Typiska vardagar

Jag tror att alla som jobbar har en tanke om vad de skulle vilja göra om de slapp arbeta och jag får såklart ofta den frågan, "vad GÖR du hela dagarna?". Mycket av det jag gör skriver jag om här, så ni som läser bloggen har i alla fall lite koll på det. Det är oundvikligt att det inte blir vardag även när man är hemma. Jag kan inte ge mig iväg på spännade turistutflyker varje dag. Utmaningen är att se till att verkligen få gjort NÅGRA av de saker man verkligen längtade efter då man jobbade. För min del handlar det om att vara mer med barnen, hinna umgås med vänner, läsa, skriva, tid för spontana infall/mindre minutplanerad almanacka och sortera fotografier. Bara som några exempel. Att vi är utomlands innebär förstås också att jag vill se landet jag bor i och förbättra min engelska. En del av dessa saker har verkligen blivit verklighet, medan andra fortfarande väntar på åtgärd. Dessutom har det kommit till saker som jag inte visste att jag längtade efter eller trodde att jag skulle uppskatta.

Förra veckan flyttade en familj här i byn. Bara några hus, men ändå. Är det några mitt hjärta klappar extra för nuförtiden, så är det alla som måste flytta :) . Känns som om vi har flyttat vad vi vill och behöver för väldigt lång tid framöver. Det är SÅ jobbigt, men måste man, så måste man. Mamman i familjen är Amy, amerikanskan som pratar perfekt svenska och har en dotter i Malins klass. Det enda positiva var att de flyttade till ett hus med exakt samma planlösning, så de visste att alla möbler skulle passa och var allt skulle stå. Det är ett jättefint hus!

Jag erbjöd mig i alla fall att komma över med lunch när hon slet och det tackade hon ja till. Detta är en typiskt trevlig spontan sak man har mer tid och ro för när man inte jobbar. Jag gjorde en räksallad till oss och köpte bröd till.

Sedan åkte jag över och vi satt i ett rum där det fanns möbler och pratade en stund. Sånt gillar jag!

Rikard var ute och reste dessa dagar, men både läxor och skjutsande flöt på bra, så på eftermiddagen och kvällen pratade jag en lång stund med tre kompisar. En som skulle på två anställningsintervjuer, en som hade sökt ett jobb och en som jag ventilerade föräldrarskapets utmaningar med. Det gillar jag också, känns som när jag var tonåring, att hinna prata så länge i telefon när det verkligen behövs.

På onsdagen var det svenskornas månatliga coffee morning och denna gång var det i vår by, på gångavstånd från oss. Det var en STRÅLANDE solig dag, helt otrolig faktiskt. Bara att gå dit gjorde att jag kände lite av den där "får man ha det så här bra"-känslan. Sedan pratade vi där knappt två timmar och jag fick tips om ett par teatrar, några matvaror och nya saker de andra just köpt (denna gång TV, strykjärn och vattenkokare, de båda senare räknar jag skarpt med att få i födelsedagspresent denna vecka, då vår vattenkokare läcker och jag kört slut på två strykjärn sedan vi kom hit, perfekt för mig alltså, ha ha). Den här typen av grupper hade jag inte haft behov av eller tid för om jag jobbat, men de är ack så trevliga och gör mitt liv här så mycket roligare och rikare. Tusen tusen tusen tack för att de finns!

Onsdag em var jag också med alla tre barnen hos tandläkaren. Vi hade tur, på det viset att min mindre muntra tandläkare, inte hade tid att ta våra barn, så vi fick den andra och hon verkade mycket bättre, vilket visade sig vara riktigt. Hon var trevlig, glad och effektiv (den sista något som är markant annorlunda mot hemma, det går verkligen undan när de kollar tänderna eller tar bort tandsten, jösses vad fingrarna går). ALLA tre barnen var hålfria! Det tyckte jag var riktigt bra.

Linnéa hann dock inte mer än öppna munnen, så sa tandläkaren "och här har vi en som biter på naglarna". Jag blev faktiskt lite chockad att hon såg det direkt och detta har inte tandläkaren i DK sagt, men jag vet inte hur länge L har bitit heller... Jag anser att det är SVÅRT att tvinga en 14-åring att sluta bita på naglarna, men tycker det ser SÅ tråkigt ut och hon har verkligen börjat göra det enormt mycket mer, senaste året. I februari ville hon ha en ganska dyr jacka som var lite speciell. Jag slängde då ur mig "du får den om du slutar bita på naglarna". Det var nästan på skämt, men L nappade direkt. Jag sa att det kanske var något som var svårt att lova, men hon sa att hon kunde, så vi sa "deal" och köpte jackan.

Faktum är att L imponerade stort genom att verkligen sluta bita på naglarna och de började sakta och fint växa ut igen. Det sa jag hos tandläkaren och döm om min förvåning när L höll fram händerna och alla naglar var nedbitna till "grunden". "Jag började idag igen", sa hon.

Efter tandläkaren "skickade" jag hem M och J. Sedan tog L och jag en LÅNG promenad på ca 2 timmar. Det blev en del pratat och en del tysta steg. Linnéa VILL verkligen inte sluta bita på naglarna och jag tycker verkligen inte att hon ska förstöra sina tänder för alltid, genom att bita. Det slutade med att L sa att det kanske inte var SÅ farligt för tänderna, varpå jag föreslog att hon skulle gå tillbaka och boka en tid hos tandläkaren och fråga hur allvarligt det verkligen är.... Det gjorde hon. I torsdags gick jag med henne dit, men hon fick själv sköta snacket. Tandläkaren sa att det kommer inte ske något akut inom kort, men i 20-25-årsåldern kan tänderna vara ojämna och nedskavda på vissa ställen och det går INTE att göra något åt och därför måste L sluta bita på naglarna. (Jag ville nästan rusa fram och pussa på "tandis".) Hon frågade om vi prövat "stopp&väx och jag sa att vi inte gjort det då L inte själv velat sluta bita. Det skulle vi göra, sa hon. Så nu är det inköpt och påsatt imorse. Första reaktionen från L var att det smakar riktigt illa. Hoppas detta hjälper.

Vad tycker ni andra? Hur tuff ska man vara som förälder när det gäller en sådan här sak? Det är ju liksom inte allvarligt som att dricka eller röka, men det är inte heller lika lättvindigt som vad man vill ha på sig för kläder eller hur man vill lägga upp sina studier.

Sedan hann jag förstås blogga, skriva mail långa som brev och baka kladdkakor till treorna eftersom Johan hade fyllt år. Naturligtvis är ingen dag den andra lik, men detta är ett  par ganska typiska dagar i mitt liv just nu.

Det väntande påsklovet kommer dock inte bjuda på den här typen av dagar och det är bra, för då kan jag skriva om lite annat till er istället :) .

Märtha, ja det hade väl varit spännande om du blivit inredningsarkitekt! Gissar att det inte slog dig när du valde utbildning? Här önskar jag dock att du inte skulle behöva gissa, skulle mycket hellre se dig här på ett live-besök! Skulle det kunna låta sig göras i en fasters liv, helst inom ett år ;) ? Ni kanske kunde komma och ta med ett barnbarn? DET vore väl kul?! Jätteroligt att du är här och läser samt skriver en hälsning till mig då och då! Klarade du melodikrysset? Skickar du in eller du bara löser det?
Vilken bra idé att ge en rejäl sak som en studsmatta! Den kommer de ha glädje av länge! Så duktig Ester är som renoverar i sin lägenhet och vad bra att ni kan och vill hjälpa henne!
Ofta tycker man väl inte att det man själv gör är så exotiskt, utan det andra gör verkar mer spännande. Jag tänker mycket på det när vi tittar på hus här, att jag tycker alla engelska hus är så charmiga. Jag undrar om engelskmän som kommer till Sverige tycker att våra 1,5 plans 70-talshus är charmiga.... har väldigt svårt att tänka mig det, ha ha. Men kanske har jag fel och det är nyhetens behag som gör att vi gillar saker.

Britt, så kul att du såg hur fint det var här när vi städat. Hoppas att det är MINST lika fint när ni kommer nästa gång. Du har så rätt, de där japanska sakerna passade just M och J perfekt.
Vad kul att samma teatrar finns kvar över så lång tid!! Jag frågade Malin om Expressteatern nu, men hon visste inte vad det var. Hon lyssnade nog inte ordentligt på mig :) .
Vi har varit ute på driving rangen en gång i år. Jag jagar på familjen så mycket jag kan, kanske imorgon igen... vill gärna se till att vi får våra gröna kort i sommar om det går.

Ha en skön lördag allihop!
Ingrid