Faddersystem

Vi har ett faddersystem på skolan. När en ny familj kommer ska de (om de vill såklart) få kontakt med någon annan förälder på skolan, men även barnen ska kunna få en "email buddy". Någon att maila/chatta med innan de kommer, så att de kan ställa frågor och känna att de har en kontakt innan den stora dagen då de börjar på riktigt.

Då vi flyttade hit fungerade detta väldigt dåligt, men i år har det fungerat riktigt bra! En mamma är välkomstansvarig och hon har varit i kontakt med VARENDA ny familj på väg in till skolan och följt upp dem på behövliga sätt.

Jag erbjöd mig innan sommaren att vara kontaktperson om det behövdes och då framför allt för svenska och danska familjer. Det känns naturligt och vi är få familjer från dessa länder, så jag insåg att jag skulle kunna vara till nytta. Det finns en annan dansk familj som har barn på High School, så det behövde inte vara jag som ryckte ut för alla. Norska familjer har vi gott om, så där kände jag inte alls att jag behövdes.

Våra tjejer erbjöd sig också att vara "buddysar", men de blev aldrig kontaktade. Det blev däremot jag. Mitt förslag var att Deb (som är välkomstansvarig) skulle fråga alla nya familjer som ville ha en kontakt huruvida de ville ha en familj som var från samma land eller som bodde i närheten av där de skulle bo eller som hade barn i samma ålder som deras. Jag tycker nämligen att det är tre helt olika behov som man känner att man behöver hjälp med när man är ny. Ibland är det t ex viktigast att få kontakt med någon som bor i närheten, så man kan fråga om praktiska saker och det spelar inte så stor roll ifall man är av samma nationalitet eller ej.

I slutet på sommarlovet fick jag två familjer att kontakta. Den ena var en engelsk mamma med två söner, varav den ena med svensk pappa (som mamman skiljt sig ifrån). De flyttade hit från Sverige. Det gick enkelt. Denna mamma behövde ju egentligen ingen hjälp rörande hur det var att praktiskt bo i England, hon behövde mest få en inkörsport till skolan. Vi mailade lite i början och rätt snabbt var de självgående. Äldsta sonen går i Linnéas klass och är väldigt trevlig.

Den andra familjen jag fick kontakta var en dansk familj som skulle bo i vår by och hade två söner i samma ålder som Malin och Johan. Jag blev direkt överlycklig och hoppfull rörande den yngre killen, eftersom vi saknat en jämnårig kompis till Johan som bor nära. Vi höll tummarna för att personkemin mellan grabbarna skulle falla väl ut OCH det gjorde den, till 100 %. Faktiskt inte bara mellan killarna utan även mammorna.... :)

Denna danska familj kom hit efter två år i Budapest. Jag såg fram emot att kunna underhålla min danska, men det har inte behövts egentligen eftersom de har sommarhus i Sverige och pappan har arbetat flera år i Stockholm, men jag envisas med att FÖRSÖKA prata danska med dem och det går tydligen sådär eftersom mamman Heidi tycker jag pratar mest svenska... Ja ja.

Jag har mycket att berätta och återkomma till när det gäller denna trevliga danska bekantskap som vi haft turen att göra, men det tråkigaste är att de faktiskt flyttar hem till Danmark efter denna vecka. Det var inte planen, men är en bra lösning för dem. Vi tycker dock det är väldigt, väldigt tråkigt och kommer sakna dem mycket under vår resterande tid här.

"Faddrandet" är som mest intensivt under början av höstterminen, men här kommer familjer året runt. Just nu är jag fadder för en belgisk familj som flyttat till vår by. De har också två söner, som verkar ha kommit väl in i skolan nu efter ett par veckor. Hos dem är det mamman som jobbar och pappan som är hemma, så jag har försökt hjälpa till med att få honom i kontakt med andra hemmapappor. Känner att det nog är dags att göra en uppföljning på det under kommande vecka.

Vi hade ett faddersystem på vår förskola i Sverige också. Det är ett väldigt bra och trevligt sätt att hjälpa nya familjer in i skolmiljön, men det kräver en hängiven och systematisk person som vi haft i Deb här i år. Jag är jätteglad att få haft möjligheten att jobba med henne i flera sammanhang.

Ingrid