Washington DC - Air & Space Museum

Vita Huset

Det är ju det där med de viktiga hotellpoolerna. Även i Philadelphia hade hotellet pool och naturligtvis var barnen tvungna att få ta ett dopp. Därefter hotellfrukost och iväg.

Vi lämnade Pennsylvania och körde mot Washington DC, en trip med bil på knappt tre timmar. Utan problem hittade vi vårt hotell och checkade in.

Vårt sista hotellrum, där vi bodde två nätter.

Så blev det lite bråttom. Vi skulle besöka The Capitol som är där amerikanska kongressen håller till. För att göra det måste man boka tid i förväg och det hade vi gjort. Jag hade fått för mig att man inte kunde vara klädd hur som helst när man skulle in på detta ställe, så jag sa åt alla att vara välklädda. För L betydde det att hon fick låna ett par av Malins skor för själv hade hon mest sneakers och sandaler med sig.

Hotellets shuttle bus körde oss till närmaste tunnelbanestation som visade sig ligga ganska nära hotellet. Till saken hör nu att vi lärde oss att DC är INTE någon storstad, utan där bor endast 600 000 invånare, vilket undertecknad inte alls hade förstått. (Jag hade heller inte förstått att det var typ neutral mark och att staden inte tillhör någon av USAs 50 stater utan är som en fristad som är District of Columbia.) Detta var en söndag och på stationen bad vi en kvinna som arbetade där om hjälp. Hon var stadig och gjorde sig DEFINITIVT ingen brådska, hon tog sitt arbete på största allvar och förklarade att det var ingen brådska eftersom det inte skulle komma något tåg förrän om 45 min. När någon annan ville ställa en fråga talade hon bryskt om att hon var upptagen med oss och att han fick VÄNTA. OJ, vad stressade vi blev. Vi kommer från LONDON där man aldrig väntar längre än 5 min på ett tunnelbanetåg och nu var vi i USA's huvudstad, så något sådant här hade vi inte i vår vildaste fantasi räknat med. Vi frågade om det var bättre att ta en taxi och om vi skulle komma snabbare fram då, varpå hon svarade att det kunde hon inte svara på för hon jobbade bara för tågen. Punktum. FAST så sa hon att NU hörde hon att tåget faktiskt skulle komma om 20 min, så vi bestämde oss för att ta tåget i alla fall. På väg uppför rulltrappan, ropade hon efter oss att tåget skulle komma om 5! minuter. STÖN!

Vi tog oss till rätt station och gick det fortaste vi kunde i den fruktansvärda hettan, mot The Capitol. Det var lätt att hitta, men avstånden var stora för det var så fina öppna platser överallt. Linnéa hade VÄRSTA skoskavet med tanke på att hon lånat för stora skor. Rikard och Malin rusade lite före och när vi var nästan framme (HELT SLUT) kom de tillbaka mot oss och sa att stället var STÄNGT eftersom det var söndag. Rikard tog fram våra biljetter och konstaterade att vi hade visst bokat biljetter för nästa dag. RIDÅ!

Barnen tittade på mig och sa "Skäll inte på pappa", innan jag öppnat munnen. Det säger väl något om mina sämre sidor gissar jag. Onekligen blir jag lite irriterad när man inte har koll, eftersom jag själv älskar planering, listor och liknande, men det blir ändå inte alltid som jag tänkt heller.

Barnens framför The Capitol



Linnéas ömma fötter :)

Nåväl, där stod vi finklädda i solskenet en söndag i Washington DC :) . Dags att tänka om. Vi hade två dagar i staden, så det gällde att se vad vi kunde göra denna dag istället för nästa och vi bestämde oss snabbt för att göra ett försök på berömda National Air and Space Museum.

Det låg i närheten och till vår överraskning var inträdet gratis. Framför The Capitol var det nästan folktomt, men på museumet alldeles intill var det fullt med folk. Eftersom det var långt efter lunch, men vi hade inte haft tid att äta tidigare (eller rättare sagt vi trodde att vi inte hade tid :) ), så fick vi börja med att äta. De flesta museum har trevliga restauranger, men här fanns bara McDonalds att välja på. Det var dock gigantiskt och väldigt fint, så det blev bra.

Varm Johan väntar på mat.
I bakgrunden syns skyltar i luften framför en del av ALLA kassor.

Mätta gav vi oss ut i museumet som var HELT FANTASTISKT! Jag trodde inte att vi allihop skulle tycka så mycket om det, men det var absolut en av resans höjdpunkter. Det så välorganiserat, varierat och spännande.

Direkt utanför restaurangavdelningen stod en flera likadana rymdraketer som byggdes för att flyga till månen. Tjejerna tror fortfarande INTE på att det var en exakt sådan här som de flög till månen med, för en sådan här kan de bygga själva hemma i vardagsrummet ;) .

Exakt kopia av Apollo 11 som landade på månen.
De byggdes samtidigt.

Men här är i alla fall den absoluta originalfarkosten som har varit på månen och kom tillbaka med de tre personer som var där:



Det fanns olika rum för olika saker. Vi började i ett interaktivt rum där man kunde tävla mot andra i frågesport eller som här, sitta vid en dator och styra olika avdelningar för att hantera en kris:

Här är den stora hallen där de berättar allt om rymdprojekten och kampen mellan öst och väst, som vi alla växte upp med (nåja, jag var väl lite för ung för det, men i alla fall):

På Air and Space museum finns många originalsaker och t ex kan man se det riktiga flygplanet Spirit of St Louis. Med en pappa som heter Lindy, döpt efter Charles Lindbergh som flög detta plan över Atlanten, är detta naturligtvis något alldeles extra.

Notera att det inte finns några fönster framåt.
De tittade helt enkelt framåt genom att titta ut genom sin sidoruta!

Malin med paret Lindbergh

Dessa "pins" visar väl lite av det man hört om hur populär "Lindy" var.
Han var som en filmstjärna och så naturligtvis all uppmärksamhet,
då hans barn blev kidnappat med en så tragisk utgång.

Mot extra betalning kunde man också få åka runt i en simulator. Det ville alla utom Linnéa, så vi delade upp oss två och två. Innan man hoppade i sin maskin fick man pröva en övningssimulator utanför. En skulle styra och en skulle sitta bredvid och läsa kartbilden. Jag körde med Malin och hon skrek mest hela tiden och tyckte inte jag kunde köra över huvudtaget eftersom jag körde så att vi hängde upp och ner och åt alla håll. Detta var dock rätt medvetet från min sida, för hur kul att det att sitta i en simulator om man bara åker rakt fram...

Linnéa satt utanför och sa att vi hördes över alla andra inifrån vår farkost :) . Killarna hade också jättekul, men var aldrig upp och ner över huvud taget. (Trist för dem ;) .)

Här står vi nöjda efter vår flygtur:

Även bröderna Wright som byggde de första motordrivna flygplanen, hade en avdelning. Här hade vi tyvärr alldeles för lite tid... Vi var tvungna att ta en fikapaus och sedan närmade det sig stängningsdag på museumet vid 18 eller 19.

Vi var verkligen jättenöjda med vårt besök på detta fantastiska museum! Eftersom vi kom dit rätt sent på eftermiddagen hade vi tur att det var öppet ganska länge även en söndag. Här är Malin framför ingången till museumet:

Vi hade ätit sen lunch och fikat på slutet, så ingen var riktigt hungrig. Vi visste att vi hade lite att äta kvar från allt vi köpt för resan, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet. På vägen försökte vi stanna vid en Starbucks för att köpa en mugg till mig, men allt var stängt. ALLA människor som varit på museumet gick upp i rök, det blev ödsligt på gatorna. Vi lyckades till slut hitta en tunnelbanestation. Trötta, L fortfarande med sina ömma fötter. Lyckades inte hitta INGÅNGEN till stationen, men efter frågande och letande så kom vi in. Det var lättare sagt än gjort att komma hem, för vi fick vänta ca 45 min på nästa tåg. ÅTERIGEN chockade, vana vid att MAX vänta 10 min här hemma. Segt.

Väl på hotellet var alla glada och nöjda. Johan provade sin nyinköpta astronautdräkt, som han var SÅ glad över (det syns, eller hur ?) och i handen håller han de popcorn som Erica sa att vi MÅSTE köpa för att de är beroendeframkallande (borde väl i och för sig i så fall vara en anledning att INTE köpa dem :) ). De var goda!

Malin gillade DC mycket bättre än Philadelphia och Chicago :) .

Saltistjejen, HEJ så jätteroligt med en hälsning här ifrån dig. Jag blev verkligen glad! Har inte alls hunnit med på bloggfronten sedan sommarlovet började och är efter både med att skriva och läsa. Så vi är faktiskt inte alls i USA nu, utan vi var där i somras, det är bara sena rapporter som kommer här. Knäppt, men så är det :) . Vi hoppade faktiskt över NY. Tyvärr. Vi kände att dit kommer vi säkert längre fram i alla fall (och vi har varit där lite grand förut), så vi valde att se lite mer ställen runt omkring när vi ändå hade bil och skulle till både Iowa, Chicago, Boston och hela vägen ner till North Carolina.

Jag HAR faktiskt en NY mugg, vi köpte den på flygplatsen när vi bytte plan där eftersom jag varit i NY tidigare, annars skulle flygplats inte räknas :) . Måste kolla om den inte kom med på fotot... Nej, espressomuggarna såg jag inte i USA, men jag letade inte... Här finns de i alla fall, men det räcker med fyra av dem.

Jag har bara läst lite sporadiskt hos dig sista månaderna, men jag läste om er tid i Sverige i slutet på sommaren, då du såg fram emot att komma hem. Kunde precis känna igen mig i det du skrev!! Ville skrivit en hälsning till dig om det, men det blev inte. Sorry! Funderar på hur det gått med jobb och grönt kort för dig? Hoppas hinna läsa lite mer på mina favoritbloggar då det lugnar sig lite här igen. KRAM och tack för kommentarer!

Britt, välkomna hem!! Skönt att höra att ni har haft det bra. Dags att planera nästa resa... :)

Karin, tack för dina gulliga rader! Det är verkligen tungt när någon i ens närhet drabbas med tråkigheter och det inte finns någon ljusning i sikte.
Det där med fotbollsmålet var ju både kul och bra!

Jag ÄLSKAR muminmuggarna! De är jättefina. Vi har ett par, men inte någon samling. Jag förstår vad du menar med det där att det kan bli så att man inte vill använda dem, men jag har bestämt med dessa att eftersom det finns nya att köpa från nya platser hela tiden och vi inte har plats för flera hundra stycken, så ska vi använda dem och om de går sönder gör det inget eftersom det förhoppningsvis fylls på nya från trevliga platser efterhand. Däremot kan jag verkligen förstå din frustration när han gned sin sockerbit! Kunde stressat mig också! Ha ha.

Har inte hunnit kolla in din blogg, men ska göra det idag. Vi har haft gäster i helgen och datorn har varit helt ensam i sitt hörn.

Märtha, tack för att du förstår mig!! Det är ju PRECIS det som är så SJUKT, att barnen mäts som om de alla har samma förutsättningar och jag vet att mina barn klarar sig bra i den jämförelsen, men jag är URSVENSK i mitt synsätt. Ska erkänna att jag reagerar mycket starkare på det här med poängen än Johan gör. Kanske har han med fem år utomlands vant sig vid vissa saker som naturliga, jämfört med hur det skulle varit hemma. Respekten för vuxna och lärare är en annan sak, som är en tydlig skillnad. Här säger eleverna VERKLIGEN inte emot de vuxna på ett uppnosigt sätt, någonsin! De håller definitivt upp dörrar om jag kommer t ex. Detta är jag mestadels enbart positiv till, utom när de ibland tycker att eleverna inte ska argumentera om vissa saker som jag faktiskt tycker de ska göra, det är också en viktigt del i deras utveckling, att ta strid för saker de tror på (naturligtvis på ett sakligt och respektfullt sätt).

Jag tycker verkligen att Johan gör sitt bästa och jag HAR sagt att han ska strunta i kudden, ha ha. Senast imorse sa jag att det blir spännande att se hur det gick på spellingen i fredags och att han skulle veta att OM han hade några fel så är det helt ok och jättebra ändå, för orden var supersvåra. Så det så!

Kim, ja det blir spännande att se hur min muggsamling ser ut när vi flyttar hem till Sverige och jag kanske får upp en vägghylla... :)

Catharina, glas är ju också trevligt att samla på och ni har hållt på länge! Bra jobbat att få hem glasen från USA, muggar är lite lättare. Förstår att ni blev besvikna när ni var så långt bort som Peking och de var slut!! Jag har i alla fall bestämt att vi ska använda våra muggar.

Hur gick det med kalaset för Moa?

Vet inte vad det var för ett konstigt felmeddelande du fick...

Våra gäster lämnade oss imorse för att åka till London och sova på hotell en natt innan de beger sig hem imorgon (det var deras eget initiativ, jag har inte kört iväg dem). Ikväll anländer två kompisar till Linnéa från Sverige. Kul! Vi märker att det är höstlov hemma :) .

Nu ska jag på ett förberedande möte med några i den Multikulturella gruppen.

Kram Ingrid