Philadelphia

Infarten till centrala Philadelphia.
I blickfånget: Philadelphia City hall.

Vi körde mot Philadelphia. Några tyckte nog att det var lite tokigt att köra hela vägen från Boston till North Carolina, men vi är vana att sitta länge i bil och tyckte det var kul att se lite mer av USA än man gör när man flyger. Dessutom tänkte vi att det nog skulle vara skönt att ha några dagar med bara familjen efter många dagar som inneboende. Det senare visade sig faktiskt inte alls vara något problem för det gick så bra att vara hos våra vänner (de behövde förmodligen mer vila efter att vi åkt än tvärtom :) ). Rent tidsmässigt så kunde vi inte heller komma för tidigt till NC då våra vänner där var utomlands på annat håll. Slutligen var det en plats längs vägen, bland alla saker som jag valde mellan som vi verkligen visste att vi absolut ville se och det var Washington DC. Därmed var det här med bilresan längs USAs östkust en toppenbra idé som fungerade helt perfekt för oss.

Onekligen var det lite konstigt att köra genom New York utan att stanna, men Rikard och jag har varit där tidigare och barnen har varit där EN dag. Framför allt tänkte vi att om det är någonstans i USA som man kommer till förr eller senare, så är det NY och när vi nu hade chansen att köra var vi ville med bil, så valde vi att hoppa över det denna gången. Jag tog dock en bild från bilen då vi körde över en bro i NY :) .

New York!

Jag hade läst i böcker det fanns massor att se och göra i Philadelphia, men dagen försvann liksom i Hartford. Vi tog oss till vårt hotell som låg lite utanför centrum. Där hade barnen väldigt roligt och fnissade och spelade in massa knäppa filmer på varandra med min mobiltelefon.


Våra hotellrum på resan var verkligen till förväxling lika varandra!



Men alla hotellstäderskor är inte så här duktiga!

Ok, tyvärr hade vi bara en kväll i Philadelphia. Och en hel resehandbok full med saker vi kunde gjort om vi haft betydligt mer tid på oss... Vad gör man? Heter man Ingrid tänker man att man måste i alla fall äta och letar upp något sevärt som har med mat att göra, t ex City Tavern som är en av de mest anrika och kända restaurangerna i stan.

Vår dukning på restaurangen

Vi tog bilen till centrum och det var ganska långt att köra från hotellet och inte så lätt att hitta. Vägen gick genom diverse förorter som såg både skumma och fattiga ut. Där verkade nästan bara bo svarta människor. När vi försökte parkera bilen blev det uppenbart att man ringde i någon lur och strax kom en person och hämtade bilen för att parkera den på något centralt garage och när man sedan ville åka hem ringde man på dem igen och så kom de tillbaka med bilen. Malin var livrädd HELA tiden i Philadelphia. Hon tyckte alla områden verkade läskiga och hon sa gång på gång till R "gör det inte, gör det inte" när det gällde att lämna ifrån oss bilnycklarna. Hon tyckte det var SÅ opålitligt. Stackars Malin! Jag tyckte inte heller att det var så lattjolajbans men gick ändå lite på att de som var runt omkring sa att det var så det fungerade.

Sedan gick vi några kvarter och hittade restaurangen ganska lätt. City Tavern grundades 1773 och var en populär mötesplats för de som grundade det fria USA. John Adams (USAs andra president och självklart utbildad på Harvard) sa om City Tavern att den var "the most genteel tavern in America". Så småningom brann den faktiskt ned och byggdes upp i väldigt modern tid, så jag vet inte hur autentiskt stället verkligen är idag, men de agerar som om det är en väldigt gammal restaurang och miljön var rustik och väldigt charmig. Servicen excellent. Maten var helt ok, det är inte alltid jag verkligen gillar det autentiska, gamla som de åt på den tiden...

De här mötte oss i entrén och tyvärr missade vi att ta en bild på den
duktiga harpaspelaren som sitter till vänster.

Det som var riktigt, riktigt, helt fantastiskt, underbart gott var deras BRÖD. Jag kunde ha ätit bara det och tyckt att det var värt hela besöket och alla pengarna. Det var så läckert!

SÅ underbart bröd!
Notera våra tennglas!

Min första ekonomidirektör som jag arbetade med när jag var väldigt ung, var en otroligt rolig man, generös och tuff på samma gång. Drev vilt med alla och inte minst med unga tjejer. Om någon fick barn och fick en son först kunde han säga "o det var ju skönt, nu kan de slappna av" bara för att retas med de unga karriärtjejerna, men han gjorde det på ett kul sätt och jag gillade honom verkligen.

HUR kom nu ek dir F in i det här inlägget? Jo, när vi var på restaurang sa han alltid att de bara serverade bröd för att man skulle bli mätt på det och inte äta så mycket av den andra maten (om det typ var dagens rätt eller buffé) så varje gång en kypare kom och sa "så finns det bröd och sallad där borta", så svarade F "bröd har vi hemma". :))

Och eftersom jag nu ÄNDÅ är inne på ett grovt sidospår kan jag berätta hur de käcka grabbarna (ek dir, ek chef och controllern) älskade att retas med mig genom att säga att alla som var betydelsefulla hade förnamn till efternamn (det råkade nämnligen alla dessa ha), så när jag sedan gifte mig med en Franz fick jag ju tyst på dem där i alla fall, ha ha. TÄNK vad mycket roligt man ändå upplever när man lever sitt liv här på jorden...

NU är jag tillbaka i Philadelphia igen och vi skriver den 9 juli 2011. Hembakat bröd (restaurangbakat kanske det heter...) på den här nivån är alltså inte till för att fylla magarna på gästerna utan ett tecken på äkta matlagningskonst. Kunde inte låta bli att smuggla med mig lite av brödet som blev över att ha till frukosten dagen efter TROTS att det var enda gången vi bodde på ett hotell där frukosten ingick, men nej det fanns inget på den frukostbuffén som kunde mäta sig med detta. Okey, okey, jag ska hålla mig till sak nu.

Malin beställde en god kyckling:

Jag beställde något från "dagens catch"-menyn och det var friterade bläckfiskar av olika slag:

Typisk mat som jag tycker är jättekul att pröva och nöjd med att jag beställt,
men ändå inte tycker är det godaste jag ätit. Krispigt är en bra beskrivning.




Rikards middag som fick mig att känna det som om vi var tillbaka i England igen.



Johans hemlagade nuggets.

City Tavern har en tyskättad ägare/chefskock och de har gett ut flera böcker som man kunde titta i. Det var verkligen riktigt kul, både ur historiskt och matmässigt perspektiv! Här ser ni några av dem:






Mätta och belåtna begav vi oss i natten för att leta upp det Philadelphia är mest kända för, nämligen Liberty Bell. Enligt "1000 places to see before you die" (låter som om detta är min nya bibel) "for more than two centuries one of the world's most important symbols of freedom". Det är rätt imponerande, eller hur!

Precis som Boston är Philadelphia en plats av stor historisk betydelse i USA. Det var i Philadelphia som Frihetsdeklarationen skrevs under den 4 juli 1776 och originalpapprena kan ses där! Thomas Jefferson läste upp deklarationen och blev så småningom USAs tredje president. Liberty Bell har en stor symbolisk betydelse, men sanningen om den är, enligt vad jag förstår, att den tillverkades i England och kom så småningom till Philadelphia. Enligt en påhittad historia ringde man i klockan samtidigt som amerikanska kongressen förklarade sin självständighet. På riktigt är det så att de möjligen ringde i den för att kalla folk till uppläsningen och den började inte kallas för Liberty Bell förrän 1837 när den blev en symbol för slaveriets upphörande, men det verkar inte vara så noga med datum och blandande av diverse frihetsaktiviteter, en Frihetsklocka är det i alla fall :) .

Naturligtvis är inte museum och liknande öppna på sena kvällen, MEN nästan som gjort för oss, så hänger Liberty Bell i en byggnad med glasfönster, så det gick hur bra som helst att gå dit och titta på den utifrån trots den sena timmen och så "tick" kunde vi avverka den på listan :) .

En romantiskt par skulle fotografera tjejen samt båda tillsammans framför klockan och det tog en herrans tid för dem att posera och styra med kameran så jag trodde aldrig vi skulle få någon bild men till SLUT var de klara :) .

Barnen framför Liberty Bell.

Söta, rädda Malin kunde inte komma fort nog tillbaka till bilen och jag försökte gå så nära henne som möjligt och prata om annat så det var svårt att njuta av omgivningen, men det var ganska fint i de kvarteren där vi gick. Önskar att vi hade haft lite mer tid på oss, för det känns inte som om vi riktigt fick klart för oss vad vi tyckte om staden.

Fin konst fanns det i alla fall ute på vägen till bilen (hann tyvärr inte läsa något om vad det var för något för Malin förbjöd mig att stanna):

Vi fick bilen utan problem och körde en närmare väg tillbaka till hotellet. Längs med vattnet som rann vid vägen hade ALLA hus bakom (såg ut som vanliga villor) satt lampor längs alla knutar på sina hus (som en del gör hemma till jul) och det var SÅ fint och såg SÅ häftigt ut när det var en hel gata! Tyvärr är en sådan sak omöjlig att fånga i farten från en bil, men det här är vårt försök som inte blev så tokigt i alla fall. Typiskt exempel på misslyckad bild som ändå fyller sin funktion för att visa vad jag skriver om :) .

Efter denna innehållsrika dag var det inte ett dugg svårt att somna i den sköna hotellsängen. Naturligtvis saknade vi våra vänners gästrum eftersom dessa hotellsängar blir väldigt trånga med lite barn här och där, men som tur är har vi alla rätt lätt för att sova.

Märtha, tusen tack för långt och innehållsrikt mail!! Lovar att svara snart.

Britt, ja det är något sorgligt över att det inte finns några efterlevande.
Kul att prata ikväll, så nu vet vi att allt är bra på båda håll. Många kramar från alla oss fem som nu är samlade igen!

Astrid, håller helt med dig om att det är jättekul att besöka berömda personers hem. Jag undrar vilka hem från vår nutid som blir museum i framtiden...
Javisst, de hade också ett biljardrum, precis som ni era lyxpellar! Använder Tor det mycket? Spelar du också någon gång?

Linnéa är hemma, sprudlande glad! Det har varit en underbar dag där hon läst högt för oss ur sin dagbok :) .

Hej på er!
Ingrid