Att lägga sig i lagom mycket

Malin och Johan skulle kunna tillbringa all sin lediga tid med oss vuxna. De tycker det är kul att spela spel, baka, shoppa och vara ute. Ja, kort sagt allt som barn i den åldern gillar. SÅKLART skulle de inte vilja vara utan kompisar, men de blir för det mesta glada när man frågar dem om vi ska hitta på något.

Linnéa däremot, som är lite äldre, kan tvärtom välja bort vårt umgänge under ganska många omständigheter. Hur naturligt det än är, så saknar jag henne när vi andra gör något och hon inte vill vara med. Som tur är händer det inte så ofta, men när det händer påminns jag om att det bara är början. Början på hennes liv längre och längre ifrån oss och även om jag tycker att det är viktigt och bra att detta pågår över en tid för att hela familjen ska vänja sig, så är det med viss sorg i hjärtat som jag tänker på det.

Samtidigt är jag väldigt stolt över att hon blivit "så bra" så här långt :) , en jättefin tjej med många vänner, klok och vänlig mot andra. Jag kan se hennes liv i ögonblicksbilder, när hon sög på sina två fingrar som två-åring, när hon satt som en liten 4-årig prick bland 100-tals Malmöflickor, när hon började skolan in en årgång med fem försteklassare. När hon var i Tyskland och sjöng solo på en scen för flera 100 skolelever, när hon började i en internationell klass med tre tjejer i femte klass varav de andra två kunde flytande engelska, när hon tävlade i Danska mästerskapen i konstsim..... Tänk vad mycket alla barn får uppleva och gå igenom, alla har sin speciella historia och plötsligt en dag är de nästan stora.

Linnéa gillar inte alls när jag använder uttrycket "tonåringar", men om jag ändå gör det för att generalisera lite, så upplever jag ofta att de är så dubbla i sin natur (och ja, det är väl det mest typiska för den perioden), de vill både vara ifred och att man ska finnas där, men ska lägga sig i LAGOM mycket, men hur mycket är LAGOM och uppenbarligen skiljer det sig mycket från dag till dag.

Tack och lov klarar vi oss än så länge utan alltför stora scener och konflikter, men självklart har vi också diskussioner som varje tonårsförälder skulle känna igen sig i (hur dags man bör gå och lägga sig, hur mycket man ska sitta vid datorn, vad som är rimligt att hjälpa till med hemma, mm).

Ett exempel på hur svår den här balansgången med att lägga sig i lagom mycket är, upplevde jag för två veckor sedan då Ylva och jag träffades på fredagen för att komma ut i det fina vädret och ta en promenad till ett fik i vår by där vi inte varit förut. Där var för övrigt fullsatt och väldigt mysigt. Jag åt en nyttig scones med någon frukt i. Gott!

Nåväl, både Ylva och jag har två äldsta döttrar på High school och samma kväll var de båda intresserade av att se samma film, men hade ingen att gå med. Tjejerna har träffats på svensklektioner och hemma hos oss, men de umgås inte som kompisar, även om de gillar varandra, helt enkelt för att de redan har sina tidigare etablerade kompisgäng. Eftersom vi mammor vet att de passar bra ihop, var det helt naturligt för oss att föreslå för tjejerna att de skulle gå och se den här filmen tillsammans, men det var helt tydligt att det inte var lika självklart för tjejerna och jag tror att både Ylva och jag kände att fast att båda tjejerna var positiva (men sedan funkade det ändå inte den kvällen), så var de inte helt nöjda med att vi (som de tolkade det) försökte tutta ihop dem. Det kändes som om vi la oss i LITE för mycket, en annan dag hade de kunnat tycka att man borde gjort mer...

Dessa små subtila skillnader på vad tonåringar vill och inte vill som ändrar sig från dag till dag gör att jag tycker det är rätt svårt att veta hur mycket jag ska lägga mig i. Jag har läst och hört om många som sagt att deras barn blev "tonåringar" över en natt och det låter verkligen underligt, men jag måste säga att jag har nu sett det själv på nära håll både hos vänner och till viss del här hemma också. Från att L tyckte att 300 fria sms i månaden var hur mycket som helst, till att PLÖTSLIGT (jag menar att det gick på en vecka) ha BEHOV av 3000 sms per månad, alltså ett abonnemang med fritt antal sms. Hon gick över till ett nytt beteende som alla hennes kompisar också plötsligt hade. Malin skickar fortfarande inte mer än 10 sms i månaden...

Till skillnad från många av mina vänner som känner igen sig i mycket av tonårsbeteendena, så var jag en väldigt tråkig och ordentlig tonåring som var elevrådsordförande, superambitiös i skolan och ledde gymnastikgrupper nästan varenda dag, så jag tror jag kan försöka förstå hur det känns när man är så där upp och ned, men det är svårt att veta hur det VERKLIGEN är när man inte själv upplevt det. Dock hade jag en tonårsovana som jag behärskade till fullo, att sitta i telefon, timme ut och timme in. En gång pratade jag i telefon med en kille i 8! timmar och faktum är att mina föräldrar aldrig blev arga på mig, vilket jag var glad för, så jag MÅSTE försöka vara en sådan förstående mamma när mina barn har sina olater, även om de inte är desamma som mina. Vi är så tidigt i den här perioden med tonårsbarn och därför VET jag inte riktigt vad som väntar, jag hoppas bara att vi kommer att kunna hantera de situationer som kommer att uppstå på bästa sätt. Hoppas, hoppas :) .

DETTA var i alla fall INGET om LC :) , men några reflektioner och tankar till er som kommenterade mina LC-inlägg kommer dock förstås här. Jag trodde att någon av mina LC-tjejer skulle notera att jag skrev under med sex LC-hjärtan, men det gjorde ni inte. Jag försökte lägga dem <3 <3 <3 <3 <3 <3 i rubriken, men det var inte tillåtet! Bloggen slog totalt bakut, ha ha. Så att sprida kärlek och hjärtan gör man inte hur som helst.

eVa, hej vad kul att du hann hit och läsa och TACK för rolig och intressant kommentar!! Imponerad över din text efter FYRA flaskor vin ;) (finns det tjejer som inte VILL vara med i LC....?). Jag kommer inte ge upp LC här, utan som du skriver kommer det säkert att bli en annorlunda LC-upplevelse, men inte för den skull nödvändigtvis en sämre. Det här med charity är intressant, som jag skrev gör de redan mycket mer än vi och ändå tyckte de inte att de gjorde tillräckligt. Det känns lite dubbelt för mig som utomstående, att de inte orkar och bryr sig om mycket av det som vi håller hårt på, men samtidigt lägger ner mycket tid på det som vi faktiskt ofta tycker är lite jobbigt. Jag tolkar det som att charity faktiskt är så vanligt i England, barnen växer verkligen upp med det som en naturlig del av skola och vardagsliv, så de har det i ryggmärgen, på ett sätt som vi inte alls har. Jag har också alltid uppfattat England som ett engagerat och starkt LC-land och jag ser verkligen fram emot att träffa den tjej i klubben som sitter i HS, är säker på att hon kommer att ge mig en mer mångfasetterad bild av hur det står till i LC-landet England. Förhoppningsvis kan vi höras mer kring detta när jag blivit mer erfaren och om du skaffar en biljett hit ska jag ta med dig på ett möte!! VIN lär du kunna få i alla fall :) . KRAM.

Britt, jag håller med dig om Hamreliusmötet, det har alltid varit ett av vår klubbs bästa och mest populära möten. Fem gånger om året är ändå rätt bra att hålla ihop och träffas som ni gör, tycker jag! Det man arbetat med sitter ganska djupt rotat i en och intresset för området tror jag finns kvar länge efter att man slutat jobba. Jag tänker fortfarande på ketchup, saft och köttbullar :) ! ALLA tycker The King's speech är bra. Måste se!

Monika, vad kul att du uppskattade min beskrivning av LC. TÄNK vad många föreningar och organisationer det finns att engagera sig i!! Jag brukar säga till mina vänner att jag inte förstår att det finns NÅGON människa som har det tråkigt, det finns ju SÅ mycket kul att hitta på!!! Men det klart att föreningsliv inte passar alla...

Karin, jag är SÅ glad att det har blivit lite mer ös på er, det var väl bara att jag skulle försvinna som behövdes, ha ha. Det är klart att det påverkas så mycket av vilka som är medlemmar för stunden. Ett tag var vi också ganska många som INTE bodde i Malmö, det är det väl inte nu? Det underlättar ju möjligheten att ta ett glas vin eller två.... Lite sant och lite inbillning var det nog med danskorna, ha ha. Vi visade er bara det bästa ;) . Charmiga är faktiskt en bra beskrivning på mina elcor här :) . Snart kommer jag nog gå över till det väldigt brittiska "lovely", amerikanska Tara blir tokig om jag säger det om något :))) !

Kim, en del personer har ett bra minne för ansikten och uppenbarligen tillhör du dem. Fantastiskt. Nu när vi flyttat runt de senaste åren, kan jag ibland bli förvirrad. Plötsligt ser jag någon jag tror jag känner igen på stan i Malmö, men så ser jag att det inte var han/hon och kommer på att nej visst ja, den personen bor ju inte här utan i Århus... men jag är säker på att en dag kommer jag garanterat att få syn på en person jag känner på helt "fel" ställe och då kommer jag inte förstå någonting :) .
LC betyder Ladies Circle och kan bäst beskrivas som ett världsomspännande nätverk för kvinnor upp till 45 år med mottot "Friendship and Service". Förlåt att jag var otydlig! Jag skrev bara ut vad förkortningen betydde i mitt första inlägg.

Boktokig, på de få bilder du visat av dig på din blogg, så syns det i alla fall inte att du är FÖR glad i sötsaker :) . Det kanske dock kompenseras av att ha två små barn och en hel klass att jaga runt i... Stackars Emilia, hoppas hon blir riktigt bra snart! Du ska absolut försöka få tag i Söderblandning någon gång. Butiken ligger nära Mariatorget där det finns många gallerier. Lätt att hitta.
Tack för att svenskläraren ser mellan fingrarna :) . Jag hoppas också att min man förstod vilken bra present tavlorna var, han gillade dem själv väldigt mycket.

Här har vi idag fått besök från Danmark. Malin är VÄLDIGT glad! Mer om det senare...

God natt allihop!
Ingrid