bra dag för vattenläckor. Det SKULLE varit sämre om det hänt när jag var ensam hemma. ELLER när vi var på semester en vecka. Jag blev dock inte glad idag heller.

Nere i biblioteket såg jag tydligt den mörka fläcken ca 30x30cm på heltäckningsmattan. Händige mannen hade konstaterat var det droppade ifrån. Bra att vi upptäckte det meddetsamma.

Rikard ringde mäklaren som är vår kontakt och de lovade att sända ut en jourrörmokare så fort som möjligt. Denne kom ca två timmar senare. Han tittade och undersökte, diskuterade med Rikard vad som skulle göras. De letade efter ingångar i huset som man inte vet var de är när det är gamla och okända hus. Rörmokaren konstaterade att de vanligast enkla åtgärderna kunde han inte göra pga att rören är ganska gamla och han skulle snarare riskera att göra det värre. Vattenverksmannen som har hand om gatan, dvs vattnet från där det lämnar gatan och går till vårt hus efterlystes och skulle komma inom två timmar. Rörmokaren diskuterade med sin chef om han skulle vänta eller åka vidare. Han väntade och det droppade lite mindre efter hans "konstgjorda andning" som gett lite effekt.

Rörmokaren och Rikard konstaterade att det läckte nog inte alls längre. Kanske inte hade varit nödvändigt att efterlysa vattenmannen med ansvar från gatan, kanske kunde det väntat till måndag... Rörmokaren bestämde sig för att byta ut en dålig del på röret. Det skulle han inte ha gjort. Det var DÅ det hände!

Vattnet brakade loss med högsta tryck då något gick sönder då han skulle fixa det han tänkt fixa. Han blev själv dränkt och NU hade vi fontän i rummet. Det sprutade upp på väggen och mattan. Han höll emot vattnet med handen/fingret, så gott han kunde medan vi flyttade bokhylla, böcker mm. Sedan kunde han inte hålla emot längre. DÅ började projekt "rädda det som räddas kan".

Tjejerna inställde sig genast med handdukar. Dessa dränktes omedelbart. Malin och jag sprang mellan rummet och ut, för att krama ur handdukar, medan de andra försökte få vattnet in i handdukarna. Vi hämtade hinkar att krama ur vatten i. Vattnet bara forsade. Fläcken på mattan blev större och större. Linnéa kom på att hämta två glassburkar att ÖSA med. Dessa drogs över mattan mot väggen och fylldes för att sedan tömmas i hinkarna. Handdukarna användes fortfarande. Malin och jag sprang med blöta handdukar, kramade ur dem till händerna krampade, men fortsatte ändå. Vi bar hinkar fulla med vatten och tiden bara gick. TACK och lov kom gatuvattenmannen efter någon timme. Då var det två gubbar som gjorde allt de kunde för att hitta något ställe att stänga av vattnet på och en familj (utom Johan som var hos Rowan på gatan och lekte) som öste vatten. Rikard kom med ideér om var vattnet kunde stängas av, vattnet pumpade, alla var genomdränkta in på bara kroppen.

Gatuvattenmannen hade massor av utrustning med. Han använde metalldetektorer och annat som pep och pep. Vi hade en apparat som pep inne och den bar Rikard ut till slut för han stod inte ut med ljudet.

Som tur var hade jag vatten i en tillbringare som jag kunde börja dela ut efter ett tag. Som tur var regnade det inte i dag (vilket är ett under i sig), utan solen sken. Jag hämtade fler och fler handdukar. Tror det hänger 30 stycken utspridda för att torka nu.

Att jag hade sinnesnärvaro att säga till Malin att fotografera mitt i kaoset, visar bara vilken OTROLIGT lugn person jag är när det krisar (not, kände mig tokorolig HELA tiden). Trots den överskuggande hemska känslan "vad GÖR vi" som snurrade i huvudet hela tiden, tänkte jag samtidigt "ingen kommer att dö, förr eller senare slutar det pumpa, det kunde varit värre". Jag sa till Rikard att ringa mäklaren och försäkra sig om att de inte gick hem för helgen utan att vi hade något krisnummer att nå dem på, om vi behövde längre fram under dagen.

På slutet fick Linnéa tag i Johan. Jag hade försökt nå honom både på mobil och vännernas telefon, utan framgång. L hade numret till mammans mobil och sa till henne att skicka hem J genast. Efteråt kände hon att hon inte betett sig respektfullt mot en vuxen, så vi har framfört förklaring :) . Vi tänkte att Johan nog inte ville missa detta, men han var inte till mycket hjälp. Han började ställa frågor och undrade vad det var som hände och det var inte vidare mycket action där och då från honom. Stackarn, vi andra var redan i krisberedskap sedan nästan två timmar, så vi hade ett klart försprång.

TILL SLUT, hittade de ett ställe att stänga av vattnet på. Det låg minst en decimeter under jord och mark. Vi HADE aldrig kunnat hitta den utan gatuvattenmannens utrustning. Brunnen ska inspekteras en gång per år fick vi veta, men detta är inte gjort på cirkus 10 år, trodde de. Det fortsatte att pumpa en stund till, men till slut tog faktiskt vattnet slut. Vilken märklig känsla. Efter TVÅ timmar av vattenösande tittade alla på förödelsen och undrade "vad gör vi nu?".

Rörmokaren funderade på sitt jobb. Vi fortsatte med nya torra handdukar att trycka ur vatten ur heltäckningsmattan. Jag hängde handdukar på tork och letade upp juice som vi kunde dricka. Klockan var nästan 15.30 och ingen hade ätit lunch, men ingen ville ha ändå.

Gatuvattenmannen åkte. Rörmokarmannen funderade på lagningar, det var inte lätt att hitta rätt reservdelar eftersom systemet inte är nytt. Han åkte iväg och handlade grejer. Vi beställde pizzaleverans till barnen. Vi vuxna hittade några rester att äta. Johan hämtade en fläkt i garaget som nu står och blåser på mattan. Jag tog fram fler handdukar som vi gick på, för då blev de blöta och sög ur vatten ur mattan. Vi tog fram min, bland gäster men inte av mig, mycket populära hårfön, med vilken Johan blåste torkande varmluft på golvet till fönen nästan kokade.

Mäklaren har ännu inte fått tag i husägarna, så trots Rikards uppmaning om att det behövs en uttorkare, så är vi tillsagda att låta det vara till på måndag. Vi fortsätter dock att föna och använda handukar och fläkt. Vad annat kan vi göra. Hade det varit vårt hus hade vi rivit upp heltäckningsmattan direkt...

Rörmokaren lyckades laga röret, så nu har vi vatten igen. Luften har rätt mycket gått ur oss. Jag ska nu göra en del av allt som var AKUT att fixa idag och som under ett antal timmar idag blev mindre akut. Linnéa har åkt iväg till pojkvännen. Rikard har satt igång ett kanelbullebak med Malin och Johan så här vid 19.30-tiden på lördagkvällen. Varför inte? :)

Jag vågar inte sätta igång en tvätt med alla handdukar, TÄNK om ett rör springer läck igen. Det orkar vi inte idag. Handdukarna får hänga kvar ute i natt, det händer varken mer eller mindre med dem under tiden. Nyss kände jag på dem och trots många timmars hängade i soligt väder, så är de DYNGSURA, känns inte som om de hängt där mer än 10 minuter. De var ju inte precis tumlade när jag hängde upp dem, men ändå. Jag trodde de skulle torka fort...

Här är bilder från förödelsen idag:

Liten fläck på mattan när vi vaknade.

Katastrofen är ett faktum!
Rikards tumme håller emot allt den kan.
Väggen är dyngsur och fläcken på golvet växer...

Rörmokaren översvämmas!
Hoppas ni ser vattnet spruta trots hans försök att hålla emot!
Nix, har ej frågat om han ville vara med på bild...

Så här stod Malin och jag och kramade ur handdukar i TIMMAR.
Ibland hjälptes vi åt och höll i varsin ände och "snurrade" ut vattnet,
det gjorde mindre ont i händerna.

Vattnet forsar. Rikard häller med burken.
Malin fyller en hink med dyngsura handdukar.
Linnéa skrapar med en annan burk mot väggen och häller i hinken.
Jag är redo att tömma ännu en nästan full vattenhink...

Liten blir stor. Gäller även fläckar.
Äntligen. Vattnet har slutat forsa.
Rörmokaren hade en vattendammsugare vi jobbade med ett tag.
Rosa hårfön funkar också bra, om man har MYCKET tålamod.

Här inne under buskarna har de grävt fram ett brunnslock.
Öppnar man det och sticker ner en pinne över en meter ner kan
man stänga av vattnet....
Rörmokaren var ganska mållös över att det stället var SÅ välgömt,
det kunde han aldrig hittat utan gatuvattenmannen!

Nytt rör på plats!
Vatten i kranarna igen!
Vi föredrar vatten i kranen och inte i heltäckningsmattan.

När man vaknar vet man aldrig hur dagen ska sluta. Det blev vi tydligt påminda om idag....

Kim, jag tycker också barnen ska få betyg tidigare än de har fått i Sverige. Åttan är alldeles för sent, nu blir det ju ändring på det. Krav behövs för alla tror jag, de ska bara framföras på rätt sätt. Min uppfattning är att betygen fungerar bra här, även om de får dem så tidigt. Även som förälder har man ju ett ansvar att inte använda betygen MOT sina barn. De är istället ett bra stöd och en hjälp för att i tid kunna göra justeringar för barnet. Däremot tycker jag inte betygen borde vara offentliga för små barn. Om det finns en poäng med att de ska vara offentliga tycker jag det räcker med att slutbetyget i nian är det. Barn har rätt till sitt privatliv och du kan ändras så mycket i livet, så du ska inte senare behöva konfronteras med några svagheter du hade som barn i skolan i t ex 8-årsåldern.
Jag jobbar också bäst under lite tidspress och det är nog ganska vanligt.
Vi tyckte det var jättekul att Malin fick så positiv feedback från fröken :) . Menade du om Malin fått sin mattetalang från mig? Kanske, både Rikard och jag är starka i matte, vi blev därför lite "överraskade" när inte Linnéa alls verkade så självklart intresserad av det. De andra båda är däremot väldigt intresserade och bra på ämnet. Alla våra barn är såklart olika och ingen är riktiga kopior av någon av oss föräldrar (till sättet tänkte jag, till utseendet är Johan mycket lik Rikard), men i mycket tror jag att Malin är den som är mest lik mig. Linnéa har många egenskaper som jag skulle önska att jag hade mer av. Johan är ännu rätt ung, så det är svårt att säga :) .

Slut på bloggandet för idag!

Kram Ingrid

Aktiviter, uppstarter & tvålbestyr

Nytt skolår innebar traditionell utvärdering av vilka aktiviteter barnen skulle göra utanför skolan. Johan ville gärna fortsätta med sin tennis och vi bestämde oss för att han skulle göra det två gånger i veckan på klubben här i byn.

Linnéa ville också fortsätta med sin tennis, men hon var inte alls nöjd med klubben här. Hon tyckte att det var ett gäng tonåringar som inte tog träningen på något större allvar och att de fick minimalt med feedback om hur de skulle förbättra sitt spel. Alltså ville hon inte fortsätta i den klubben och var väldigt angelägen om att hitta något alternativ. Vi kontaktade massor av klubbar i byar och städer runtomkring, samt frågade folk vi trodde hade någon bra input. Av en tillfällighet började jag prata med en mamma på skolan som visade sig ha en dotter som är ENORMT duktig på tennis och då menar jag en av de bättre i sin åldersgrupp i England. Mamman tipsade mig om ett antal klubbar och coacher som hennes dotter spelat för. Ett alternativ var en av två klubbar i grannbyn. Vi kontaktade en coach som träffade L och provspelade en lektion med henne. Han hade två grupper, men den ena var för avancerad för L och den andra för lätt. Det slutade med att L hade ett antal privatlektioner med honom under hösten, vilket var jättebra. Hon behövde dock en grupp att spela i också, förutom att det blir väldigt dyrt att enbart köra privatlektioner är det roligt att ha några andra att spela mot. Ett annat av skolmammans tips ledde till en tränare i en klubb i en by rätt långt iväg, där den duktiga dottern spelade. Vi åkte dit och L prövade på en grupp och trivdes direkt. Tränaren är väldigt osnobbig och rolig, men väldigt duktig. Det är både killar och tjejer och i början var den duktiga dottern med där. Hon hade nämligen haft en skada tidigare och tappat sugen för tennisen lite så hon gjorde detta för att börja komma igång igen. Hon var flera år yngre än de andra, men hon är lång och mogen så det funkade fint.

Sedan i höstas har L varit med i den här gruppen och det har varit riktigt bra. De tränar ute året runt och senaste månaderna har det ofta varit bara L och en annan kille (den duktiga tjejen har vi inte sett till på evigheter) och då får de superbra intensivträning, vilket L verkligen gillar. Tennisen är Linnéas största intresse och hon njuter av sina träningar. Hon har också fått erbjudande att gå en ungdomstränarkurs, men eftersom vi får betala den själva och hon inte har möjlighet att träna några här, så valde vi bort det.

Malin då. Hon har LÄNGE pratat om att hon vill börja ta sånglektioner. Vi har inte riktigt tagit tag i det eftersom hon inte varit så superduktig på att sjunga och i valet mellan så många andra saker som de vill göra har det fått vänta. Till slut kände jag dock att om tjejen vill sjunga så KLART att hon ska få göra det. På Fayren var det en som hade ett bord och presenterade sin sång- och dansskola, Tuffney. Den unga tjejen som äger och driver dessa grupper är flickvän till en kille på Rikards jobb, så vi hade hört talas om dem tidigare. Det finfina var att de hade grupper i vår by och det är praktiskt, men även kul för att Malin då skulle kunna träffa några lokala tjejer vilket tilltalade mig. De hade en sånggrupp utan krav på att man skulle kunna något i förväg och vi anmälde Malin. Sedan visade det sig att denna grupp inte var i vår by utan i den stad där R jobbar, men men.

Malin var överlycklig när vi åkte till första lektionen. Säkert lite nervös, men ändå förväntansfull för detta var som sagt något hon verkligen sett fram emot och det blev en fullträff. Det är en liten grupp, ca fem stycken och alla är spralliga och pratsamma på ett positivt sätt.

Första gången:

Tjej till Malin: Aren't you from England?
Malin: No, I'm from Sweden.
Tjejen: So why do you speak American?

:) Ja, det var ju helt ologiskt. Om en svensk tjej flyttar hit borde hon väl lära sig brittiska och inte amerikanska... Så Malin fick förstås berätta att hon går på internationell skola och att det går fler amerikaner där än engelska elever. Tror de tyckte det var lite spännande.

De får själva vara med att bestämma en del av vad de vill sjunga och vi tycker verkligen att Malin utvecklat sin sång sedan hon började där. Hon sjunger högt och mycket här hemma. Vi är så glada att vi ordnade det här för henne, för hon tycker det är riktigt roligt.

Det är faktiskt de enda aktiviteter de gör utanför skolan. I skolans regi spelar Johan fotboll, medan tjejerna gör olika saker i olika perioder. Det här är väldigt annorlunda mot Sverige och Danmark där barnen hade MASSOR av aktiviterer som jag körde runt till, men de hinner faktiskt inte med mer här eftersom skoldagarna är så långa.

I början av terminen är det coffee mornings på skolan för alla nya klasser, en dag per årskurs. Alltså var jag på coffee morning tre gånger och fick träffa massor av nya föräldrar med barn i samma klasser som våra. Hälften av all information var generell skolinfo, så när jag hörde den för tredje gången och dessutom hade hört den då vi började året innan, så var det rätt tjatigt, men det var det ändå värt, för det är kul att få lite koll på vilka de andra föräldrarna är.

Lite lekar brukar alltid göras på de här coffee morningarna och en var att vi skulle ställa oss i ordning efter hur länge vi varit på skolan. Vi hade också frågor/bingo med massa uppgifter där man skulle hitta någon som t ex pratade tre språk, som var född i samma land som man själv, som hade bott i fler än fem länder osv. Det är en rolig aktivitet som direkt tvingar folk att börja prata. Jag gillar sådant jättemycket. En annan variant på det är att alla står i en stor cirkel och så säger en "utropare" t ex "Alla som har bestigit ett berg" och så ska alla som gjort det gå in i mitten och göra high five med varandra och så håller man på så ett tag utifrån olika påståenden :) . Med tanke på detta är det toppen att jag har tre barn så jag får leka så mycket, ha ha.

Så var det ju den där alldeles vanliga kvällen då jag gav mig iväg till Sainsbury's där jag gör mina flesta inköp. Inte bara skolmaterial skulle fyllas på i hyllorna utan även andra förråd skulle fyllas upp. I tvålavdelningen skulle jag köpa frestande duschtvålar till tjejerna att ha med till skolgympan. Det är nämligen så att fast att det är obligatoriskt att duscha efter gympan här är det nästan INGEN som gör det. De gör det inte på lower school, men ska göra det i MS och HS. De har dock inte den traditionen och det är stressigt till nästa lektion. För mig uppvuxen i Sverige där ALLA verkligen alltid duschar efter gympan är detta ofattbart och jag tvingar därför mina tjejer att duscha, men vet att de smiter ifrån så ofta de kan eftersom ingen annan gör det. OM det nu är obligatoriskt tycker jag det är URDÅLIGT att de inte gör mer för att se till att det funkar.

Ok, vi är nu tillbaka i butikens tvålavdelning där jag tar någon ny snygg flaska och öppnar flerpkorken för att dofta (mina föräldrar har lärt mig att det heter "lukta illa" och "dofta gott") på innehållet. Det bär sig dock inte bättre än att tvål flyger med ljusets hastighet rakt in i mitt ena öga. Det gör FRUKTANSVÄRT ont och jag ser inte ett dugg. Jag viker mig som en fällkniv medan tårarna sprutar och att ingen tar min handväska i kundvagnen och går iväg är ett under. Jag sitter på huk och håller i vilken förpackning som helst för att se ut som om jag läser på den medan jag väntar på att ögat ska lugna sig, för om någon kommer och ser hur jag står och "stortjuter" så vet jag inte vad varken de eller jag ska göra. Vatten, vatten tänker man, men inget vatten har man. Ur ögat verkar komma litervis med tvål fast det max kan ha varit typ en droppe.

Till SLUT är jag redo att fly fältet ut ur butiken. Lyckas både betala och halvblind köra hem. NATURLIGTVIS ingen Rikard hemma, för han var på resa någonstans. Barnen undrade vad som hänt. Jag sköljde ögat igen och igen och igen och igen. Ögat var ILLRÖTT och det rann konstigt ur det hela tiden. Två dagar efter att det hände vaknade jag på morgonen med att det runnit tvålblandning ur ögat som torkat in på huden. På dagarna hade jag tvålblandning i ögat i två dagar efter att det hände. HELT overkligt. Tog fotobildbevis på hur jag såg ut, men tyvärr inte förrän på slutet och det är verkligen inte lämpligt att visa här, men tro mig, jag kommer ta på simglasögon varje gång jag vill "dofta" på en tvål i fortsättningen. Jag har ALDRIG varit med om maken och att det skulle ta dagar innan jag blev av med tvålen, kunde jag inte drömma om. Undras hur mycket som fanns kvar i flaskan som jag lämnade i butiken. Någon måste sedan ha köpt den och blivit lurad på en stor del av innehållet...

Vet ni vad, jag vet att jag beskrivit det här ögontvålbadet förut, men kunde inte låta blir att göra det igen. Det kan ju finnas MASSOR av nya läsare här som missat detta förra gången ;) .

När synen var räddad och vi hade lediga stunder skrev vi tackkort. Linnéa till alla som uppvaktat henne vid konfirmationen (det hanns inte med innan sommarlovet) och jag till de amerikanska vänner vi besökt under sommaren.
Så gjorde september entré. Det kändes som om augusti verkligen var en månad som sprang förbi, men när jag tittar tillbaka inser jag att vi gjorde rätt mycket där ändå. 1 september var dagen då Kate och jag skulle göra vårt första framläggande. Vi hade ett möte med Head of school samt alla divisionernas tre rektorer. Jag gjorde en presentationsmall (väldigt enkel och med hjälp från Rikard, men ändå), som vi sedan använt för alla våra presentationer under året. Kate tyckte det var lite ambitiöst med en formell presentation, men jag vill alltid ge ett genomtänkt, strukturerat och professionellt intryck i allt jag gör. Jag har envisats med att göra power point presentationer till alla våra möten med vårt team och det har varit SÅ uppskattat. Det blir lättare för dem att ta in all vår information när det inte bara är vi som pratar och överöser dem med allt möjligt, utan det också finns i strukturerade stolpar och bilder.

Min kompromiss för att göra vårt rektorsmöte avslappnat men ändå med ett bra intryck var att jag skrev ut vår presentation på papper och satte in dem i flastfickor i en folder. Sedan la jag den mitt på det runda bord vi satt vid och bläddrade i den medan jag presenterade hur vår grupp såg ut, vilka planer vi hade och vad vi behövde för feedback från dem. Det blev succé! De blev eld och lågor över våra idéer, framför allt Lower Schools rektor såg hur allt passade in i deras övriga tänk. HS rektor var tveksam till vilken tid eleverna hade för extra evenemang och vad de verkligen är intresserade av. Hon har helt rätt i att de äldre eleverna är mer svårflörtade. Vi fick i alla fall fullständig uppbackning och uppmuntran, så även om vi hade ont om tid på mötet kändes det fantastiskt när vi gick därifrån. Jag kände att vi tagit greppet om vad vi ville och snabbt fått fram det genom att vi hade en struktur som vi kunde lägga fram och därmed spårade inte samtalet ut som det så lätt blir när man talar fritt. Jippi!

(Jag fick börja rektorsmötet med att säga att jag var glad att se dem även om jag såg ledsen ut och röd i ögat. Detta var morgonen efter tvålolyckan och jag såg FÖRFÄRLIG ut, tur att man inte är fåfäng, ha ha ha ha.)

Från ett idag vårlikt och soligt England,
Ingrid

De jobbiga dagarna i juli

Nöjet i fjällen var över och följdes av ett par tunga dygn. Vi städade huset fredag morgon och gav oss iväg de 60 milen till Motala. Precis som på vägen upp, med en tjej- och en killbil.

Då vi kört ungefär en tredjedel av vägen (på grund av min klantighet har jag inte riktigt koll på var jag var...) sov mormor och vi gled igenom en av de många fantastiskt vackra småbyarna längs vägen i Dalarna. Där tyckte jag tydligen det passade bra att köra upp på en refug som stod mitt i vägen. Den var superhög och med sylvass kantsten, inga avfasade varianter där inte. Även om jag inte körde med hög fart, så dunkade bilen till och mormor studsade upp och sa "fick du punktering?". Jotack, tänkte jag och förbannade min klantiga körning. Jag var inte rött och jag hade kört rätt mycket med ratten på fel sida, så jag borde haft bättre koll på var hjulen var.

Punktering är väl en sak, men att lyckas med konststycket att få punktering på BÅDA däcken på vänster sida är inte särskilt begåvat eller bra eller någonting. Det var där och då som jag, samtidigt som känslorna kom över mig, tackade mitt förnuft för att ha bett mina föräldrar att följa med mig. Det var JUST i sådana här stunder som jag INTE ville stå ensam med tre barn och en man i utlandet (jag har haft punktering förut med R i utlandet... say no more). TACK och lov att jag inte var själv. Mormor behöll lugnet medan  jag ringde morfar som var en bit före oss.

Jag ringde Rikard i England, på väg mot Sverige. Frågade hur det fungerar med det här "assistans-avtalet" som man har för sin leasingbil, det där om att var man än är, så är det bara att ringa om något händer så kommer de och räddar en??!! Bara så ni vet, det gäller inte en fredag eftermiddag när man är i ett annat land....

Detta är den 22 juli och Rikard säger i samma samtal att någon har sprängt en bomb i Oslo. Där blev det lite mycket att ta in i huvudet, vad menade han.... (vi skulle alla blir varse, men där och då var jag mest panikslagen över min dubbelpunktering).

Efter att nyligen ha varit ute på bilinköpsrunda, så är jag VÄL medveten om att MÅNGA bilar idag inte ens säljs med ett reservdäck!! Ännu ett argument till att välja Volvo!! De flesta bilar har dock ETT reservdäck, få har TVÅ....

Vad gör man??? Man ringer alltså sin pappa som vänder om och kan tänka klart. Man ser också till att hålla sig till VOLVO, såsom man gjort i familjen i generationer (typ). Det innebär att man är ute på långresa inte med EN Volvo utan med TVÅ, vilket betyder att man har TVÅ reservdäck när det krisar ihop sig! FATTA, FATTA, FATTA hur otroligt bra det var????!!!! När hände det? Jag menar att det är det som bokstavligt kallas "tur i oturen".

FATTA sedan hur OTROLIGT mycket packning det går in i två proppfulla Volvo kombi bilar, som plötsligt  ska tömmas för att reservdäcken ska fram. Regn hotade, men vi klarade oss. Linnéa var en hjälte, som visade sig vara lugn när det gällde. Hon tömde bilar, såg vad som behövdes utan att någon sa något, hjälpte morfar att byta däck mm. Dessutom hade hon is i magen att fotografera eländet...

Mycket platt däck...
Jodå, vi har foto på båda däcken, men det får räcka med en bild. Det finns
gränser för hur mycket man ska flasha sin egen dumhet.

Malin, mofar och domkraften

Jag hade kört in på en parkering till ett stängt café. Strax efter oss kom ett husvagnsekipage och tyckte det passade bra med en rökpaus just där. Rökande mannen gick fram och tillbaka så nära oss som han vågade. Jag ignorerade honom för jag var inte pratsugen, men han vågade sig på att närma sig mamma och fråga "Hur lyckas man får punktering på två däck samtidigt??" Vet inte vad mamma svarade...

Mamma tog med sig Malin och Johan och gick iväg för att titta på refugen, mest för att hålla dem sysselsatta. Hon sa att den var så skarp och hög! Mina föräldrar är verkligen världens mest stöttande när något händer och är lugna och trygga. Aldrig några fördömande eller förmanande ord som inte fyller någon funktion utan bara strör salt i såren.

FATTA nu hur otroligt mycket MINDRE ett reservdäck är jämfört med ett ordinarie däck idag! Detta innebär att det inte finns en chans i Mississippi att det punkterade däcket går in i det hål där reservdäcket låg. Ett däck har en mycket dum form och är väldigt stort när det ska trängas med resväskor, golfbagar, frysväskor, laptopar och tusen andra saker. Det var ett stort utmanande företag att få in alla saker i bilen igen. Det var verkligen precis att det gick. Dessutom skulle vi ta hänsyn till att min bil skulle köras med två reservdäck under lång sträcka, vilket inte är att rekommendera i sig, så den bilen ville vi packa med lätta saker.

Då vi gav oss iväg, körde pappa själv i min bil med de båda reservdäcken och den lättaste packning vi kunde ordna (naturligtvis var det fortfarande massor av saker där). Sedan körde mamma deras bil i vilken jag och barnen också åkte. Jag körde inte mer den dagen, tyckte vi skulle ta det säkra före det osäkra. Pappa gjorde ett föredömligt jobb i att köra med ratten på fel sida och undvek skickligt alla refuger.

Jag har fått punkering förut ett par gånger, men det här var första gången som jag inte kunde skylla det på någon annan än mig själv. Irriterande och besvärligt, men TACK vare föräldrar och dubbla reservdäck löste det sig bra. Under resten av resan lyssnade vi bara på en sak, nyheterna som strömmade in från Norge om skjutningarna på Utöja och bomben i Oslo. Jag lovar er att mina punkteringar omedelbart kom i helt annat perspektiv och kändes som rätt så löjliga. Inget allvarligt hade hänt oss och vi var tillsammans. Följande dagar konsumerade jag mer media än jag gjort på MYCKET länge. Fortfarande är det ett öppet sår och en stor sorg att tänka på den där fruktansvärda fredagen!

På grund av punkteringen kom vi hem senare till Motala än vi tänkt. Tror klockan var vid 22-23 tiden. Vi tömde bilarna, packade upp det nödvändigaste, någon åt något, barnen kom i säng. Rikard hade flugit till Köpenhamn och skulle komma med ett tåg till Linköping kl 2 på natten... (det här är ett helt normalt sätt att leva på för min familj). Pappa erbjuder sig ALLTID att köra för att hämta oss var vi än är, vilken tid som helst på dygnet "jag vill inget hellre" brukar vara hans standardsvar på sådana frågor. Nu ville jag dock verkligen inte att han skulle åka själv, så jag insisterade på att vi skulle åka tillsammans.

Ca 23.30 lägger pappa och jag oss. Vi ställer våra mobiler på väckning. Mamma är ännu uppe och plockar. Hon ska precis avsluta den långa dagen med en kopp te, då huset blir SVART och jag väcks av att det piper till i mobilen (jag hade lånat mammas, för min hade R med sig till England för att kolla om försäkringen täckte det krossade glaset som jag fick i USA). Har det verkligen gått 1,5 timme tänkte jag och kollade mobilen. Då var det ett meddelande om att strömmen gått, som de får för att de har larm i huset, som slås ut när strömmen går. Pappa upp och hjälper till med ficklampor och ljus. Vilken circus, ärligt talat!!!

Så småningom går vi i säng IGEN och sover någon tid, vet inte längre hur länge, innan vi går upp när mormor precis somnat (tjuvar göre sig icke besvär, vi har dygnet runt bevakning i huset). Vi kör den knappa timmen det tar till Linköping och tittar kl 2 efter ett tåg med Rikard i. Hittar ej. Jag tänker att kanske VAR det inget tåg, kanske var det långfärdsbuss, det har vi åkt med förut, så vi kör bort och kollar där de brukar stå, men icke. Tillbaka till tåget och där ringer Rikard. Han talar om att p g a strömavbrott (vilket senare visade sig också vara översvämning), så hade tåget stannat ca 1 km utanför Linköping och väntade på att kunna komma in till stationen. Vi fällde sätena och la oss för att sova i bilen en stund. Det gick lätt.

Klockan 5!! ringde Rikard igen och sa att tåget ännu stod still och att de naturligtvis INTE fick lämna det. Han sa åt oss att köra hem, för vid det här laget skulle regionbussarna börja gå, så han kunde ta en sådan till Motala när han väl kom in till stationen.... Alltså vände vi tillbaka till Motala i ogjort ärende, och somnade ovaggade i riktiga sängar. Klockan 9 hämtade vi Rikard vid busstationen. Det kostar på att försöka klämma in besök hos svärföräldrarna när man inte har så många semesterdagar kvar utan ska klämma in besöken enbart på helger...

Följande dagar rapporterades endast en sak i media, Norge. Den tredje dagen i Motala stod det en liten notis om strömavbrotten och översvämningar som gjort att en" hel del tåg blivit stående på natten i upp till två timmar". Rikard tyckte synd om sig själv och sa "vaddå TVÅ timmar???".

Därefter fick vi några riktigt fina dagar i Motala, men våra tankar var hos offren och de drabbade i Norge.


Ingrid

Djup sorg och medkänsla

Vi har haft gäster här i helgen igen. Jättetrevligt! Vänner vi träffar alltför sällan och vi har verkligen hunnit prata ikapp oss lite. De åker hem vid 5 imorgon bitti, så det är tur att de är i säng och sover nu.

När det gäller svenskgruppen häromkring däremot är det faktiskt bara djup sorg just nu. Den sjuka pappan som jag skrev om för bara någon vecka sedan gick bort i torsdags. Hela sjukdomsförloppet gick så fort på slutet. Alla vi i svenska kaffemorgongruppen är rörda och tagna. Vi fortsätter turas om att laga mat och skicka med till dem varje vecka. En av mammorna här som jag har mycket kontakt med känner den drabbade familjen väl och håller nästan daglig kontakt med dem.

Imorse ringde hon som hållt kontakten med familjen och berättade att hon hade ännu ett fruktansvärt besked. Kvinnan som håller i alla våra svenska kaffemorgonar och samordnar oss, henne har jag samåkt med flera gånger och hon är den som hjälp mig så fort det varit något jag undrat, t ex var jag kan köpa något eller tips om restauranger, badhus eller liknande, en av hennes och mannens två söner har helt oväntat på grund av väldigt tragiska omständigheter dött igår, endast 25 år gammal. Det har stått om det i varenda svensk tidning sista dygnet och det gör mig så ont, så ont. Jag hittar inga ord för hur hemskt jag tycker att detta är och jag kan inte föreställa mig hur dessa vänner har det just nu.

Vi samlar oss i svenskgruppen för att göra det ytterst lilla vi kan. Samtidigt som jag tycker det känns som om all luft går ur mig, känns det som om jag får hur mycket adrenalin som helst och som om jag skulle kunna göra vad som helst om det kunde göra någon skillnad.

Alla mina tankar ikväll går det dessa båda drabbade familjer. Jag önskar dem styrka att ta sig igenom kommande dagar.

Ingrid

Rainbow writing & tuffa utmaningar

Igår fick jag lära mig ett nytt uttryck. Det var Johan som kom hem och sa att de inte längre fick använda "spellingcity" när de tränade på stavningsläxan, istället skulle de göra "rainbow writing". Detta är förmodligen en lång historia där det ena leder till det andra.

Fjärdeklassarna har någon (enligt mig) idiotisk poängsamlargrej. De får poäng för det ena och andra och när de får 2000(!) poäng får de en fin och skön dyna till stolen. Johan tar naturligtvis det här väldigt seriöst och blir SÅ besviken och ledsen när han inte får ihop de poäng han önskar. Jag säger till honom att inte BRY sig, vad spelar den där kudden för roll, varpå jag får till svar "men mamma, det är en jätteskön kudde" och helst av allt skulle jag vilja säga att jag kan åka och köpa en sådan till dig nu meddetsamma om du vill. Jag kan nämligen inte förstå varför man ska få 50 poäng när man har alla rätt på stavningen, ska de stackare som inte är så bra på stavning straffas med att dessutom sitta illa på stolen? Johan har haft alla rätt flera gånger, men sist hade han 1 fel och fick kommentaren "Good try!". Jag sa att det var SUPERBRA och att ett fel är klart godkänt, men jag kunde ju inte dela ut några poäng...

Efter ett par månader har J fått ihop 350 poäng och han ser framför sig att han når målet i maj typ och då har ha ju mycket nytta av en stolsdyna!!!. Ja, ni märker att jag tycker detta långsiktiga mål är enbart fånigt.

Läraren är dock bra, jag gillar henne även om jag inte känner henne så väl eftersom hon var borta första månaden på terminen. Hon VILL säkert verkligen att barnen ska få sina poäng (vem har hittat på detta töntiga??) och senast var det tydligen många som inte hade haft alla rätt på stavningen (och därmed inte fick 50p var), så nästa gång vill hon att fler ska klara det och därmed har hon sagt att träningen ska ske på annat sätt. SJÄLV tycker jag att spellingcity var superbra och KUL, medan rainbow writing är enligt mig tråkigare och frågan är om de lär sig bättre.

Rainbow writing är i alla fall när man först skriver alla sina spellingord i sin bok med blyerts. Sedan skriver man med tre olikfärgade andra pennor ovanpå dessa ord tre gånger! Då blir ordet skrivet på samma plats med fyra olika pennor. Väldigt bra för miljön :) ! Johan tyckte t o m att det var kul, i alla fall första gången...

Annars känner jag mig just nu som om jag behöver vara den stora starka fasta eken att luta sig mot. Det är mycket nu och jag behöver prioritera. Rikard har det mer körigt på jobbet än han har haft någonsin. Åker tidigt och kommer hem sent. Inte likt honom. En av Neas vänner har det mycket tufft på hemmafronten och jag känner inte tjejen så jag kan inte göra mycket mer än att stötta Linnéa att orka stötta kompisen. Malin och Johan har haft absurt mycket läxor. Egentligen kanske inte J har så mycket läxor, men han har så lite tid på sig att göra dem och de 45 min de säger är max tid för läxor räcker inte. Vi har mailat om detta med lärarna.

Jag funderar på om J verkligen förstår det han gör i matte. De håller på med ekvationer och om det står:

x/4=3

...så ska de "lösa ut" x. J har inte svårt att förstå att svaret är 12, men att förstå att om han multiplicerar båda sidor med 4, så innebär det att 4:an på vänster sida går upp över divisionstecknet och att man då kan stryka båda fyrorna, för när det är multiplikation kan man göra så, men hade det varit + hade han inte kunna göra det, tycker jag är ganska abstrakt för honom...

Tråkigast idag är beskedet att en av svenskorna som bor här har en man som fick cancer i våras. De är inte gamla och har barn i övre tonåren. Behandlingarna gick bra i våras och sommaren var bra, men senaste tiden har han hastigt blivit sämre och nu har de fått besked om att han blivit så dålig att det inte finns något de kan göra för att bota honom. Det är så sorgligt och tråkigt. En av de andra svenskorna hade ordnat så att ett antal av svenskorna förra veckan lagat middagar till dem som hon kört hem till dem med. Idag sa hon till mig att det den sjuka pappan behöver nu är att gå upp lite i vikt och han gillar sötsaker, så hon skulle se om någon kunde tänka sig att baka kanelbullar eller så. Jag sa genast att jag gärna gör något. Det känns betydligt viktigare än allt annat just nu. Det får hellre vara smutsigt och stökigt här när alla tre gästgängen kommer följande vecka. Tänkte göra en cheesecake till de första gästerna och tror jag gör dubbel sats och skickar över en till svenskarna här.

Multikulturella gruppen här som jag är ansvarig för har fullt med saker igång nu, men det mesta är under kontroll. Mindre kontroll har jag över mötet i Svenska skolföreningen som var igår där jag tydligen blev vald till ordförande. I min frånvaro, för jag hade två andra möten på skolan samtidigt. Det var inte så bra, kunde varit bra om de frågat mig i förväg. Måste få tag i dem och avstyra det....

Ok, men jag ska försöka stå stadigt när det stormar. Jag känner mig ganska stark. Det är bara sorgligt och tråkigt att så många har större eller mindre utmaningar. Det är en del av livet, men ändå tufft.

Dags att göra cheesecake!

Kram Ingrid

Unga rökare

Jag är faktiskt fortfarande i lite chock efter att ha passerat några ungdomar som satt på en stor gräsmatta jag passerade igår, då jag hämtade Johan vid late bus. En flicka sparkade runt på en sparkcykel. En tonårstjej modell yngre, stod och knappade på sin mobil. Två killar satt på trottoaren.

Trodde jag såg fel när den kille som såg yngst ut verkade röka, men när jag passerade låg cigarettpaketet bredvid honom på marken. Han SÅG UT att vara ca 11 år, men visst han kan säkert ha varit både 12 och 13, men jag tvivlar på 14. Det var liksom inte smygrökning, för de satt på öppen plats med fullt av hus runtomkring, som jag gissar att de hörde hemma i. Sättet han rökte på gjorde det tydligt att det inte var första gången.

För mig är det HELT obegripligt att en så ung person sitter helt synbart accepterat och röker! 2011! Tack och lov att vi inte behövt brottas med sådana problem här än i alla fall. Hoppas VERKLIGEN att alla våra barn vet mycket bättre än att börja eller ens pröva att röka.

Hanneles bokparadis, javisst är det :) !! Såg att du också varit på bokmässan. Jag är så avis på alla er som var där.

Nu städar jag och lagar mat för vännerna från Sverige. Fick just ett sms om att de är två timmar försenade. Då hinner jag kanske bli klar, men det blir mindre tid tillsammans.

Trevlig helg till er allihop!

Kram Ingrid

Reseutrustning

Vad behöver man när man är ute och reser?

Frågar du mig, så behöver man kamera och bra resehandböcker. Internet i all ära, men det är inte samma sak som att läsa böcker.

De här var mina bästa vänner under vår USA-resa. Några gillar jag bättre än andra.

Jag gillar verkligen denna nördiga och möjligen
klichéartade bok, men den ger mycket info om sina
rekommenderade platser. Urvalet kan naturligtvis
diskuteras, men som ett komplement till andra
böcker är den toppen!  Rekommenderas!

Förr använde vi Michelin guiderna en del men nu
var det första gången på länge. Jag har en förkärlek
för First Klass resehandböcker som jag tycker är de
bästa med bra kartor och mycket bilder. Den här valde
jag för att den verkligen täckte precis de områden vi
skulle till. Den var bra, väldigt annorlunda mot deras
gamla böcker. Det som jag saknade i den var bra kartor.
Var nöjd med det begränsade med väl valda urvalet av
lokala typiska matställen. Godkänd!

De engelska Eyewitness Travel är de som jag menar heter
Första klass 1KL Reseguider på svenska. Dessa är mina
FAVORITER! De finns även ofta i TOP10 varianter, så
om man inte ska vara så länge på en plats kan man välja
dem för de är inte så breda. Den här lånade jag för att ha i
Boston och jag var jättenöjd! Rekommenderas!

När Sarah från USA var här på besök innan sommaren
hittade hon på vårt bibliotek den här vid en bokutför-
säljning för £1. Den hade några år på nacken (2006), men
det gjorde verkligen inget. Vi skulle ju inte se något som
inte fanns redan då. Denna bok gillade jag JÄTTEmycket.
Enda problemet var att den fick mig att känna att DC som
verkade så lagom stort och som om man skulle kunnat sett
det viktigaste av på några dagar, plötsligt kändes som om
jag skulle velat vara i större delen av tiden. Vill tillbaka!
Rekommenderas!

Tunga som sten var böckerna men det är jag beredd att ta för att ha mina kompisar med mig. :)

Kameror, jo det måste man ha med sig. Problemet är när alla vill ha sina egna kameror med på resan, vilket denna gång innebar fyra stycken i vår familj och sedan orkade vi inte ta med alla fyra kamerorna på varje sak vi gjorde utan ibland blev det Rikards finkamera och ibland en av barnens mindre. När vi sedan kommit hem laddades inte bilderna in i datorn samtidigt och lades på ett ställe och de kommer naturligtvis i kameraordning, inte i kronologisk ordning för alla kamerorna. JÄTTEJOBBIGT när jag letar efter bilder, som till bloggen till exempel!

Jag har saknat en del bilder och nu är de lokaliserade! Johans kamera var inte inlagd bland de andra. Några bilder där gillar jag och vill ha med här, så en la jag i  huvudet här på bloggen. Det fina brevet med presenter som låg till Malin på Sierras rum då vi kom till Hamburg. Jag hoppas inte tjejerna ogillar att jag visar det här, men jag har läst brevet och det är bara fint utan några hemligheter, så jag tror det är ok.

För er som är riktiga Franzofiler, så har jag lagt in några bilder till i inlägget om vår resa till USA (Mot USA). Rulla ner dit om ni vill se dem. Annars lär det bli nog med bilder för er att se ändå framöver!

Slutligen en uppdatering på lusfronten. Vi verkar ha kommit lindrigt undan denna gång. Tjejerna har klarat sig helt och sedan i tisdags har vi inte sett några löss. Vi kammar och kollar dagligen. Jag informerade på skolan igår och bad dem skicka ut information. Hittills har de skickat till de klasser de vetat är drabbade, men jag vill att de skickar ut till i alla fall hela Lower School. Annars kommer det garanterat gå runt runt.

Ny tid är inbokad hos tandläkaren nästa vecka...

Hilde, you know I miss you so I was so glad to see a comment from you here. Thanks! It was almost worth the lice, ha ha. I really think I am worth a place in the lice department!
Hope you are all doing well?! I need to send you an e-mail soon to hear more about what is going on. I only hear fragments and I am very curious you know.

Catharina, jag tycker det är toppen med luskammardagar i hela kommunen som ni har en gång om året! Tack för uppmuntran! Nu behöver du inte känna att det kliar i huvudet längre för alla är borta :) . Berätta om DM!!

Karin, nej jag vet, lusreklamen syns bara här där jag är och skriver, begränsad räckvidd på den reklamen :) . VARJE gång vi pratar löss säger barnen "kommer ni ihåg när vi fick den där mjukdjurslusen?" :) . Idag är faktiskt en riktig höjdardag och allt känns mycket bättre. Även om tanden ännu inte är ok. :) Måste säga en gång till att bilden på din blogg på Julia i Nya Zealand med balklänningen var SÅ fin!!

Britt, TACK för dina uppmuntrande rader!! Vad kul att du nämnde det danska valet!! Jag skulle velat göra det också. Väldigt kul med en kvinnlig statsminister för dem! Jag gilllar det och hoppas hon lyckas bra. Ja, jag tycker de danska partierna är så förvirrande. Bra att du just lärde mig att de radikale är i mitten. Varför är de så ologiska? Utan att veta säkert vad de danska familjerna här står politiskt, tror nog de står mer åt höger (svenska höger :) ) än vänster, så verkar de ganska belåtna med ett regeringsskifte. Har du läst "Världens lyckligaste folk" av Lena Sundström? Det skulle var kul att höra vad du tycker om den.
Idag är det fredag och allt känns mer positivt. Jag och danska Heidi ska äta lunch ihop i byn idag. Mysigt! Hennes Frederick hade också en lus igår när jag sagt att hon borde kolla...
Riktigt trevlig helg till er!!! Hoppas att ni också har det bra?!

Boktokig, TACK! Du var väl värd awarden! Förstår att du har haft det körigt, men NU är du på bokmässan och jag är väldigt avundsjuk. En dag ska jag också dit!! NJUT. Barnen hemma har det jättebra! Kram.

Nu ser vi alla till att det blir en toppenhelg! Det bestämmer vi!

Kram Ingrid

Inte nu igen!

Jag var PRECIS klar med hela detta inlägg då det bara försvann ut i tomma intet!!!!!!! GRRRRRR! Ännu en sak att säga "INTE NU IGEN!" över. Det är inte min dag idag. Fast dagen har bara börjat, kl är 9.07, så jag får hoppas att det vänder nu...

Ok, jag börjar om från början och försöker komma ihåg var jag var.....

Rubrik: Inte nu igen!

Jag trodde att de små rackarna inte fanns på denna ö. Jag trodde att vi lämnat detta bakom oss i Danmark. Jag hade tyvärr FEL! Igår kväll dök de upp igen, jag pratar förståss om LÖSS! STÖN! Jag orkar inte. Jag VILL inte!

Det var Johan som kom hem och hade två löss. Han berättade att kompisen sagt att i hans systers klass (en 2:a) hade de löss. Uppenbarligen finns de i 4.an också! Inte ett ljud från skolan har vi hört om detta! I Danmark satt det lappar på dörrar och meddelanden skickades ut, allt för att stoppa spridningen.

Det är mig fortfarande en gåta hur vi under alla år i Sverige kunde klara oss undan dessa kryp. Med jämna mellanrum satt det lappar på dörrarna där också om att det fanns löss på skolan, men ALDRIG att vi fick några. Kanske rörde vi oss så snabbt att de inte hann fastna...

I Danmark blev vi dock experter på att säkerställa snabbt stopp på spridningen av dessa djur genom diverse åtgärder, allt från att kamma, tvätta och shampoonera, till att SKRIKA ut på skolan att vi hade löss samt tjata på alla andra föräldrar om att de skulle KOLLA sina barn, så att vi gjorde jobbet samtidigt allihop och blev av med djuren utan att de kom tillbaka igen.

Denna gång har tjejernas långa hår som TUR är klarat sig. Det brukade ta mig två timmar per tjej att luskamma dem första gången då jag tog varenda lus och gnet. Rikard klarar sig alltid, men jag, jag har förstås haft mysiga Johan hos mig i sängen och han delade så snällt med sig lite till mig. Alltså behandlar jag mig idag.

Barnen är i skolan, kanske skulle Johan varit hemma enligt någon policy, men efter behandling igår kväll, sovande i nybäddad säng med portförbud att komma ín till oss föräldrar under natten samt luskamning imorse igen, så lovar jag att han är den lusfriaste av alla barn på den skolan idag. Jag ger mig på honom i eftermiddag igen för att se om någon gnet kommit till liv. Jag fattar inte att skolan inte gått ut med någon info, tror de att skolan skulle få dåligt rykte om folk fick veta att odjuren finns även här?

Min tand som gick av i våras och som de lagade hos vår inte helt enkla tandläkare, gick av i förra veckan igen. I måndags lagade de den igen, men det känns fortfarande inte bra, så idag måste jag tillbaka och prata med dem. Jobbigt!

Johan har inte varit så glad över skolan sista veckan. Det är flera småsaker som tillsammans gör att han inte varit så positiv som vanligt. Efter att jag pratat med nya läraren igår, hoppas jag att det vänder nu.

Multikulturella gruppen som jag leder tar mycket mera tid i anspråk än jag tänkt mig. Min kollega är en engagerad idéspruta som vill göra massor av nya event, medan jag vill hinna med en hel del andra saker också.

Det är liksom lite av varje som gör att det känns motigt just nu. Det är dock bara småsaker och jag kan räkna upp lika många små positiva glädjeämnen, så jag får väl mentalt fokusera på dessa istället och hoppas att hjärnan åter väger över på det hållet.

Karin, ja vad var det som hände? :) Det var inte märkvärdigare än att jag fick en hel dag hemma med endast ett tandläkarbesök, vilket gjorde att jag hann med både att blogga och få undan en hel del andra saker här hemma. Skönt!
Kul att ni börjat läsa Häxorna. Jag har börjat läsa den andra Doktor Proktor för Johan, han gillar dem. Håller med dig om att Boktokigs tips är bra och hennes smak passar oftast mig också perfekt.

Britt, jag hoppas att barnen följer med på midsommar några år till i alla fall. Så länge vi bor utomlands är det en fördel för oss då barnen inte har andra kompisar hemma som planerar något annat. Jag skrattar när du skriver att du hoppas vi har några Fruit Flakes kvar när ni kommer i november. Jag har köpt för att det ska räcka hela året och Rikard tycker det är alldeles för mycket och tror nog vi kommer få lådvis kvar att släpa med hem till Sverige. Jag tror dock inte det är någon risk för det alls, men till november räcker de säkert i alla fall. De är absolut mer goda än nyttiga, men kanske lite bättre än godis :) .
Det är kul att shoppa med tjejerna, speciellt med Malin just nu faktiskt. Kanske var det inte du som sa det där med dagarna som inte räknades. Jag minns att det var Rikard som citerade dig från när ni pratat i telefon och kanske ändrades orden lite på vägen, ha ha. Bra blev det i alla fall!

Astrid, TACK vad snäll du är! Det ÄR inte klokt att det är TRE månader sedan midsommar och att jag skriver om det NU! Jag vill ju dock inte glömma hur trevligt det var så jag måste skriva ner det :) ...
Att äntligen glida ner i sin trånga flygplansstol med en bok och veta att det man glömt inte går att göra något åt och att det kommer ordna sig ändå, samt att man inte kan tvätta, jobba, handla eller något annat, DET är underbart, nästan lika bra som resmålet, ha ha.

Anna F, jag tror som du att det är kombinationen teater-farmor-kusiner, som är framgångsreceptet :) !

Kim, ja i måndags hade jag äntligen en lugnare dag hemma och hann både blogga undan och göra en del annat. Midsommarlekarna var så trevliga och jag gillar verkligen när vuxna och barn kan leka tillsammans på lika villkor!
Livets positiva utmaningar har jag inget emot, men ständigt packande av väskor tycker jag är både jobbigt och tråkigt! Är du packad och iväg för Bokmässan nu?

Catharina, det är jättkul att du tycker om att läsa det jag skriver! Du får gärna kopiera idéer från våra midsommarlekar. Visst var det Fruit Flakes ni fick med er. Vi gillar att dela med oss av våra produktfavoriter, så ni vet vad vi pratar om :) . Kul att ni tyckte om dem!

NU har jag skrivit om allt igen och tror inte jag missat så mycket av det jag skrev första gången...

Kram Ingrid

PS Väldigt lustigt att reklamen på min blogg just nu (där jag skriver in och ni inte kan se) är "Har du fått flatlöss?"!! Kan inte ens kalla det sammanträffande. Har de redan automatscannat vad jag skriver om och slängt in lämplig reklam? I så fall kan jag hälsa dem att scanningen fungerar SÅDÄR. Flatlössen lyser tack och lov med sin frånvaro (har i och för sig aldrig haft några så jag vet kanske inte om vi har sådana eller ej...), men hårlöss kan ni skicka hit lite medel mot. Vi bor i England. Skicka ett mail så återkommer jag med adress om var produktproverna ska skickas :) . DS

Tvålfager?

Med tanke på att jag vaknade med torkad tvål runt hela ögat imorse också, så undrar jag om det blev någon tvål kvar alls i den där förpackningen som jag ställde tillbaka i butikshyllan när jag drog mig därifrån... Hur mycket tvål kan gömma sig i ett öga liksom??

I alla fall så gör inte ögat ont alls längre och det är bara lite rött idag. Nu är det nog ingen tvål kvar i ögat och jag räknar mitt ögonproblem som överstökat.

Det var väldigt vad ni frågade efter bildbevis! Tyvärr hade jag inte så mycket sinnesnärvaro att jag bad barnen ta fram kameran när det begav sig. Det måste väl ha varit eftersom det handlade om mig själv, för när Johan fick näsblod mitt under ett fabriksbesök i USA, var jag till övriga sällskapets stora förvåning, inte sen med att hala fram kameran...

Igår kväll tog Rikard ett kort på mig. OJ, vad snygg man är i närbild nuförtiden... det syns nästan inget alls längre på den bilden, men jag tror det går att se vilket öga det handlade om...

Det är inte med glädje jag visar denna bild, men allt för er kära läsare:

Ni ser även den nyfikna näsan som nödvändigtvis skulle dofta på tvålen...

I tillägg kan sägas att mina ögon är olika stora även i vanliga fall. Min mamma upplyste mig om det en gång när jag blivit fullvuxen och som den väldigt icke utseendefixerade person jag är, så hade jag faktiskt inte själv tänkt på det!!! Vilken onormal tonåring jag måste ha varit!

Karin, nöjd med fotobeviset? Ångrar att jag inte tog ett foto tidigare, men så är det. Håller tummarna för att Kata vinner!!!

Kim, ni får gärna skratta åt det jag skriver, då är ju mina tokigheter i alla fall till någon glädje :) . Jag brukar själv skratta åt massor av saker och det är skönt så länge saker inte blir allvarligare än att man kan göra det. Jag är nästan bra nu.

Britt, ja ONT var precis vad det gjorde, något så fruktansvärt, men som tur var är jag redan bättre och det var ju inget farligt. Någon gång fladdrade det till i mitt huvud, att jag undrade hur många djur som plågats i försök för att mitt öga skulle klara denna klantighet. Det är nog inte politiskt korrekt att säga så, men i dessa lägen är det ju bra att våra produkter är beprövade och testade... Det med ditt öga var mycket värre, men det är tur att det också är bra nu!

The not-yet-desperate housewife, ha ha! Jag brukar säga det när något händer och är som värst att "någon gång framöver kommer vi att skratta åt det här" och så är det nästan alltid. Det är en bra försvarsmekanism vi människor har, att vi glömmer mycket av det som varit jobbigt. Kan vi skratta åt det är det ännu bättre.
Jamen, jag vet inte ens varför jag gör det där med att dofta på produkten. Ibland känns det bara som om jag vill det... du har helt rätt, efteråt sköljer vi av tvålen och tar på massa andra dofter i form av roll-on, ansiktskrämer, parfym eller vad det kan vara och då är tvålen helt oviktig. Jag är inte ens en särskilt sinnlig  person utan väldigt rationell, för jag kan tänka mig att det finns många som är så där duktiga på att leva i nuet och verkligen blir glada/lugna/pigga av att öppna en flaska och känna doften som kommer ut... Ses vi nästnästa vecka?? Hoppas det!

Fredag och jag ger mig iväg till skolan för tredje dagen i rad. Nästa vecka blir det möten på skolan mån-ons, to-fre vet jag inte än.

Jag har mailat med Malins nya engelsklärare (och klassföreståndare) om en sak denna vecka och tycker jättemycket om henne. Så bra att resonera med!

Skön fredag till er!
Ingrid

Ett öga rött

Ja, det är inte bara titeln på en bok, utan just nu också ett faktum om jag ser mig själv i spegeln.

HUR klantig kan man vara???!!

Jag rusade iväg till Sainsbury för lite shopping igår kväll. Rikard hade åkt före 5 på morgonen och väntades inte hem förrän närmare 23. Bakpotatisarna låg i ugnen och Johan hade inspirerad av "Vingmuttern min allra bästa vän" av Viveca Lärn gett sig iväg för att samla bilnummer och gick runt bland bilarna vid kyrkans parkering. (Så gulligt och flera hade stannat och frågat vad han gjorde och tyckt det var intressant.)

Nästan färdig i butiken skulle jag handla lite duschtvål, men jag ville gärna veta om de luktade gott. För att inte stoppa ner näsan för nära en oköpt tvål, gjorde jag som jag brukade och öppnade locket och skulle trycka lätt på förpackningen för att doften liksom skulle puffas ut. Ni förstår säkert vad jag menar. Men innan jag han trycka och bara öppnade locket, så SKÖT förpackningen ut en klick tvål som flög med blixtens hastighet rakt in i mitt högra öga, inte bredvid eller över hela ögat utan bara rätt in.

Oj oj oj, så ont det gjorde. Mitt vårdade skriftspråk hindrar mig från att uttrycka hur det verkligen kändes, men det sved som bara den och ögat forsrann. Jag kunde inte se någonting. Jag puffade mig och min vagn in i en gång och satte mig på huk med något produkt jag slet till mig och låtsades studera denna medan jag försökte torka rent mitt rinnande öga med tröjärmen. Jag kunde inte gå och betala när jag såg ut som om jag STORGRÄT. Ögat blev rött på en gång.

Till slut bestämde jag mig för att ta den där "scanna och betala själv"-kassan. Det tog lite tid eftersom jag hade för många produkter, men ingen stoppade mig och jag lyckades köra hem med ögat rinnande.

Malin mötte mig i dörren innan jag hoppat ur bilen och sa direkt "vad har hänt??!!". Jag försökte badda i ögat och skölja med vatten. Det förvanade mig mycket att det inte började bubbla av lödder från mina ögon då jag höll på. Det blev bättre och jag kunde se på ögat, men det gjorde SÅ ont hela kvällen. Både när jag tittade och när jag blundade.

När jag vaknade imorse kändes det alldeles stelt kring ögat och det var som om man lagt på flytande tvål som stelnat. Jag tänkte att det var ju bra för allt som kommer UT från ögat kan inte längre plåga mig.

Det var perfekt timing (NOT) som alltid förstås, eftersom jag skulle hålla en presentation i ett möte med head of school, fyra rektorer och några till på morgonen. Fick börja med att förklara att jag inte "grät" för att jag var tvungen att träffa dem. Jag sa att jag inte var "sad" och då sa head of school att hon hade nog aldrig sett mig "sad", så det trodde hon inte. Det var väldigt snällt och trevligt sagt måste jag säga!

Ögat är fortfarande rött och lite ömt. Det är lite mer tårfyllt än vanligt, men mycket bättre. Jag tror snart jag är bra igen. Kanske borde jag ha sköljt det med något annat, men jag brukar inte tro att något är så farligt, därför tänkte jag att det nog räckte med vatten.

Svaret på frågan hur klantig man kan vara är uppenbarligen: HUR klantig som helst!! Jag bevisade det just för er.

Britt, vi är jätteglada att du förser oss med våra favoritprodukter när vi kommer. Eftersom vi är fem är det många önskemål :) ! Du behöver inte oroa dig för müsli och cornflakes, de kommer säkert gå åt när vi kommer även i fortsättningen. Håller med dig om det där med "tagar vad man haver", det har jag också gjort nu med müslin. La till lite sesamfrön sist och när solroskärnorna tog slut hade jag pumpafrön hemma som jag tog istället och det blev toppenbra. Vilka otroligt bra vanor småkusinerna har när de äter müsli!! Linnéa och jag tycker att de rostade mandlarna är godast och det är väl ungefär samma smak som nötterna, är det valnötter du använder?
Vad skönt att du har fått tillbaka bilen i gott skick!!

Catharina, vad gullig du är. Det var kul att Lars gillade müslin :) . Jag vill gärna ha receptet på müsli-bars, det var dem vi pratade om. Men leta inte ihjäl dig!! Hittar du det inte kan jag säkert hitta något på nätet och just nu är jag helt nöjd med att göra müsli, tror inte min mage klarar för mycket nyttigt på en gång ;) .
Vad kul att du fick en kaktus som överlevde så bra! De är verkligen fina när de blommar!
Ser fram emot reserapporten. Kul att ni fick se det där Round Table stället! Dit vill vi också åka (om du säger att det var värt det :) .) KLART du måste ta betalt för det jobb du gör! Hon vet säkert vad det skulle kosta om någon annan gjorde det och vill att du ska ha fair betalt! Kram.

Hanneles bokparadis, vad kul att se dig här!! Jag har tyvärr nästan inte hunnit kika runt på några bloggar alls efter sommarlovet, men jag hoppas att tiden kommer snart när vardagen är igång igen :) .

Den nästan enögda,
Ingrid

Jag hade glömt...

"Minnet är gott men kort", heter det och det stämmer så väl. Under vårt långa härliga sommarlov utanför England hade jag lyckats glömma:


....att det kan vara kallt i ett engelskt hus fast det är augusti.


....att det finns duschar med så dåligt tryck att man hinner göra hårinpackning som ska långtidsverka innan tårna hunnit bli blöta.


.... att mjölken hinner surna och tjockna innan man hunnit dricka upp den 2,272 liter (4 pint) stora plastförpackningen.


Suck, vardagen är här igen. 
Ingrid

Datorallergi

Hej alla!

I fredags utvecklade jag plötsligt en akut datorallergi. Den har suttit i hela helgen, men jag tycker jag börjar repa mig så smått nu. Kanske byggdes allergin upp under mina många timmar framför datorn förra veckan då jag skrev inlägg på inlägg om vår Cornwall-resa, för att då den stora blogspot-kraschen inträffade slå till med full kraft. Kanske var det mina mastodontinlägg som ORSAKADE kraschen? Med tanke på den risken har jag inte vågat ge mig tillkänna hos blogspot, utan har hållt tillbaka alla frustrerande känslor och kanaliserat dem på annat håll istället.

Vad var det som hände? Jag är tyvärr fortfarande svaret skyldig. I förra veckan lär en crasch ha inträffat hos blogspot, vilket jag uppmärksammades på av Rikards mamma som meddelade torsdag kväll att det inte gick att skriva några kommentarer på bloggen. Strax därefter försvann alla inlägg skriva det senaste dygnet och det gällde hos ALLA som använder blogspot. Hur många kan det vara? Miljoner? Någon som vet? Det jag vet är att jag inte skulle vilja vara ansvarig på blogspot när detta inträffade...

Information gick ut på deras infosida om att bloggarna var försatta i "read only"-läge, vilket innebar att ingen kunde kommentera och ingen kunde skriva några nya inlägg. Eftersom jag just då var av med mina två senaste inlägg som är några av de längsta inlägg jag skrivit och som tog mig EVIGHETER att få ihop eftersom varje inladdad bild tar oändligt med tid på sig för att komma på plats, så var jag måttligt förtjust. Redan där kände jag hur datorallergin rasade i kroppen. Fredag kväll kom dock mitt ena inlägg tillbaka, det senast skrivna, men det näst senaste var inte tillbaka bland de publicerade utan som ett utkast. Jag "vågade" inte öppna det utan avvaktade att det också skulle rättas till och komma på plats. Alla andra bloggare var glada då deras inlägg kom tillbaka och satte igång att blogga som vanligt igen.

Hos mig ser "etiketterna" konstiga ut under det inlägg som kom tillbaka och trots ytterligare tre dagar har ännu inte det försvunna inlägget blivit åtgärdat. Informationen på blogspots hjälpsida är mycket knapphändig, vilket gjort min allergi än sämre. Deras senaste meddelande är från i fredags och det säger att de har startat en återuppbyggnad av det som försvunnit. Jag hade väntat mig dagliga uppdateringar från dem, samt att de skulle tala om att "NU är alla korrigeringar klara och allt ska fungera som vanligt". DÅ hade jag vetat att om mitt inlägg inte kommit tillbaka vid den tiden, så skulle det inte göra det alls. Nu väntar jag fortfarande...

Jag bloggar här för att detta ska vara vår utlandsdagbok då vi flyttar hem, för att barnen ska kunna ha detta att titta tillbaka på när de blir äldre, samt för att våra familjer och vänner hemma som är intresserade, ska kunna följa våra eskapader och se lite hur vi mår. Att skriva för framtiden är långsiktigt, därför blir nutidsbehovet viktigt för att jag ska orka knata på här med mitt knattrande. Era hälsningar och kommentarer betyder otroligt mycket för att jag ska känna att någon bryr sig om vad jag skriver, istället för att jag gör ett privat familjefotoalbum med mer kortfattade kommentarer, vilket skulle gått betydligt snabbare. Ibland blir jag otroligt irriterad och ledsen då jag hör någon säga att de läser allt jag skriver, men ändå inte någon gång skriver en enda rad för att säga hej, när jag känner det som om jag generöst delar med mig av vårt liv. I nästa stund tänker jag att det viktigaste är att veta att en person läser vad jag skriver och uppenbarligen får ut något av det samt tänker på oss och då är jag väldigt tacksam för det och tycker det är förmätet att bli irriterad för att de vännerna inte skriver en kommentar också. Det finns naturligtvis en orsak till det, men jag saknar ändå den där hälsningen ibland.

Naturligtvis har jag många gånger tänkt att jag skulle lägga om bloggen så att det blir en blogg där du måste "registrera" dig, så jag vet vem som läser. Det skulle vara ett sätt för mig att få veta det utan att ni behöver skriva en kommentar. Nu kan jag inte se det. Samtidigt tycker jag det leder till en tråkig baksida med bloggarna, nämligen att inte vem som helst kan hitta en blogg som de tycker tilltalar dem av en eller annan anledning (gemensamma intressen, bostadsorter, eller dyl). Det har avhållt mig från att göra det.

Nu är väl de flesta av oss funtade så att vi vill inte ge upp, vi strävar vidare, efter några dagars nedstämdhet så biter vi ihop och tar tag i saker och ting igen, för vad är alternativet. Där är jag nu. Jag gillar verkligen inte att komma efter på bloggen och det är helt och hållet för min egen skull, jag vill att det jag skriver är aktuellt och i efterhand är det svårare att komma ihåg saker. Samtidigt hinner jag inte blogga alla dagar, då det ibland är annat som jag prioriterar högre. När jag så redan var jättemycket efter förra veckan och hade tagit mig förbi den största delen av reserapporteringen, så kom bloggkraschen väldigt dåligt timat för just mig, så då halkade efter igen.

Nu är det dock måndag, en ny vecka, nya tag. Malin kördes tidigt till skolan idag för en resa till Lake district. Förra veckan hände otroligt många roliga saker, denna veckan kommer fler. Det finns mycket att se fram emot och jag ska sätta igång med lite sammanfattningar här igen.

Det inlägg som försvann finns till största delen kvar som utkast. Jag kommer inte att skriva om det som fattas med bilder utan bara lägga till några korta rader för min egen skull för att avsluta inlägget. Sedan lägger jag  ut det igen, då kommer det förmodligen i fel ordning mot inlägget som kommit tillbaka, men förhoppningsvis hann ni läsa det innan det försvann och kan bara strunta i dessa Cornwall-inlägg för att fokusera på senare rapporterade upplevelser.

Det är VERKLIGEN intressant hur ens humör och hur man känner sig, kan ändras så snabbt. Dagen innan bloggproblemet var jag SÅ nära att skriva någonstans att jag kände mig så glad och lyckligt lottat, just då kunde jag inte tänka mig mycket som skulle kunna göra mig till en lyckligare människa. Ni vet, ibland har man bara sådana där dagar av total eufori. Två dagar senare kändes det INTE alls så, ha ha.

Kom ihåg att en kommentar här någon gång ibland, är otroligt uppskattad. Speciellt för mig, men även för resten av familjen!

Till alla er som bloggar: Tyvärr har allergin varit allvarlig, så jag har inte kunnat se vad ni skrivit senaste tiden, men jag återhämtar mig nu snabbt och hälsningar kommer säkert att dyka upp både här och där de närmaste dagarna.

Hoppas att ni alla har en lika trevlig vecka som undertecknad att se fram emot!

Britt, jag är tillbaka med förnyad kraft. Tack för alla dina kommentarer! SÅ lång Hoffmans äventyr var! Det måste varit en fantastisk upplevelse! Jag har läst dina mail och det blir väl lite svar både här och där. Nu ska jag dock iväg på olika andra håll resten av dagen och R ska resa iväg som vanligt... Det är JÄTTEBRA att du uppdaterar mig på skrivreglerna! Jag ska själv läsa din bok lite noggrannare längre fram.

Maria, TACK för din hälsning här!!! Det visar ännu en gång vilket speciellt känsligt band vi har oss emellan, som du ser ovan var det perfekt timing och precis vad jag behövde. Ja, England har verkligen mycket mer att erbjuda än man ibland tänker på! Jag ringer förmodligen ikväll, är lite desperat :) . STOR KRAM.

Boktokig, tack för din kommentar, den kom när jag som bäst behövde den! Jag SÖG åt mig alla snälla och trevliga saker du skrev :) . Jag gillar också bilden på Johan och Linnéa jättemycket. Alla måste ha varit väldigt kramiga på semester, för vi har massor av krambildern, ha ha. Hoppas att ni väljer att åka hitåt någon gång med familjen, för det finns verkligen massor att se och göra runt om i Storbritannien.

Nu blir det lunch och gemensam peptalk, för Ylva och mig, det brukar inte vara så svårt att bli på bättre humör i goda vänners sällskap, så jag är säker på att när jag går därifrån kommer både hon och jag tycka att livet leker igen.

Kram allihop!
Ingrid

Krossat glas

Vad är det med det här huset och GLAS???

Vi brukar nästan aldrig slå sönder några glas, max ett om året (och då naturligtvis sällan ett uddaglas som man inte behöver utan alltid ett som inte går att få tag i, men det må väl vara hänt). HÄR slår vi sönder glas hela tiden. Jag tror det har gått minst 10 glas sedan augusti!

Man skulle kunna tro att vi förbereder någon fakirövning eller att vi försöker leva upp till tyska Martinas förväntningar på ett festande svenskt folk, men det finns inte någon spännade förklaring. Det bara HÄNDER, hur ofta som helst.

Det är bara någon månad sedan Rikard slog sönder ett vinglas. Inga fina glas, utan de jag fick sex av då jag pluggade på universitetet och det är nu mer än 20 år sedan. Vi brukar ha dem som vardagsvinglas. Ett har gått sönder för länge sedan, så vi flyttade hit med fem glas. Efter Rikards glaskras, hade vi fyra kvar. Det är ju ändå helt ok. Ikväll smällde dock Johan ett då han dukade, så nu är de bara tre... Linnéa lyfte upp ett trasigt dricksglas ur diskmaskinen förra veckan. Jag har inte hunnit slänga det än, så nu kan jag ta dagens samtidigt.

Ja, det är ínget att göra åt, men VÄLDIGT konstigt är det. Vågar inte ta fram finglasen alls, för de skulle väl spricka på löpande band...

Men men, "inget kalas, utan kras". Jag väljer att tolka glaskrossandet som att vi har väldigt kul här, HELA TIDEN och det är faktiskt helt i överensstämmelse med sanningen. :)

Tara, thanks you are nice and you were well worth the award! Could you read the motivation? Love you too!

Klirr & kras,
Ingrid

The Plumber

Ok, jag har SÅ mycket att skriva om från de senaste veckorna, så jag sätter full fart nu. Allt är verkligen inte intressant för alla, så hoppa över eller skumma. Förhoppningsvis finns det något som är intressant här eller där och resten klarar ni er utan. Jag har inte heller hunnit läsa några andra bloggar sista veckan, men jag kommer igen när tiden tillåter :) .

Då så. Minns ni 10-minutersinspektionen av vårt hus? Då mäklaren gick runt och kollade och frågade om allt var bra och det enda vi sa som inte fungerar, är ett element i "brasrummet".

Förrförra onsdagen (vi är nu tillbaka på den 13/4) hade mäklaren därför ordnat så att en rörmokare kom hem till oss. Han kom kl 15, jag räknade med att det skulle ta max en timme och R skulle komma hem från... var han nu var, vid 15.20.

Rörmokaren var GRUNDLIG. Han kollade vartenda element i HELA huset och upptäckte (förutom ett antal dammråttor gissar jag), flera andra element som inte fungerar (undra på att det blir kallt om vintern). Ventilen som Rikard täppt igen eftersom det var fritt blås in, fick förstås inte vara täckt. Rörmokaren slog på värmen i hela huset och kollade vad som hände, han talade om en massa saker som jag inte förstod och hela tiden räknade jag med att R skulle komma och rädda mig, vilket han förstås inte gjorde då flyget var jätteförsenat och han kom hem drygt två timmar försent och missade därmed the plumber med ca 10 min...

Om ett element är kallt uppe men inte nere (eller var det tvärtom...) innebär det att något svart smuts inuti har sjunkit till botten..., vill bara dela med mig av den typ av information jag fick. :)

Så småningom började rörmokaren intressera sig för "öppna spisen" (någon sorts gasspis som ser ut som riktig eld med kol i). Han tände den, ringde massa samtal samt ställde frågor. Han undrade var mätare satt, hur ofta vi eldade, talade om att "kolen" i spisen var staplad på fel sätt (!) och massa annat. Under tiden kom barnen hem från skolan, behövde hjälp med det ena och det andra och såklart ringde telefonen flera gånger. Det slutade med att rörmokaren som också sedan november var spisutbildad, satte eldningsförbud på spisen och tömde den på kol. Han var otroligt seriös och noggrann och det fanns inte en prick på den ljusa heltäckningsmattan efteråt. Jag fick skriva på något viktigt papper om att jag blivit informerad om att spisen var farlig att använda.

Nu vet vi inte vad som händer med spisen och inte hur "glada" husägarna är över att ha flera trasiga element. De kanske har varit trasiga länge, utan att de gjort något åt det. Dessutom en öppen spis som inte får användas längre, vilket i sig är konstigt då huset besiktigats på något sätt innan vi flyttade in.

Rörmokarmannen var här i ca 3 timmar! Till slut ringde hans flickvän och "efterlyste" honom, så inte ens han själv kan ha väntat sig att få SÅ mycket att göra...

Dagen efter var jag för ovanlighetens skull nästan först in i duschen. På eftermiddagen skulle något barnen duscha och sa att varmvattnet var slut. Det slutade med att the plumber fick komma tillbaka, för han hade kommit åt något och stängt av värmen, så vattnet värmdes inte upp. DÅ var Rikard hemma och kunde stämma av alla detaljer från dagen innan.

Nu undrar vi varför vi överhuvud taget under besiktningen nämnde att ETT element var sönder. Det blev SÅ mycket större och mer komplicerat än vi väntat oss. Undras om vi "får tillbaka" vår öppna spis eller ej...

Kelli, hi so nice to hear from you! Yes, it's me. I thought I had said that on your blog :) . Sorry! We weren't meant to move to England, we were on our way back home to Sweden, but things changed and we said we would regret if we didn't take the chance to move to England for a while, so now we live outside London and like it a lot. It seems like you are doing fine too?! I noticed you stopped write in Danish at your blog ;) .

Kim, TACK för utmärkelsen, vad snäll du är! Ska genast börja fundera på vem jag ska skicka den vidare till... Återkommer med mer om bröllopet inom kort. Måste ju visa vår egen bild på brudparet :) .
Jag kan inte se fb-bilden hos dig. Det är SÅ konstigt!! Dessutom generellt rätt upprörande! Är vi verkligen så kontrollerade? Det finns ju så mycket mer allvarligt som de kan stoppa i så fall. Har gett mig en tankeställare sista dygnet...
Visst är det bra att det visar sig att jag har talang för smörgåstårtlagande, då kan jag kanske slå mig in på det om jag inte får något annat jobb när jag flyttar hem :) . Jag FÖRSTÅR att skolor tycker dina böcker är perfekta att arbeta med då de täcker in så många bitar som går att använda i flera ämnen. Malin läser om Romarriket nu och då har vi även pratat om Pompeji. Jag får försöka utveckla mina förlagskontakter under min tid här! Det har känts bra att prioritera familjen och nu har jag massor jag vill skriva och berätta om.

Märtha, vi var ju RÄTT många i London i fredags, så det var nog inte så konstigt att du inte såg oss på TV, ha ha. Jag tyckte också att Kate var jättevacker och lik prinsessan Marie i Danmark... ska skriva lite mer om bröllopet här snart samt visa lite fler sevärda bilder. Håller med dig om att William såg nervös ut ibland och han borde varit dem mest coola av alla med sin bakgrund. Det är med all sannolikhet ingen enkel sits, men förhoppningsvis dröjer det innan han behöver axla rollen som kung, de lever ju länge i den släkten...

Karin, det var lovely :) och jag tror ALLA engelskmän/kvinnor kände sig otroligt glada och stolta denna dag. Vilken bröllopsservis handlar du ur till Malin, det är väl den svenska eller har du hittat något nytt? Tack för komplimangen rörande smörgåstårtan, det var väl inte alls "såklart", men jag är glad att den blev bra :) .

Boktokig, tack för support! Visst är det konstigt att man kan få så dåligt samvete för att man inte hinner blogga?! I alla fall kan jag få det och då undrar jag vem det är som egentligen styr mitt liv, ha ha. Tack för grattishälsning! När jag fyllde år och barnen öste kärlek över mig, kände jag mig som en toppenmamma, men det gäller verkligen inte alla dagar, ha ha. DÅ gäller det att plocka fram födelsedagskänslan igen, ska försöka komma ihåg det :) . Skönt att höra att ni också haft ett bra lov!

Catharina, tack vi har haft ett toppenlov med jättefint väder. Det har varit både avkoppling och intensiva dagar med upplevelser. Och ni är i full gång i stugan förstår jag. Kul! Såklart vill jag ha receptet på smörgåstårtan, maila gärna!
Vilka trevliga saker ni hittat på i kyrkan och vad kul att få så bra respons! Då vet ni att ni gör rätt saker!

Britt, tyvärr blev det ingen hatt, men en hel del andra hade både det ena och andra på sig :) . Det var en upplevelse. Läste precis ditt mail och förstår att det var en lyckad fest igår! Kul! Svarar mer på mail imorgon. Jag vilar mig i form till onsdag ;) .

Astrid, cooking showen var verkligen en trevlig upplevelse och det mesta var väldigt gott och det som inte var det bästa jag smakat, var ändå kul att ha prövat på! Har inte hunnit kolla några bloggar på länge och ser fram emot att se vad du rapporterar från Dalby......!

Maria, TACK jag tycker också det är en jättefin bild på oss båda :) ! Vad kul med en hälsning här från dig! Är allt bra med er? Vi kan väl höras på telefon i veckan?

Melanie, GRATTIS i efterskott till dig också!!! Jo, jag tycker det är konstigt att våra födelsedagar OCKSÅ ligger nära varandra, ha ha. Visst är det kul med barnens egengjorda uppvaktningar! Hur går det med bröllopsplanerna? Ska snart kolla in din blogg och se hur ni har det och vad ni gör... ska bli kul! Kram.

Dags att börja på ett nytt inlägg!

Ingrid