Malin Is Back

Ok hej alla läsare det är Malin Här som skriver. Jag skulle bara berätta för alla er läsare att jag vill starta min egen blogg men att jag inte får för mamma, för att för någon konstig anledning så säger hon att jag inte är responsible nog! (Mammas kommentar: Malin har inte tagit upp detta på ett år, och DÅ sa jag detta :) ...)
Men det är jag och därför ska jag börja skriva lite oftare på bloggen. Först ska jag börja med att säga att jag har blivigt inspirerad av en bloggare som heter Klara hon har en blogg som heter Sweet K och om ni inte har något att göra så kan ni gå på den och kolla det finns massor av roliga saker att läsa om.

Iallafall ska jag berätta att min familj, mormor och morfar, och min kusin Jenny har varigt i Skottland på lovet. Det var väldigt kul även om det var mycket resor i bilen men det var också väldigt kul för vi lyssnade på cd-böcker, alla böckerna var väldigt bra, vi lyssnade på "Fotoalbumet", "Den döda sonen" och "Det mystiska huset".

Fotoalbumet var den sista som vi lyssnade på. Jag älskade den! Det var alltid spännande och nånting som hände. Den handlar om en kille som hetter Gilbert och han hittar ett gammalt fotoalbum på vinden som var från hans döda pappa. Han hade alltid velat veta mer om hans pappa men Gilberts mamma hade slängt allting. I Fotoalbumet  så var det många mystiga bilder, det konstiga var att på ingen av bilderna såg man någons ansikte, iallafall inte hela ansiktet. Det här är en bok handlar om både ett mysterium och ett liv som tonåring när man är kär i den mest populäraste tjejen i klassen...

Dom andra böckerna rekommenderar jag också väldigt mycket men jag tänker inte säga vad dem handlar om... det får ni komma på själva. :)

I Skottland såg vi många saker, till exempel såg vi bron som är med i Harry Potter filmerna, det var väldigt kul att se! Alla små bed and breakfast hotel som vi bodde på var helt fantastiska, alla supergulliga och hela tiden tänkte jag att jag ville ha ett bed and breakfast när jag blir stor.

En av dagarna så körde vi runt lite och då såg vi några kor vid gatan och såklart stannade vi och klappade... eller jag klappade inte så mycket men jag tog bilder....

Vad kan man säga, världens sötaste kor i världen!!

Jo så skulle jag berätta att häromdagen så målade jag mina naglar för att jag kände att jag skulle vara fin till skolstarten efter helgen :D Även om jag inte använde något speciellt fint nagellack så blev jag ganska nöjd... Det blev inte så bra som alla dom som xxx gör men I AM ON MY WAY...

Perfymen som jag håller i är mammas och den hetter DKNY och den luktar fantastiskt :)

 

Haha lite roligt att man ser mig ta bilden i reflexen på parfymen.

Ok det är allt jag har och säga för i dag men om det är något mer som ni vill veta så berätta det gärna för jag svarar på frågor med glädje :)

Hejdå :Dxxx 

Shugborough Estate

Efter mysig frukost i Manchester och en tur till gymet för Rikard och barnen medan jag packade, begav vi oss hemåt. Eftersom barnen fått råda dagen innan, var det vi vuxna som satte agendan denna söndag. Vårt medlemsskap i National Trust ger oss tillgång till otaliga fantastiska platser att besöka i hela det här avlånga landet, men mycket ligger långt ifrån där vi bor. Därför brukar vi kolla upp om det är något vi inte vill missa när vi är på lite längre resor. Den här gången hade vi spanat in Shugborough Estate, som av förståeliga skäl är ett populärt utflyktsmål. Det ligger öster om Stafford, ungefär mittemellan Manchester och Birmingham, för att ge er någon uppfattning.

Shugborough Estate är ett ENORMT stort ställe med SÅ mycket att se och en OTROLIGT intressant historia. Till skillnad från många andra fantastiska ställen vi sett som National Trust ansvarar för, så är det här ett i allra högsta grad "levande ställe" och de kallar det själva "The UK's only Complete Working Historic Estate". Här bedrivs massor av verksamheter på historiskt sätt, så man se och uppleva hur det var förr i tiden.

Ingång till Estaten och först kom man till "The Walled Garden".
Text på skylten:
All the persons you will meet in costume today think they live in the 1800´s.
They believe that eight pints of beer a day and £21 a year was a good wage.
 Please ask them about their lives, but remember they do not know anything about
the 21st century, so please spare them any questions that assume such knowledge.

I trädgården som omgärdas av en mur, var för 200 år sedan en otroligt framstående trädgårdsodling känd över hela landet för sina revolutionerande trädgårdstekniker. Trädgårdsmästare reste hit för att lära sig det senaste inom området. Arkitekten Samual Wyatt skapade trädgården som var revolutionerande i form av uppvärmning, bevattning och arkitektur. Idag bedrivs odlingarna där på samma sätt som för 200 år sedan, för att visa oss hur det gick till på den tiden. De visar att det krävdes väldigt stora odlingar bara för att föda alla som bodde och arbetade på en så här stor egendom. Det som idag odlas säljs på plats och pengarna går rakt tillbaka som en investering att hålla egendomen igång. Det behöves mer pengar än de får in och idag jobbar man på att samla in pengar så att även växthus och byggnader kan komma tillbaka till sin forna glans.

Den här bilden visar ganska bra hur fin trädgården är men att byggnaderna
verkligen behöver lite underhåll.

Runt omkring trädgården på insidan och utsidan fanns hantverkare av olika slag, klädda och agerande som om det vore för 200 år sedan.

I smedjan imponerade de här tre som samarbetade med två som omväxlande
i takt hamrade järnet, samtidigt som en höll och snurrade det. Häftigt.

Dam som spann vid sådan spinnrock som mormor har.

Svarvande man

Korgmakaren (eller vad de kan heta de här pinnvridarna)
gjorde inte bara korgar :) . Malin visar en fin fisk.

Allt som tillverkades på gården såldes till besökarna. Det fanns också ett lantbruk med djur och en kvar som drivs som förr. Där kan man se hur de tillverkar ost, smör, mjöl mm, men vi hoppade över allt detta.

Vi passerade Tower of the Winds byggt 1765. Då fanns det ett mejeri i botten på huset och en spelhåla en trappa upp (intressant kombination). De tror att det då fanns en takfris som visade de olika vindarna, därav namnet.

Tower of the Winds

Innan vi var redo att ta oss an själva huvudbyggnaden kände vi att det var bäst att fylla på med ny energi. Vi gick till restaurangen och eftersom det var en strålande vacker dag, satt vi ute. Maten återspeglade väldigt väl var vi har våra matpreferenser :) .

Linnéa: Panini (typ). Hon gillar baguetter med olika fyllningar.
Chipsen känns helt malplace, men var mycket populära.

Malin: Bakad potatis är favoritmaten. Med skinka och smör.
Kanske inte sådan här skinka, men det funkade.

Ingrid: Paj, älskar paj, här med coleslaw, som jag också gillar jättemycket!

Rikard: Gårdens egna öl!
Det finns ett bryggeri på området.
Jo, han åt också, men det var inte poängen :) .

Johan, inget foto, åt säkert något "tråkigt", han är rätt kräsen. Där har ni familjens matvanor, ha ha.

Mätta och belåtna begav vi oss till huvudbyggnaden. Shugborough Estate har rötter ända tillbaka till 1600-talet, då en advokat vid namn William Anson, köpte marken för £1000. 1693 rev Ansons barnbarn och namne, den ursprungliga byggnaden på marken och byggde den trevåningsbyggnad som än idag är mittpartiet och huvuddelen av huset.

Framsidan av huvudbyggnaden.
Mittpartiet med pelarna, är originalbyggnaden, men själva pelarna tillkom
inte förrän i slutet av 1700-talet.

Baksidan

Shugborough har ärvts inom Anson-släkten ända till 1966! Vid den tiden hade släktens huvudman fått titeln Earl of Lichfield. Den siste Lichfield som bodde på Shugborough var The Fifth Earl Patrick Lichfield som ärvde efter sin farfar (pappan dog två år före farfarn). Det var farfar som hade önskan att egendomen skulle öppnas för allmänheten och 1966 skrevs ett 99 års kontrakt som fastställde hur övertagande skulle ske och National Trust blev de som skulle ansvara för ställets hantering så det skulle kunde visas. En del av byggnaden avgränsades och där bodde Patrick med familj kvar till sin hans död 2005. 2011 öppnades hans våning upp för visning. Var Patricks son Thomas som nu är Earl of Lichfield, bor idag, har jag ingen aning om.

Om utsidan såg ut att behöva lite underhåll, så var insidan desto bättre bevarad. Det var helt ENASTÅENDE rum vi fick se.

Otroligt vackra Red Drawing Room.
Taket var obeskrivligt vackert och
det gällde tak i flera rum.

The Dining Room.
Otroligt tak och bord dukat med fantastiskt silver.
Målningar i varje rum värda ett inlägg i sig bara de..., men det blir inte av mig :) .

The Library. Magiskt vackert!
Infällda dörrar, speglar för att förstärka bokintrycket och vacker utsikt mot trädgården.

Vem vill inte ha en sådan här utsikt från sina rum?!
Ordnad park, floden Sow som rinner förbi och "The Ruin".

Vi hade ju då också alltså en sådan fantastisk tur att vi kom just när Patrick Lichfields våning just öppnats. Det var flera fantastiska sovrum och vardagsrum. Ett speciellt rum var det helt runda frukostrummet som ligger i den högra delen av huset om man ser det framifrån.

Earl Lichfields frukostrum.
Bild från: http://www.expressandstar.com/money/property/2011/01/24/shugborough-hall-to-reveal-the-life-of-an-earl/wd3889303shugborough-09-ja/

Det som var mest intressant med den här Patrick Lichfield var dock inte hans våning (tyckte jag) utan det arbete han utövade. Han var nämligen en mycket berömd fotograf. Det var bl a han som tog bröllopsbilderna på Kronprins Charles och Diana. ALLA minns väl den här:

Bild från: http://www.dailymail.co.uk/news/article-1337639/Marriages-affairs-fatherhood-How-Charless-life-told-Christmas-cards.html

Det roliga och intressanta är att bröllopsbilden ovan är tagen från en tidningsartikel som visar julkort som Charles skickat genom alla år och den ENDA fotograf som nämns vid namn är just Lichfield under just denna bild :) .
Förutom de nyöppnade rummen fanns också ett fotoutställning med Lichfields bilder som var tagna just på Shugborough och det var MÅNGA kända personer som plåtats på denna plats.

Vad sägs om ingen mindre än vår egen Britt Ekland?! Här sitter hon i gräset under ett träd mitt framför huvudbyggnaden:

Bild från: http://superseventies.tumblr.com/post/9378307866/designer-dresses-sale-beauty-cosmetics-hair-style-clothe
Tyvärr kan jag inte få den större...

Eller den här på Olivia Newton-John:


Fotoutställningen var verkligen en fantastisk bonus med vårt besök!

Barnen började känna sig nöjda med historiskt hus och tiden sprang iväg. Vi hade en bra bit hem att köra, så vi drog oss utåt till baksidan av huvudbyggnaden. Nere vid vattnet stod "The Ruin", som byggdes på 1750-talet av stenblock från Shugborough när de byggde om på ägorna. Arkitekten var Thomas Wright. Från början ingick ett duvslag, men det är inte kvar. På toppen kan man dock fortfarande se den druid som klarat sig genom alla år. Från början stod en tillhörande pelargång på andra sidan floden, men den sveptes bort i en flodöversvämning i slutet på 1700-talet.

The Ruin.
(Bortse från mannen som vägrade flytta på sig...)

Johan inne i "ruinen".

Återstår bara att berätta om en sak till från berömda Shugborough Estate. Jag har sparat det bästa till sist, d v s jag visste inte att det var det bästa när vi var där, vi missade faktiskt helt att se det här monumentet, MEN man kan inte lyckas med allt :) .

På Shugborough står Shepherd's Monument, som blev världsberömt 1982 då boken "Heligt blod, helig Gral" släpptes. Det är en omstridd bok som handlar om att det skulle finnas starka bevis för att Jesus överlevde korsfästelsen och senare skaffade familj (börjar det ringa någon klocka?) och det här på den här boken som Dan Brown sedan byggde sin berättelse "Da Vinci koden". På Shepherd's Monument finns en inskription som fram till idag inte har kunnats lösas trots att OTALIGA personer försökt knäcka koden (både gamla kändisar som Darwin och Dickens, men förstås även moderna forskare med alla tänkbara hjälpmedel). Det sägs att koden kan vara svaret på var den heliga gral finns gömd. Fantasieggande, eller hur!

Magiska, världsberömda Shepherd's Munument.
Bild från: http://www.geograph.org.uk/photo/1979892

Här är den olösta KODEN!
Bild från: http://www.telegraph.co.uk/news/religion/8295174/Shepherds-Monument-code-was-19th-century-graffiti.html

Teorierna om vad koden säger har varit många, alltfrån att den är kopplad till UFO till att den helt enkelt är ett kärleksmeddelande mellan två älskande. VEM VET?

Jag kan bara VARMT rekommendera alla som ger sig iväg till England på semester, att besöka den vackra och intressanta plats, Shugborough.

Här är två länkar till hemsidor för den som vill veta mer:

http://www.shugborough.org.uk/Homepage.aspx
http://shugborough.cmhosts.net/

National Trust, vår bästa investering i det här landet!

Hilde, love your comments here :) . Nice to hear spring is also in Århus and totally understand you spend most of the time outside. Whatever you say, we think Århus is a GREAT place to live during this time of the year, it has everything! Water, forest, landscape. Wonderful! But cat? No no, ha ha!

Karin, ja visst har de vuxit upp. Det var inte länge sedan du visade din fina bild på Julia :) ! De hade kul även om balen lär ha varit lite stel med många vakande lärare...
Skrattade glatt åt din WordFeud-reklam! Ska aldrig glömma "dörj" och vilka framgångar den kan ge mig :) .

Britt, hör på detta! Magnoliorna har blommat över här!! Faktiskt sorgligt! Vi har haft 20 grader och sommarvärme i helgen. HELT underbart och det ska bli fint ända till helgen! Vad duktig du är på korsordsord!! Rese är tydligen en jätte, hade jag aldrig hört talas om.

Märtha, om inte du kunde kettla kan inte jag heller ha kunnat det! Måste bara inbillat mig att jag hört det för det låtter som något syigt :) . Skönt med ny dator! Det är urjobbigt med datorstrul när man inte är tillräckligt teknisk själv! Kommer Helen kanske hem till Sverige i maj? Det vore ju UNDERBART! Då kommer lilla söta Maja hem till mormor och morfar!! Håller tummarna för det!
Vad roligt att de gör en sådan investering i kyrkoorgeln! Hur var det på invigningen?

Solen fortsätter skina här, så soliga hälsningar från,
Ingrid

Weekend i Manchester

Första helgen i september var Rikard tvungen att arbeta i Manchester. Jag har varit där ett par gånger tidigare, men barnen har aldrig haft det stora nöjet, så vi bestämde oss för att göra honom sällskap.

Alltså begav vi oss norrut så fort skolan slutat på fredagen. 3,5 timme senare rullade vi in i Manchester och efter en del letande hittade vi det lägenhetshotell som vi bokat. Utifrån såg det inte mycket ut för världen och någon tillhörande parkeringsplats fanns inte, men när vi släpat in allt vårt bagage (som inte var så smart packat utan mest snabbt fixat i massor av småenheter) och checkat in för att till slut ta hissen upp till vår lägenhet, så blev alla HELT nöjda. Det var en FANTASTISK lägenhet med panoramafönster ut över Manchester i det stora allrummet med kök samt två superfina sovrum med tillhörande fräscha badrum. HÄR ville alla stanna. INGEN ville lämna lägenheten. Bara att sitta i en av sofforna och titta ut över "Manchester by night" var underbart rogivande.

Soffor framför panoramafönster

Utsikt åt ett håll från vår lägenhet.
Nix, vi såg inte till London Eye, de hade sin egen minikopia.

Tjejerna i vårt sovrum.

Här sitter Malin senare under helgen på golvet och ser ut över staden.

Det är så kul att se saker uppifrån. Det ligger saker på taken som man inte tror så många i huset under vet om. Det är kul att se vad massa folk i samma hus gör i olika rum, som man själv kan se, men som de som är vägg i vägg med varandra inte vet.

Vad den där märkliga saken i ett hörn är, som vi såg nedanför vårt
fönster, har jag ingen aning om. Ser väldigt lustigt ut...

Alla somnade gott och nästa dag smög Rikard upp tidigt och gav sig iväg på jobb. Malin och jag är morgontrötta, medan Linnéa och Johan är morgonmänniskor, så de senare smög upp tyst långt före Molla och mig. Linnéa och Johan smög ut och handlade lyxiga saker till frukost i en butik de hittade utanför lägenhetshotellet (nej, de hade inte frågat om de fick ge sig iväg på egen hand, men ibland är det bra att inte fråga för det var så mysigt när vi kom upp och såg vad de fixat).

Då alla äntligen vaknat till liv och fått i sig frukost undrade jag vad vi skulle göra denna lördag utan bil. Hade kollat in flera sevärda saker i Manchester, men barnen var inte sugna på några sådana upplevelser överhuvud taget. Kanske var de fyllda av upplevelser från sommaren. Kanske var vi faktiskt alla bara ganska mentalt trötta. Jag tror det. Ni får ett exempel. Jag ska inte bara skryta med mina barn när de är lysande. De har också sina klara luckor :) .

Mina föräldrar skickar varje månad ett vykort till varje barnbarn. Varje barn brukar ha en kortserie som de följer till den är slut och mormor väljer ut en ny till dem. Vid den här tiden fick Johan kort med fåglar på. Innan vi gav oss iväg till Manchester kom månadskorten och följande utspelade sig:

Jag höll upp kortet på måsarna och frågade Johan:
"Vet du vad det här är för fågel?"
"Hmmmm, vet inte... påfågel??"
RIDÅ!!! Malin och Linnéa (framför allt den senare) skrattade så tårarna sprutade!!
Det är inte så att Johan inte vet hur en påfågel ser ut, han såg en i slutet av vårterminen, så även om han INTE vissste att det var en mås på vykortet, KUNDE han ju se att det inte var en påfågel, men ibland checkar våra barns hjärnor verkligen ut fullständigt efter skolan!!

På lägenhetshotellet fanns ett gym och DET var vad barnen ville lägga sin tid på. I brist på kunskap om kommunikationer till sevärdheterna samt nyfikna barn, gav jag efter och vi gick till gymet där vi fick härja fritt själva. Det sprangs, lyftes, roddes och tränades gymnastik, då Malin ville ha hjälp av mig att göra bryggor och annat, inför ett gymnastikprogram hon skulle sätta ihop på idrotten i skolan. Barnen ÄLSKADE att vara på gymet. När alla tränat färdigt och duschat gav vi oss ut på stan där det fanns massor av butiker och barnen ansåg att de verkligen behövde gå in i flera av dessa och uppdatera sina garderober. T ex köpte Malin och Johan nya skor.

Johans nya skor

Redan vid gymbeslutet tror jag att jag gav upp och bestämde mig för att barnens önskemål fick råda. När det blev dag för lunch hamnade vi därför på Pizza Hut och barnen var fortsatt SÅ nöjda med vår resa till Manchester :) . De fick allt de ville ha.

Lyxig dricka!
(Notera min ambition med turistbok på bordet.)

Fylld kant som L alltid velat pröva, men inte haft någon att beställa tillräckligt
stor pizza tillsammans med. De finns nämligen inte för enportionspizza.
Omdöme: Gott, men inte MVG.

ALLA barnen satt med sådana här pappershattar.
De var så fnissiga.

Min totalt ospännande pizza.
Jag blev mätt.

Efter lite mer shopping handlade vi mat till nästa dags frukost samt kvällssnacks, för att därefter gå hem och invänta pappa. Medan barnen njöt av lägenheten (några gjorde säkert lite läxor också), så vässade jag mig. Mat måste man alltid ha och precis som när vi under sommaren var i Philadelphia och inte hade tid till mycket sightseeing, så tänkte jag att det man ALLTID kan göra, om inget annat, är att besöka en, av en eller annan anledning, välrenommerad restaurang. DET var vad jag planerade för kvällen. Rikard var såklart helt i mitt lag och även om inte barnen jublade, var det ingen som protesterade.

Valet föll på Yang Sing, som anses vara en av de bästa kinesiska restaurangerna i England (vilket verkligen måste vara en prestation med tanke på hur ENORMT många kinarestauranger det finns här), med ett kantonesiskt kök. Det var promenadavstånd från där vi bodde och vi fick ett bra bord i källaren där hela restaurangdelen var. Vid flera bord satt gäster som såg kinesiska ut och det är alltid ett gott tecken om de som vet hur bra mat från det aktuella stället ska smaka, verkligen går dit själva. Menyn innehöll inte typiska kinarätter, så personalen fick förklara en del för oss, så vi kunde beställa det vi trodde att vi ville ha. En del var fantastiskt gott medan något inte levde upp till förväntningarna. Alla barnen blev mätta och tyckte att det var helt ok. Vi vuxna och Linnéa var supernöjda. Få saker gör mig faktiskt så glad som god mat :) !

Redo att hugga in

Vi vandrade hem i natten till vår lägenhet, barnen somnade så småningom. Vi vuxna pratade och tittade ut över natten. Rikard hade jobbat en lång dag, så han var faktiskt klar och behövde inte åka tillbaka på söndagen. Alltså planerade vi för nästa dag och vad om hände då, skriver jag om i nästa inlägg....

Karin, jo jag gjorde ju det, visade mitt öga då, men tänkte inte repetera det nu :) . Bra att få veta att det fuskas med duschning hemma också! Du vet att jag verkligen uppskattar att få lite koll. Det är verkligen en helt annan fas i ålder på barnen som vi nu kommer hem till jämfört med när vi lämnade och jag behöver all hjälp för att veta vad som väntar!

Britt, PRECIS ibland stinker det säkert outhärdligt i klassrummen med ett gäng oduschade tonåringar! Fast de är mästare på "kattatvätt" och kroppssprayer, så det hjälper väl en del. Blä ändå!
Malins sång går jättebra. Hon blir verkligen bättre och bättre och tycker det är SÅ kul.
Roligt att klänningen passade till Lina och den där "Diablon" var ett måste efter att ha sett henne leka med vår i somras.
Mmm det där med ögat var HEMSKT. Tänk vad mycket som händer hela tiden.
Just nu: Rikard på väg till sjukhus med Linnéa som landat på en boll på tennisplan och skadat foten! Malin är med som sällskap. Fortsättning följer...

Astrid, jag är säker på att Karin och jag känner igen oss i mycket av hur vi tänker nu inför hemflytt! Deras barn är lite yngre, så det här med att behålla engelskan förstår jag att hon funderar på. Det planerade jag för när vi skulle flytta hem efter Danmark, innan England kom upp på kartan. Nu är våra större och tjejerna tror jag inte kommer tappa det, så länge de håller kontakt med sina utländska vänner och läser engelska böcker. Johan måste vi nog själva uppmuntra mer. Hur gammal är Karins äldsta?

Nu är det läggdags och jag ska läsa Tom Sawyer för Johan. ACK vilket svårt språk det är, Rikard började med boken, men jag har tagit över den. Jag är lite bättre på att i farten byta ut ord som är alltför daterade på svenska och det där ordet man inte längre ska säga om svarta kommer upp hela tiden när de pratar om Jim i Mark Twains böcker.

Kram på er!
Ingrid

De jobbiga dagarna i juli

Nöjet i fjällen var över och följdes av ett par tunga dygn. Vi städade huset fredag morgon och gav oss iväg de 60 milen till Motala. Precis som på vägen upp, med en tjej- och en killbil.

Då vi kört ungefär en tredjedel av vägen (på grund av min klantighet har jag inte riktigt koll på var jag var...) sov mormor och vi gled igenom en av de många fantastiskt vackra småbyarna längs vägen i Dalarna. Där tyckte jag tydligen det passade bra att köra upp på en refug som stod mitt i vägen. Den var superhög och med sylvass kantsten, inga avfasade varianter där inte. Även om jag inte körde med hög fart, så dunkade bilen till och mormor studsade upp och sa "fick du punktering?". Jotack, tänkte jag och förbannade min klantiga körning. Jag var inte rött och jag hade kört rätt mycket med ratten på fel sida, så jag borde haft bättre koll på var hjulen var.

Punktering är väl en sak, men att lyckas med konststycket att få punktering på BÅDA däcken på vänster sida är inte särskilt begåvat eller bra eller någonting. Det var där och då som jag, samtidigt som känslorna kom över mig, tackade mitt förnuft för att ha bett mina föräldrar att följa med mig. Det var JUST i sådana här stunder som jag INTE ville stå ensam med tre barn och en man i utlandet (jag har haft punktering förut med R i utlandet... say no more). TACK och lov att jag inte var själv. Mormor behöll lugnet medan  jag ringde morfar som var en bit före oss.

Jag ringde Rikard i England, på väg mot Sverige. Frågade hur det fungerar med det här "assistans-avtalet" som man har för sin leasingbil, det där om att var man än är, så är det bara att ringa om något händer så kommer de och räddar en??!! Bara så ni vet, det gäller inte en fredag eftermiddag när man är i ett annat land....

Detta är den 22 juli och Rikard säger i samma samtal att någon har sprängt en bomb i Oslo. Där blev det lite mycket att ta in i huvudet, vad menade han.... (vi skulle alla blir varse, men där och då var jag mest panikslagen över min dubbelpunktering).

Efter att nyligen ha varit ute på bilinköpsrunda, så är jag VÄL medveten om att MÅNGA bilar idag inte ens säljs med ett reservdäck!! Ännu ett argument till att välja Volvo!! De flesta bilar har dock ETT reservdäck, få har TVÅ....

Vad gör man??? Man ringer alltså sin pappa som vänder om och kan tänka klart. Man ser också till att hålla sig till VOLVO, såsom man gjort i familjen i generationer (typ). Det innebär att man är ute på långresa inte med EN Volvo utan med TVÅ, vilket betyder att man har TVÅ reservdäck när det krisar ihop sig! FATTA, FATTA, FATTA hur otroligt bra det var????!!!! När hände det? Jag menar att det är det som bokstavligt kallas "tur i oturen".

FATTA sedan hur OTROLIGT mycket packning det går in i två proppfulla Volvo kombi bilar, som plötsligt  ska tömmas för att reservdäcken ska fram. Regn hotade, men vi klarade oss. Linnéa var en hjälte, som visade sig vara lugn när det gällde. Hon tömde bilar, såg vad som behövdes utan att någon sa något, hjälpte morfar att byta däck mm. Dessutom hade hon is i magen att fotografera eländet...

Mycket platt däck...
Jodå, vi har foto på båda däcken, men det får räcka med en bild. Det finns
gränser för hur mycket man ska flasha sin egen dumhet.

Malin, mofar och domkraften

Jag hade kört in på en parkering till ett stängt café. Strax efter oss kom ett husvagnsekipage och tyckte det passade bra med en rökpaus just där. Rökande mannen gick fram och tillbaka så nära oss som han vågade. Jag ignorerade honom för jag var inte pratsugen, men han vågade sig på att närma sig mamma och fråga "Hur lyckas man får punktering på två däck samtidigt??" Vet inte vad mamma svarade...

Mamma tog med sig Malin och Johan och gick iväg för att titta på refugen, mest för att hålla dem sysselsatta. Hon sa att den var så skarp och hög! Mina föräldrar är verkligen världens mest stöttande när något händer och är lugna och trygga. Aldrig några fördömande eller förmanande ord som inte fyller någon funktion utan bara strör salt i såren.

FATTA nu hur otroligt mycket MINDRE ett reservdäck är jämfört med ett ordinarie däck idag! Detta innebär att det inte finns en chans i Mississippi att det punkterade däcket går in i det hål där reservdäcket låg. Ett däck har en mycket dum form och är väldigt stort när det ska trängas med resväskor, golfbagar, frysväskor, laptopar och tusen andra saker. Det var ett stort utmanande företag att få in alla saker i bilen igen. Det var verkligen precis att det gick. Dessutom skulle vi ta hänsyn till att min bil skulle köras med två reservdäck under lång sträcka, vilket inte är att rekommendera i sig, så den bilen ville vi packa med lätta saker.

Då vi gav oss iväg, körde pappa själv i min bil med de båda reservdäcken och den lättaste packning vi kunde ordna (naturligtvis var det fortfarande massor av saker där). Sedan körde mamma deras bil i vilken jag och barnen också åkte. Jag körde inte mer den dagen, tyckte vi skulle ta det säkra före det osäkra. Pappa gjorde ett föredömligt jobb i att köra med ratten på fel sida och undvek skickligt alla refuger.

Jag har fått punkering förut ett par gånger, men det här var första gången som jag inte kunde skylla det på någon annan än mig själv. Irriterande och besvärligt, men TACK vare föräldrar och dubbla reservdäck löste det sig bra. Under resten av resan lyssnade vi bara på en sak, nyheterna som strömmade in från Norge om skjutningarna på Utöja och bomben i Oslo. Jag lovar er att mina punkteringar omedelbart kom i helt annat perspektiv och kändes som rätt så löjliga. Inget allvarligt hade hänt oss och vi var tillsammans. Följande dagar konsumerade jag mer media än jag gjort på MYCKET länge. Fortfarande är det ett öppet sår och en stor sorg att tänka på den där fruktansvärda fredagen!

På grund av punkteringen kom vi hem senare till Motala än vi tänkt. Tror klockan var vid 22-23 tiden. Vi tömde bilarna, packade upp det nödvändigaste, någon åt något, barnen kom i säng. Rikard hade flugit till Köpenhamn och skulle komma med ett tåg till Linköping kl 2 på natten... (det här är ett helt normalt sätt att leva på för min familj). Pappa erbjuder sig ALLTID att köra för att hämta oss var vi än är, vilken tid som helst på dygnet "jag vill inget hellre" brukar vara hans standardsvar på sådana frågor. Nu ville jag dock verkligen inte att han skulle åka själv, så jag insisterade på att vi skulle åka tillsammans.

Ca 23.30 lägger pappa och jag oss. Vi ställer våra mobiler på väckning. Mamma är ännu uppe och plockar. Hon ska precis avsluta den långa dagen med en kopp te, då huset blir SVART och jag väcks av att det piper till i mobilen (jag hade lånat mammas, för min hade R med sig till England för att kolla om försäkringen täckte det krossade glaset som jag fick i USA). Har det verkligen gått 1,5 timme tänkte jag och kollade mobilen. Då var det ett meddelande om att strömmen gått, som de får för att de har larm i huset, som slås ut när strömmen går. Pappa upp och hjälper till med ficklampor och ljus. Vilken circus, ärligt talat!!!

Så småningom går vi i säng IGEN och sover någon tid, vet inte längre hur länge, innan vi går upp när mormor precis somnat (tjuvar göre sig icke besvär, vi har dygnet runt bevakning i huset). Vi kör den knappa timmen det tar till Linköping och tittar kl 2 efter ett tåg med Rikard i. Hittar ej. Jag tänker att kanske VAR det inget tåg, kanske var det långfärdsbuss, det har vi åkt med förut, så vi kör bort och kollar där de brukar stå, men icke. Tillbaka till tåget och där ringer Rikard. Han talar om att p g a strömavbrott (vilket senare visade sig också vara översvämning), så hade tåget stannat ca 1 km utanför Linköping och väntade på att kunna komma in till stationen. Vi fällde sätena och la oss för att sova i bilen en stund. Det gick lätt.

Klockan 5!! ringde Rikard igen och sa att tåget ännu stod still och att de naturligtvis INTE fick lämna det. Han sa åt oss att köra hem, för vid det här laget skulle regionbussarna börja gå, så han kunde ta en sådan till Motala när han väl kom in till stationen.... Alltså vände vi tillbaka till Motala i ogjort ärende, och somnade ovaggade i riktiga sängar. Klockan 9 hämtade vi Rikard vid busstationen. Det kostar på att försöka klämma in besök hos svärföräldrarna när man inte har så många semesterdagar kvar utan ska klämma in besöken enbart på helger...

Följande dagar rapporterades endast en sak i media, Norge. Den tredje dagen i Motala stod det en liten notis om strömavbrotten och översvämningar som gjort att en" hel del tåg blivit stående på natten i upp till två timmar". Rikard tyckte synd om sig själv och sa "vaddå TVÅ timmar???".

Därefter fick vi några riktigt fina dagar i Motala, men våra tankar var hos offren och de drabbade i Norge.


Ingrid

North Carolina

Vännernas hus i North Carolina.
Vår populära hyrbil i förgrunden.

Våra vänners hemvister i USA tog oss till flera ställen som vi aldrig skulle kommit på att besöka annars och det är fantastiskt roligt att få möjligheten att se hur deras liv hemma är, eftersom vi bara känner dem från deras utlandsperioder. Vårt sista stopp var Durham i North Carolina.

Vi tog oss alltså lite inåt landet igen och om det varit varmt tidigare så nådde temperaturerna verkligen sin kulmen här! Det är samma breddgrad som norra Afrika, så det är klart att det var varmt... minst 40 grader varje dag.

Då vi anlände var det ett glatt återseende av Sarah och dotter Marguerite. Sarah var ju hos oss i England innan sommaren, men nu skulle vi får träffa hela familjen. Vi begav oss nästan direkt till deras lilla tempererade bad med en pool. Inget fancy men fyllde SÅ väl sitt behov. Efter en stund anlände pappa Chuck också direkt från jobbet och sedan blev det vilt vattenkrig och jag tror barnen bytte lag lite som det passade dem, det var nog till slut alla mot alla, förutom Sarah och jag som höll ihop hela tiden. :)

Så småningom gick vi mammor upp ur vattnet och satte oss och pratade. Barnen började hoppa från hopptornet. Det var nästan bara vi där, så vårt gäng kunde härja runt lite som de ville. Sista 10 min varje timme var vuxentid i poolen! Då fick alla barn hoppa upp och sätta sig längs poolkanten en stund. Intressant och rätt bra!

I juni då R och jag firade bröllopsdag fick jag en iPhone i present. I den lilla världen bland föräldrarna på skolan var jag nästan den enda som inte kunde kolla mina mail när vi satt i möten, så jag "behövde" verkligen en sådan (sanning med modifikation och det tog lite tid innan jag blev kompis med den). Största nöjet var nästan då jag hade fått den på morgonen innan barnen vaknat och satt telefonen på köksbordet och hörde Linnéa komma ned för trappan. "Lyssna nu!", viskade jag till Rikard och två sekunder senare hörde vi ett tjut och L störtade in i köket. "VEM har fått en iPhone????? MAMMA! Varför då?? DU behöver ju inte en sådan, du förstår ju inte ens hur den fungerar!!!" Ungefär så lät det och jag var väldigt nöjd med min telefon :) . NÅVÄL, det var bara en tillbakablick för att berätta att nu satte jag mig där jämte poolen och hade precis tagit på mig shortsen och kände hur i samma ögonblick som jag satte mig föll nya mobilen ur fickan i stenplattorna och är det något iPhonarna INTE är bra på så är det sina frontglas som spricker hur lätt som helst. Jag hade redan planerat att köpa ett skydd i USA, men hade inte hunnit göra det, så TYVÄRR fick den en liten spricka i ett hörn. L talade om att ALLA iPhonar ser ut så och en del är spruckna tvärsöver hur mycket som helst, men jag blev ändå ledsen.

Efter badet åkte vi hem och installerade oss lite. Flickorna fick bo i det inglasade rummet, medan vi andra fick ett eget gästrum. Sarah och jag åkte för att hämta take away food, i form av typisk mat för den här delen av USA. Som ni förstår älskade jag det initiativet! De kallar det för barbeque, men det är inte alls grillat i den form vi tänker oss. Så här såg vår middagsmat ut:

Önskar att jag kunde beskriva den här maten i detalj, men det kan jag inte. Det är i alla fall kyckling till höger. Bakom den det som ser ut som små korvar och som jag tror är Hushpuppies, vilket är friterade saker gjorda på majsmjöl, egg, mjöl, bakpulver, olja, salt och lite annat. Mycket gott! Det gula i burken är macaroni&cheese (amerikanernas nationalrätt förutom hamburgare och Malins favoritmat). Till höger om den det som jag tror är det viktigaste när vi pratar om typisk mat för området, nämligen på något sätt tillagat griskött som sedan skurits i fina strimlor och blandats lite med något. Väldigt gott! Sedan var det där gröna framför makaronerna också något speciellt, men det kommer jag inte ihåg. Grisköttet i den här formen är i alla fall det viktigaste! Verkligen kul att få pröva på allt för det var helt nytt för oss.

Här är en sida som väl beskriver den här typiska maten (men det var inte från det stället vi hämtade vår mat):

http://feistyfoodie.com/2011/10/03/bullocks-barbeque/

På kvällen blev det häng och prat. Barnen kollade lite på TV och jag slog in de sista paketen till Malin... När Sarah och jag handlade köpte vi en tårta till Malin också, nästa dag var nämligen hennes födelsedag!

13 juli. Malins födelsedag! HON har firat på många ställen :) . I Danmark, Schweiz, Finland, Sverige och nu USA. Så blir det när man fyller så mycket mitt i semestertider som man kan göra. Med Linnéa på juldagen tänkte vi att DET skulle vi inte göra om, så blev det istället MITT i sommaren. Vilka dåliga planerare vi är :) . Johan har vi prickat in lagom ofta på påsklovet, ha ha.

Malin blev glad för ALLA sina presenter!!

Moster Marits parfym hade fått följa med ända hit. :)

Överenskommelsen var att vi skulle fira henne lite grand, men vi kunde inte ta med alla presenter, utan sedan skulle vi fira på riktigt när vi kom hem. Det blev därför lite svårt att bestämma vad hon skulle få denna dag och vad vi skulle spara till vi kom hem. Vi hade köpt en del i USA, men allt fick hon inte denna dag.

Malin älskar choklad och alltså blev hon överförtjust i sin tårta. Hon åt mesta delen av den helt själv :) .

Vad vet vi då om North Carolina och Durham? Ja vi visste inte så mycket när vi kom dit och faktiskt inte så mycket mer efter vårt besök heller. Tror det märktes att vi var i slutet på resan och redan hade upplevt mycket. Det fanns inte några tydliga MÅSTEN, vilket gjorde att vi var friare att välja vad vi ville lägga tid på och därmed kan besluten samtidigt bli svårare. Sällskapet var trevligt i sig utan utflykter och dessutom var det så varmt att ett dagligt besök på badet var nödvändigt (i alla fall för barnen). Luftkonditionering inomhus hade förstås de här vännerna också, precis som de andra.

Något vi inte visste, som vi fick lära oss, var att området är känt för sina tobaksodlingar. På samma gata som våra vänner bodde fanns faktiskt ett berömt tobaksmuseum, Duke Homestead & Tobacco Museum, som jag gärna skulle besökt denna dag. Washington Duke hette han som var med och byggde upp det stora tobaksföretaget och museumet ligger där hans bostad låg. TYVÄRR tyckte Malin inte att det här lät som någon vidare spännande födelsedagsaktivitet och hon fick välja. Då blev det SHOPPING :) !

Vi gav oss iväg till ett stort fint köpcentra. Det var på väg dit och där som vi förstod att vi var i en mycket större ort, som dessutom nästan växt i hop med Raleigh, som också var rätt stort, än vad vi tidigare trott. Vid vännernas hus och närmiljö fick vi känslan att det var minsta byn, men jag blev misstänksam när det fanns sådana jätteköpcentra, för var fanns underlaget för dem? I Durham visade det sig bo ca 230 000 invånare och det är ju inte så lite precis. Vi körde också förbi det hus där familjen bott då Marguerite var liten. Kul!

Det var faktiskt lite utrymme för mer shopping, så det var inte så dumt tänkt av Malin i alla fall. Vi köpte en klänning på Abercrombie&Fitch, samt jeans och lite annat till M. Jag köpte ett skydd till min mobil. L köpte också en del kläder. Sedan åt vi lunch på en food court i köpcentrat. Det är så praktiskt att alla kan köpa mat de gillar och att man ändå sedan kan sitta ihop. Jag gillar det upplägget.

Sedan åkte R med barnen till badet, medan jag tvättade (jo det är faktiskt sådant man måste göra när man är iväg så länge), skrev lite hem och pratade med Sarah. Chuck arbetade.

Vi njöt i deras trädgård och på kvällen åt vi bl a färsk underbart god majs. Sarah "får" en låda färska matvaror levererad till jobbet varje vecka. Jag älskade att kolla igenom alla spännande saker hon fick i den. SÅ läckert!

Ljuvlig trädgård!

Underbara uteplatsen med bastun som Chuck precis byggt!! Coolt.

Så här såg det ut senare på kvällen när vi vuxna satt sent och förde några
av alla de fantastiskt spännande samtal vi hann med.

Så här VIT var majsen vi åt.
Såklart borde jag förstått för länge sedan att även majs finns i många varianter.
Inte minst sedan vi köpt popcorn till farfar i fem färger på majskornen :) .

Så finns det en majsätarbild som måste kommenteras extra mycket. Jag har ju läst Lemony Snickets underbart fantasirika böcker om syskonen Baudelaire, under våra många och långa bilresor. Vi har avverkat 9 av 13 delar. I den senaste var de på ett tivoli och tvingades klä ut sig till missfoster för att vara med i missfosterföreställningen. Jag VET att det här låter både absurt och osmakligt, men i sitt sammanhang lovar jag att det inte är så illa som ni tror. I alla fall så låtsas de båda äldsta barnen att de är typ en siamesisk tvilling och i föreställningen äter de majs vilket inte är så enkelt när var sin hand från två personer ska samarbeta....

Här prövar Johan och Rikard att äta majs som Violet och Klaus:

Några av Malins presenter att speciellt nämna, ett läppglans med marängsviss-"smak" som vi fick säga till Malin att inte ÄTA :) . Jepp, hon gillade det skarpt.

The Care & Keeping of You Collection. En OTROLIGT populär bok att köpa bland ALLA amerikanska föräldrar till sina döttrar är "The Body Book for Girls". Visst är den amerikansk, men jag tycker ändå den är superbra gjord. Den handlar om allt en tjej behöver veta som är på väg in i puberteten. Nu är vår Malin rätt mogen och har bra koll ändå, men i den här som jag köpte ingick tre andra böcker också nämligen en "journal" till den ovan nämnda boken samt boken "The Feelings book" och en journal till den. Malin ÄLSKAR fylla i böcker och de här journalerna handlade om att fylla i MASSOR av saker om dig själv, så som "när är du glad eller rädd eller arg", "ringa in de egenskaper som beskriver dig", mm mm. Malin satt med dessa böcker så fort hon hade en ledig stund :) !



På tal om "fylla i", så hade Malin, Olivia och Alex P ägnat sig åt en annan sorts fylleri-övning så fort de kunde när de var tillsammans, nämligen de berömda amerikanska Mad Libs historierna. Du köper en bok och de finns i allmänna varianter, för olika åldrar eller på ett tema. De har tydligen funnits hur länge som helst. I Sverige gör vi motsvarande ibland, men mer på egen hand. Det är en text med massor av ord som fattas. Under raden där ordet ska stå, står om du ska fylla i ett verb, substantiv, adjektiv eller annat. En skriver och säger till de andra att säga ett verb t ex och så fyller man i ord på alla tomma platser, sedan läser man upp hela berättelsen som då förmodligen blir väldigt kul. 

Eftersom Erica visste att Malin tyckt att detta var så kul, så köpte hon en Mad Libs bok i present till Malin från Alex P. Såklart blev det jättepoppis och M hade inte ens väntat sig en present från dem!

Sedan fick hon ett spel och en del andra grejer.

Ny dag i NC och den sista riktiga dagen på vår USA-resa (ni ser det finns ett slut även på mina inlägg om USA!!!). Vi började med att besöka vännernas skolor, först Marguerites högstadieskola. Den var stor och ganska sliten, men verkade fungera ypperligt. Jättekul att vi nu kan se framför oss var hon är på dagarna! Därefter åkte vi till Sarahs arbetsplats som är en gymnasieskola av speciellt slag, faktiskt särskilt omnämnd på Wikipedias sida om Durham...

Durham är inte en rik, högstatus stad, men är rankad som ett av de bättre områdena i hela USA för bra skolor! Sarah arbetar på en High School som heter North Carolina School for Science and Mathematics. Det är en internatskola som drivs av staten NC och här får elever med särskild talang inom naturvetenskap och matematik gå. Upptagningsområdet är hela staten och skolan kostar inget. Många elever kommer från mycket fattiga och enkla förhållanden och det här är verkligen en fantastisk chans och ett privilegium för många av dem. Flera av dem går sedan vidare på stipendium till de bästa universiteten i USA (förmodligen till flera Ivy League ställen, som jag skrivit om tidigare :) ).  Sarah undervisar i historia och hon är SÅ kunnig inom ämnet, det är en fröjd att lyssna på henne och jag är övertygad om att hon är en lysande och mycket inspirerande lärare!

Det var väldigt kul att få göra ett besök på denna skola med fin utrustning för många av deras specialområden. Däremot tyckte jag att deras internatrum som de delar tre och tre var synnerligen påvra. Var sin övervåningssäng som stod tätt intill varandra och under den var sitt skrivbord. Jag tyckte att det såg ganska trist och slitet ut, men gissar att det blir annorlunda när eleverna får in sina privata tillhörigheter.

Framför Sarahs High School

Jättefina nya byggnader på området!

Sarahs kontor

Efter skolbesöken gav vi oss iväg till North Carolina Museum of Life and Science. Ett jättefint museum med MÅNGA olika delar. Vi började inomhus, där man kunde pröva på att göra flera olika experiment, mycket interaktivt.

Här ryker torrisen! Alltså torr-isen, inte någon tråkmåns :) !

Det här var HUR roligt som helst!
Skivan i mitten snurrade för fullt och så ställde man cylindrarna på högkant och
skulle få dem att stå kvar så länge som möjligt. Kom de fel drog de iväg med
blixtens hastighet av snurrskivan, men ofta kunde man få dem att stå länge.
Otroligt beroendeframkallande!

Det här var också superkul! Johan blev helt fast!
Genom att luta på och snurra på "skärmen" så zoomade man in till exempel
på den plats där man själv bor. Häftigt!
Som Google maps, men maffigare. 

Vid några datorskärmar kunde man lära sig vika origamifigurer. Där fastnade såklart Johan och Malin. Sedan kunde de inte slita sig från det här stället:

Någon sorts "datorsand" faller ner och när du står framför skärmen känner
något av var du skuggar och "sanden faller efter din kropp. Barnen stod i
alla möjliga positioner och lät sand falla över sig och byggde broar och annat
mellan sig. Väldigt kul!!

Till slut lyckades vi få med oss barnen ut och där hann vi inte titta på allt trevligt som fanns, men vi såg några söta djur och Johan spelade på några oljefatstrummor:

Så gick vi in i fjärilshusen. Det GÅR bara inte att se sig mätt på fjärilar! De är så vackra och sköra! Ändå tyckte jag nog att det roligaste var att de hade ett helt fönster med puppor som satt på rad på snören som med jämna mellanrum öppnades (pupporna alltså) och ut kom en ny fjäril. Väldigt roligt att stå och se på!!

Fjäril som nästan smälter in bland blommorna.

Häftigt att kunna hålla en fjäril i handen.

Tror inte vi kunde namnet på många fjärilar, men de var vackra allihop.

Efter fjärilshuset gav vi oss ut på dinosauriestigen. Det var stora dinosaurier utplacerade längs en promenad genom skogen. På några ställen fanns det babydinosaurier och ägg också. Gulligt! Påminde lite om dinosaurieparken som finns i Åstorp, Skåne.

På en dinosaurie var det tillåtet att klättra, på de andra inte.

Dinosaurierna var väldigt fint integrerade i naturen!

Orken var verkligen på upphällningen och värmen var stekande, men vi begav oss ut på vilddjurspromenaden också. Kom till de stora björnarnas plats, bara för att konstatera att de VERKLIGEN inte hade lust att vara ute i den stekande hettan. Till slut fick vi i alla fall se någon brunbjörn på avstånd, men vi nöjde oss med det och begav oss väldigt nöjda tillbaka hem.

Malin är det av våra barn som är den största djurvännen och så fort hon kunde satt hon så här med en av vännernas katter:

Inte så bra för en som är allergisk mot katter,
men det verkar inte beröra henne så mycket längre :) .

Det var vår sista kväll tillsammans och det råkade vara den natten då den SISTA Harry Potter-filmen hade premiär. Marguerite är stort Potter-fan och hade bokat biljetter med sina kompisar. Vi frågade om några av våra barn var intresserade och naturligtvis var de det, så vi köpte biljetter till dem och den även intresserade Rikard. Filmen fick såklart inte börja sändas förrän efter midnatt...

Innan filmen lämnade vi vuxna barnen hemma. De fick pizza och vi gav oss ut på stan. Det var tveksamt om vi skulle ge oss iväg, men jag är jätteglad att vi gjorde det, för vi hamnade faktiskt i Durhams centrum och det hade vi dittills HELT missat. Det var jättefint i området där tobaksfabrikerna legat, men där de idag byggt om till bostäder, kontor, affärer, restauranger och trevliga promenadstråk. Vi började med att gå en härlig promenad där. Ett par mycket dåliga mobilfoton ska försöka ge en bild av hur trevligt det var och hur det såg ut:

Sarah, Chuck & Rikard.
Vi är otroligt glada för de underbara vänner våra
utlandsäventyr fört med sig.
Vi sörjer att de är utspridda över världen så att vi
inte kan ha regelbunden kontakt med dem.
En fin sista kväll med vänner i USA.

Kanske syns det att det står "Lucky strike"
på skorstenen...

När hungern blev för svår och jag började bli stressad över om R skulle hinna hem och sova något innan filmen eftersom vi sedan skulle upp illtidigt dagen efter för hemfärd, så åkte vi till den HELT fantastiska restaurangen Piedmont. Vilket ställe! Mat gjord helt från lokala producenter med säsongsanpassad meny. Våra vänner bjöd oss på den ena delikatessen efter den andra och det var ungefär som tapas, att man kunde prova lite av allting. Verkligen högklassig mat där varenda råvara kom till sin rätt. FANTASTISK avslutning på vår resa!!

Vi hann hem så att Rikard hann sova en knapp timme innan de gav sig iväg till biografen. Filmen började 00.01 och flera i publiken hade klätt ut sig:

Våra barn och R hade inte sett alla tidigare Harry Potter filmer, men de tyckte alla att det var jättekul att uppleva detta! Filmen var två timmar lång, så kanske var de hemma igen och i säng kl 2.30. Sedan gick vi upp vid 4, för att kl 5 lämna North Carolina. Vi hade ca 5 timmars körning norrut till Washington DC varifrån vår färd hemåt skulle ta sin början. Som ni förstår var det tre väldigt trötta sovande barn vi hade i bilen, men vi vuxna njöt av den tidiga morgonen och pratade om hur bra och lyckat allt varit under vår semester. Jag vågade inte somna ifall Rikard skulle bli trött.

Jag FÖRSTÅR att det här inte var någon säker sovställning, men tycker
det är en otrolig bild som bokstavligt visar tre barn sovande huller om buller på
varandra. J är nere till höger underst, i mitten ovanpå det är M och på hennes
huvud tronar L :) . Fina, smidiga, resvana ungar!!

Då barnen vaknat till liv åt vi på en tradig McDonalds längs vägen och blev mätta. Deras smoothies var dock väldigt goda. Drygt 12 lämnade vi DC och flög till NY. Där köpte vi en Starbucks-mugg och åt lunch. Sedan väntade vi ett par sega timmar innan flighten gick till Hamburg.

Hej då USA!
Tack för allt fantastiskt du bjöd oss på denna sommar!

Bra timing med jetleg även denna gång. Det var nämligen inte ett dugg svårt att sova på vilken tid som helst för att anpassa oss till europeisk tid, efter den natten. :) På vägen hem njöt även jag av att titta på film. Såg bl a "Allt för min syster" (My sister's keeper). Otroligt bra och SÅ sorglig, grät mig igenom den.

Vi landade och kände oss rätt ok i Hamburg. Tog en taxi till Taras hus där bilen väntade på oss (de var själva i USA). Det var tidig morgon i Tyskland och sen kväll för oss. Körde raka spåret hem till farmor och farfar i Malmö via Danmark. På Fyn var det lunchdax och vi ville VERKLIGEN inte passera ännu ett McDonalds. Körde av på en sidoväg för att hitta ett trevlig lunchställe som gärna serverade Stjärneskud, vilket inte visade sig så lätt. Till slut hittade vi en restaurang med mycket begränsad meny, litet familjedrivet. Barnen var verkligen inte alls sugna på något där, men Rikard fick en så här fin tallrik med mat:

Han var jättenöjd!

Min mat var också god, men var fanns potatisen?? Konstigt.

På det hela taget blev det en väldigt dyr affär (välkommen tillbaka till Danmark) som inte tillfredställde särskilt många i familjen...

Kärt och glatt återseende med Rikards familj när vi kom dit. Farmor hade bjudit över Rikards bror Daniel med familj, så det blev full ös från första stund. Men vi var några som njöt av att smita in ett varv i duschen, efter att ha rest 1,5 dygn i samma kläder.

NU är det HELT färdigt med alla USA rapporter! Jag är verkligen ledsen att det blivit en så långdragen historia! Jag är glad för alla som velat läsa om vad vi gjorde och upplevde! Även framöver kommer det bli rätt mycket tillbakablickar här på vår blogg och de kommer garanterat inte bli hälften så intressanta som USA-resan, så det är sannerligen HELT ok om ni hoppar över en del av det jag skriver den närmaste tiden!!

Britt, kul att höra att du hade en skön dag igår. Alla superlativ var väl valda för att de passade på just DIG :) ! Så synd att Sofia missade tomten! Förstår att Lina blev förvirrad, jag undrar också varför tomten hade vita kläder...

Tack för boktips! Alltid välkommet! Tycker du kan höja procenten för lugnet till ca.... 88% :) .

Anna F, aj aj aj, det känns inte alls bra att vi kanske kommer göra Sofia besviken med skolvalen... hoppas hon hinner börja fundera på andra saker till dess. Det händer ju mycket i huvudet på barn :) . Är hon bra där hon brände sig? Hon var väl värd lite extra uppmärksamhet efter att ha råkat ut för det, som gör SÅ ont!

Kim, vad kul att höra att du också läst och tyckte om "Himlen börjar här"! Förutom den gripande storylinen var det så kul med de färgstarka personerna, tyckte jag. Kul om ni också kan roa er med frågorna! Hoppas att ni kan läsa svaren högt och få er lite glada skratt... Jag ler varje gång jag tänker på "shot bollarna", ha ha.

Kramar såhär i sluttampen på november,

Ingrid