Linnéas konfirmation



Kusin i hatten!



Tittut! Fina Sofia redo för konfirmation.



Nix, man KAN inte få för många bilder av småkusiner i mammas hatt :) !

Söndag, själva konfirmationsdagen var det FULL fart som gällde. Vi är familjen som vill sitta långt fram och se bra. Jag minns med en skämmig känsla min egen konfirmation då släktingar åkte i förväg till kyrkan och markerade platser, ungfär som tokiga tyskar på charterresa till Kanarieöarna. Visst var det kul att de satt längst fram, men idag är jag en person som aldrig skulle kunna göra så, skulle tycka att det var SÅ pinsamt, alltså är alternativet att vara där själv i god tid. Det var också instruktionen som gällde för alla.

En eloge till våra väldrillade familjer! Det var frukost och omklädning i omgångar, så alla var klara i god tid! Innan vi gav oss iväg fick Linnéa sin present av gudmor/moster Marit samt mormor och morfar, ett guldkors med guldkedja. Eftersom det var ett smycke som passade särskilt bra att bära just den dagen, så ville de att hon skulle få det i förväg så att hon kunde göra det.

Gudmor Marit, konfirmand Linnéa och mormor i Värendsdräkt.

I karavan körde vi till svenska kyrkan i London och fick parkering utanför dörren. Därmed också sagt att vi var först på plan och intog första bänkraderna :) .

Här sitter vi och väntar i en nästan tom kyrka.
Barnen med några "övervakare" är ute på vift.

Så småningom fylldes bänkarna på och barnen (och farmor :) ) intog första parkett:

Konfirmandernas stolar längst fram i kyrkan var förberedda:

Konfirmationsprästen likaså:

Äntligen kom de!! Alla de nio fina konfirmanderna, sju killar och två tjejer som båda lystrar till namnet Linnéa.

Jag som älskade mitt konfirmationsläger och allt vi gjorde i kyrkan på själva konfirmationen, önskade att det varit mer som hänt och lite mer action kanske, men det här var kanske den variant som passade bäst för denna grupp. Många konfirmationsgrupper arbetar med frälsarkransen som jag berättat om förut. Det är ett armband med pärlor som representerar olika saker. Konfirmanderna gick fram och berättade om vad de olika pärlorna stod för och satte in det i ett sammanhang. Det var egentligen allt de gjorde som redovisning, men det gjorde de bra :) .

Linnéa läste så bra om hemlighetspärlorna.

Efter gudstjänsten då även Malin och Johan valde att för första gången gå fram och ta nattvard, blev det mingel i stora salen:

Eftersom svenska kyrkorna i utlandet inte längre får bidrag från Sverige är de i ständigt behov av pengar. I vår har man kunnat köpa "stenar" till en renovering. Nu bestämde vi konfirmandföräldrar att gå ihop och köpa en sten från alla konfirmander som tack för konfirmationstiden och dedikera den till konfirmationsprästen och diakonissan som varit ledare för våra ungdomar.

Här sitter farfar och filosoferar samt håller koll på alla springande släktingar:

Tyvärr är det inte så lätt att bjuda in vänner till en konfirmation som sker så här utomlands, men Linnéas kompis Nyasha hade sagt att hon ville komma och det var verkligen jättekul och betydde mycket för Linnéa. Nyasha går i Linnéas klass här och är världens roligaste, snällaste och mest utåtriktade tjej. Jag tycker hon är fantastisk och hon får vår dotter att skratta när hon som bäst behöver det. Nyashas mamma är fransyska (och pratar felfri svenska), pappan är svensk och Nyasha själv är född i Zimbabwe, men hon har bott flera år i Malmö. Kul!

Nyasha och Linnéa

Malin är enastående på att ta hand om, leka med och engagera sig i yngre barn, både i England men såklart också med favoriterna, kusinerna i Sverige. Tänk vad mysigt med en storkusin som läser serietidningar för dig:

Här är Linnéa med Lina och tre av konfirmationskamraterna som hon blev så tight med efter helgen i Paris. SYND att de inte ska träffas mer! Hoppas någon tar tag i och ordnar en återträff! Jag?

Naturligtvis tog vi även en del mer uppställda minneskort. Här är Linnéa med präst och diakon, som betytt mycket för konfirmtionsgruppen:

Och så HELA gänget igen:

Det blev dags att säga förväl till konfirmationsvännerna och sedan körde bilkaravanen hem till oss för att äta middag. Vi hade flyttat matbordet in till brasrummet och lagt i extraskivor. Det blev jättebra! Dörren hade varit stängd så att det skulle bli lite av en överraskning för Linnéa. Som jag nämnde i tidigare inlägg hade vi lagt på Nobelduken och kanske syns lite av hur det blev på denna bild, även om den inte är så bra:

Jag tycker det är tråkigt med middagar där alla springer omkring hela tiden. Jag minns det faktiskt redan från min universitetstid, hur trött jag kunde bli på att det alltid var någon som var på toaletten eller ute och rökte eller något annat. Såklart behöver värdfolk och andra röra på sig och det har jag inget problem med, mitt problem är när det smittar så att till slut är alla ute och vandrar och så måste man hämta tillbaka dem till varje rätt. Ofta tror jag också att alla springer för att man faktiskt vill hjälpa till, vilket behövs när man är många. Så ta nu detta uttalande för vad det är, det är inte någon väldigt stor sak för mig :) .

För att alla skulle få mat lite smidigt, så bad jag släkten hjälpa oss. Daniel och Anna fick ansvar för servering av förrätten, mina föräldrar huvudrätten och Rikards föräldrar efterrätten.

Här är vår förrätt som var en parmesankorg fylld med pärltomater, sparris och lite annat:

Sedan kom oxfilén med den skivade och stekta baconlindade italienska potatiskakan (långa namn, tror jag låter bli att skriva ner de andra tillbehören :) ).

Middagen avslutades med en daimcheesecake med bl a chocolate chips cookies i botten:

Under middagen hölls ett antal fantastiska tal! Ovanligt för L att vara så i centrum. Vi skrattade en hel del, men fast att vi inte skulle det så grät vi också. För att Linnéa blivit en så stor och fin tjej, för att vi har så underbara familjer, för att alla var tillsammans och för att det är så fantastisk att leva när livet är som just där och då. Eller ja, det var i alla fall därför jag grät, jag vet ju inte med de andra, de kanske fick en fluga i ögat eller hade skalat för mycket lök.

Först ut att säga några väl valda ord var Malin, då hon och Johan överlämnade sin stora present innehållandes en stor turkos vitprickig resväska.

Sedan pratade farmor:

Med stor inlevelse (jag älskar denna bilden):

Därefter morfar:

Nyasha hade inte förberett något tal och ingen förväntade sig att hon skulle hålla något, men hon är en tjej som gillar att prata och dessutom verkligen har talets gåva, så hon vände en stol och satte sig och höll ett spontant tal till L och det vara så fint:

Eftersom bilden ovan inte är så bra då dagsljuset stjäl upp märksamheten får det bli en bild till på Nyasha:

Gudmor Marit höll tal:

Och undertecknad:

Johan hade en flyttkartong och det vet väl alla kusiner hur kul man ha med en sådan:

Linnéa blev verkligen uppmärksammad och uppvaktad på sin konfirmationsdag. Hon fick SÅ många fina presenter, t ex ett George Jensen smycke av farmor och farfar. Vi hade köpte en tavelram med stansade bokstäver i. Det stod LOVE och eftersom det är fyra bokstäver satte vi in en bild på var och en av oss i familjen tillsammans med Linnéa. Mitt i allt annat glömde vi att ge henne tavlan, men då festen var över fick hon den.

Tiden går fort när man har roligt och så kändes det verkligen. Kvällen kom och farmor och farfar samt småkusinerna med föräldrar var tvungna att åka hem :( . Det blev bilkaravan till Heathrow och tillbakalämnande av bilar.

Morfar hade köpt en bok med pappersflygplan till Johan som de byggde med. De flög väldigt bra och Johan älskade det!!

Sent på kvällen då Rikards familj satt på flyget på väg hemåt, satte vi igång ett NYTT firande. Mormor hade fyllt år och det hade varit mors dag i slutet på maj, så det blev mer sång och nya paket att öppna. Såklart man ska ta varje tillfälle till fest :) . 

Måndag morgon åkte barnen till skolan och sedan höll mina föräldrar ställningarna här hemma (=städade upp efter festen och tog emot barnen efter skolan). Marit var på besök hos oss för första gången och därför begav vi två oss in till London. Vi fick en jättefin dag därinne tillsammans och vi hann prata som vi inte alls brukar hinna annars. Marit hade själv en del önskemål om vad hon ville göra och även om det var lite körigt på slutet, så tror jag att vi hann med det viktigaste. Vi besökte några imponerande stora vintage/second hand-butiker. Hon hittar allt något där, jag blir bara mållös och skulle aldrig kunna köpa något i det ENORMA utbudet. Vi åt lunch på YO! som är en sushi-restaurang där maten åker runt på band och så tar man de tallrikar man vill ha, för att på slutet betala för så många tomma tallrikar som står vid din plats. Det var SÅ gott allting!! Efter maten tog vi oss till Covent Garden och Operan, där hon köpte en tröja i deras affär. Vi passerade också italienska restaurangen Ballerina där det hänger balettskor överallt i taket och på vilken Marit hade ätit förra gången hon var i London för många år sedan.

Johan kom inte med skolbussen hem denna dag så han följde med japanska killen Shin hem. Det var han som på Johans kalas rullade ihop sig i en filt och sa "I am a sushi!" och han som vi träffade första dagen i skolan då tjejerna gjorde test, medan Johan och jag väntade tillsammans med just Shin och hans mamma. De hade med kort varsel fått besked om att flytta hem efter ett år här och det var de besvikna över. Jag hade fått tag i Bröderna Lejonhjärta på engelska som flyttpresent till honom (det var många presenter denna vecka...). Hela året hade Johan väntat på att få följa med en kompis på dennes skolbuss, såsom tjejerna gör ibland, så han var fullkomligt lycklig. Dessutom fick han sova över och åka med bussen tillbaka till skolan nästa dag. Jag trodde Johan skulle vara lite nervös hos en helt ny familj med helt annan kultur, men det var han inte och det gick så bra. Tråkigt att de flyttar hem!!

Jag lämnade Marit med tjejerna och körde mina föräldrar till flygplatsen. Dagen efter på tisdagen var det bara Marit kvar hos oss. Vi besökte skolan och tog det ganska lugnt, innan det var dags för den sista turen den veckan till flygplatsen. Vi var sju gånger på flygplatsen på sex dagar! Det var vemodigt att vinka av sista gästen och kändes både tomt och skönt att köra ensam hemåt med CD-boken snurrandes i bilstereon. Helgen hade gått nästan helt som planerat och blev bättre än vi kunde önskat oss.

TACK alla som kom och delade denna dag med oss!!!

Tara, of course you will have a door sign when coming over, ha ha! A new mom has started at our school (more exactely it IS her children who goes to school) and she is an absolute lookalike to you! I can't stop looking at her (wishing it WAS you) and understand HOW it is possible. I told her at the open house tonight and I think I will send her to your blog and take a look ;) . Rikard TOTALLY agreed with me!

Britt, det är så bra att L smsar med dig! Då får du veta lite dagsfärsk info också och förmodligen helt andra saker än jag skulle berättat om :) . Det är kul med sammanträffanden! Vet inte om de hände mig lika ofta förut, men att jag inte tänkte på det...

Kim, du hade helt rätt, jag gillade ditt inlägg :) ! Det verkar som om böckerna säljer som smör!!! Kul!

Karin, det klart att det där sammanträffandet var slumpartat, men ändå så underligt, varför var någon med samma namn på besök på vår skola just den dagen som hennes namne fyllde år och varför SÅG jag namnet på listan? Jag brukar ju inte stå och läsa den precis. Är du nöjd med nobeldukningen? Några häxor i sikte än?

Catharina, ja så kanske man ska se det, att man är utvald när märkliga sammanträffande sker, jag tror annars att det händer alla då och då men att man inte tänker på det alla gånger, framför allt glömmer jag bort dem, så det är kul att skriva ner dem. Intressant med pärlorna! Jag tycker också förrättsbilden är så läcker! Kul att du gillade den!  Roligt att du såg skylten på er dörr, jag tror den är den enda som överlevt...
Var det ett trevligt möte ikväll? Naturligtvis kan du inte missa ditt sista möte!

Astrid, det på hembygdsgården var VERKLIGEN ett märkligt sammanträffande, otroligt! Hade inte hunnit kolla in på din blogg på ett tag och så hade jag sådan tur när jag gick dit att du precis hade skrivit ett nytt inlägg :) .

Melanie, vad KUL att vi ska ses nästa vecka! Varje gång NoaNoa skickar mail till mig, tänker jag på när vi träffades :) .

Konfirmationskoordinatorn,
Ingrid

Linnéas konfirmationshelg

Konfirmanden Linnéa

"Kom, ty nu är allting förberett."

Ja, så säger prästen när det är dags för nattvard och så kände vi efter konfirmationsförberedelserna. Bilar inhyrda, kläder köpta, mat planerad, rum städade, presenter klara, restaurang bokad. Osv osv.

Om ni har glömt det så har jag varnat er. Det är gamla upplevelser jag beskriver här nu och det här inlägget blir LÅNGT. Blir det jobbigt kan ni bara kolla in bilderna och bespara er mer detaljerad läsning.

Torsdag kväll anlände farmor och farfar till Heathrow och min syster Marit till Gatwick. Rikard körde och hämtade på flygplatserna. Det var så kul att alla började samlas. Efter lite sen mat, gick folk och la sig i omgångar. På fredagen var det en hel del jobb kvar att göra, det handlade om mat och städning. Våra gäster högg i där det behövdes och så tog de en lång promenad med Johan till byn för att handla födelsedagspresent till en kille i Johans klass som hade kalas på lördagen (det är verkligen guld värt med den typen av hjälp när man är stressad). Jojomän, nog klämde vi in det också :) .

På eftermiddagen anlände Rikards bror med familj. Äntligen kom småkusinerna och våra barn var överlyckliga. En stund senare kom mina föräldrar. Vi skojade med dem och sa att de hade smitit från den sista städningen, men det tog de igen med råge då alla de andra åkt hem.

Så var vi alla samlade, det var bara min syster Kerstin med familj som vi saknade. 14 personer var inhysta och samlades för en första gemensam middag. Hur trevligt som helst!

Nu var det inte bara Linnéa som skulle firas. Vi hade ju fått veta att faster Anna skulle fira sin 40-årsdag när vi var i USA, så nu sjöng vi för henne istället denna kväll och överlämnade ett kuvert med info om att hon fick en överraskningsdag av oss. Ett utsatt datum skulle hon vara redo för avhämtning, man och småkusiner skulle inkluderas och den enda upplysningen hon fick var att hon skulle få nytta av hon varit så flitig i löparspåret under året.... Anna såg glad ut och hur den dagen sedan förlöpte kommer jag skriva om i ett HELT annat inlägg.

Ja må hon leva!

Och här sitter den blivande jubilaren. Glad som alltid:

Anna 39 år

Under lördagen började de logistiska utmaningarna. Linnéa skulle till svenska kyrkan för att repetera inför söndagen och Johan skulle på kalas till Aiden. Felbokade bilar skulle hämtas på flygplatsen, vilket tog TID. Plötsligt närmade sig Johans kalas och vi hade ingen av de tre bilarna här. KRIS! Kalaset var i High Wycombe, ca 20 min bilresa från oss. Jag ringde till vännerna på gatan och frågade Ben om han MÖJLIGEN kunde tänka sig och köra mig och Johan till kalaset. Jodå, tack och lov för snälla vänner! Vi rusade till Rowan och Reese, där pappa förstått det akuta läget och stod beredd. MEN istället för att köra oss, tog han adressen, sa åt mig att lugnt gå hem och lovade att lämna Johan på bowlingkalaset. Han var själv med barnen och de kunde lika gärna åka dit och roa sig de också, så han lovade att även köra hem Johan. VILKEN räddande ÄNGEL! Jag kände verkligen hur skönt det var att vi hjälpt dem med barnen så många gånger eftersom båda föräldrarna jobbar och det ibland kör ihop sig.

Hemma förberedde våra mammor och jag mat inför konfirmationsmiddagen. Här gör de baconlindad italiensk potatiskaka:


Mormor och farmor

Det ringde på dörren och jag bad någon att öppna. Det är nämligen SÅ märkligt att vår ytterdörr inte har något handtag! Det går alltså inte att ha dörren olåst men stängd så att barnen kan springa ut i trädgården och sedan komma tillbaka och gå in själva. Istället måste de VARJE gång ringa på dörren. Tröttsamt! På sommaren går det bra när man kan lämna dörren öppen.

Nåväl, farmor gick och öppnade och jag hörde någon sorts förvirring i hallen och gick dit. DÅ stod en av mina allra bästa vänner Maria där!!! Jag blev verkligen helt MÅLLÖS, för det var så oväntat och jag fattade ingenting... Hon och hennes dotter Sofia hade lämnat pappa och storebror hemma för att komma hit och överraska oss på Linnéas konfirmation och ÖVERRASKA gjorde hon verkligen. Rikard visste om det, men hade inte på något sätt avslöjat något. (Hon var tvungen att veta var vi befann oss, så hon tog sig till rätt ställe.)

Maria och jag har följts åt sedan universitetstiden, där hon var hela den årgångens studiestjärna. Jag åkte till London och överraskade henne för många år sedan då hon tog sin MBA examen. Vi har gjort många saker och delar väldigt många upplevelser tillsammans. Hon och hennes man var på patienthotellet och besökte Linnéa då hon var två dagar gammal. Det var första gången någon av oss fick barn, så det var speciellt. Sofia har ärvt våra tjejers kläder i snart 10 år. Jag älskar Maria för hon säger sanningar till mig på ett otroligt kärleksfullt och ärligt sätt. Jag blev alltså väldigt chockad och så otroligt glad när hon plötsligt stod i vår hall denna speciella helg.

Tyvärr trodde Maria att konfirmationen var på lördagen och det kan ha varit jag som någon gång varit otydlig, så de kunde inte stanna och vara med på själva konfirmationen på söndagen, men som Maria sa, "nu gör vi det bästa av den tid vi är här med er". Det gjorde hon verkligen, som vanligt. Hon gick rakt ut i köket och högg in. Lagade mat så det stod härliga till!

Maria, en av mina allra bästa vänner.

Vi åt lunch med lax, nypotatis, romsås och annat. Därefter tog vi våra tre bilar och gav oss iväg på utflykt. Målet var Hughenden Manor, men vi stannade för tidigt och hamnade först vid Hughenden Church. Nu gjorde inte det så mycket då det var en otroligt vacker kyrkan där det hade varit bröllop kort innan vi kom dit.

De sista gästerna lämnade precis när vi kom:


Vilka kor går lösa vid en parkering...?



Vackra Hughenden church
Foto från: http://www.petes-walks.co.uk/



Moster Marit vid kyrkingången



Kyrkan från insidan

Vi körde vidare upp till det riktiga målet, Hughenden Manor. Det ligger norr om High Wycombe och några mil från oss. Här bodde Benjamin Disraeli, som i slutet på 1800-talet under två perioder var Storbritanniens premiärminister. Han är den ende sådan hittills med judisk bakgrund. Han var nära vän med Drottning Victoria och blev adlad Earl av Beaconsfield. Disraeli grundade det moderna konservativa partiet och arbetade mot rådande klassklyftor. Förutom att arbeta politiskt var han även författare och skrev då mest "romanser". Han var gift med Mary Anne Lewis och några barn fick de inte.

Hughenden Manor, byggdes som det ser ut nu i slutet av 1700-talet, men är mest känt för att ha varit Disraelis bostad, även om han också hade flera bostäder inne i London. Huset är idag möblerat och presenterat så som det såg ut när premiärministern bodde där. Efter hans död tog ett syskonbarn över det och 1947 övergick det till National Trust som än idag hand har Hughenden Manor och det är den organisationen jag fick ett medlemsskap i när jag fyllde år. Jag är SÅ glad över alla spännande ställen jag upptäckt och kan besöka tack vara detta medlemsskap. Dessutom får jag säga att de är väldigt snälla för det mesta. Här kom jag nu t ex med STORFAMILJEN och alla fick gå in på mitt medlemsskap. Egentligen borde de betalt, men nej det gick så bra ändå.

Hughenden Manor sett från trädgården

Och här från entrésidan
Foto från: http://www.bbc.co.uk/threecounties/content/articles/2007/03/12/treasure_quest_110307_feature.shtml

Åh, vad det är spännande med så mycket lokalhistoria. Jag lärde mig massor där. Rummen var så vackra.


Biblioteket

Disraelis skrivbord

Rikard hämtade Linnéa som kom från kyrkan och i entrén blev det glädjens återseende. Naturligtvis tyckte hon det var jättekul att Maria och Sofia också anslutit.

Kramar i Hughendens entré

Speciellt roligt på detta ställe var att de tryckt citat av Disraeli på rullgardiner i huset. Ibland har de rullgardiner för att skydda inredning och interiör i dessa gamla hus och att då göra något kul av det, var en bra tanke. Disraelis huvudmotståndare politiskt var Gladstone, både Disraeli och Drottningen tyckte mycket illa om Gladstone. En gång sa Disraeli så här:

The difference between a misfortune and a calamity is this: If Gladstone fell into the Thames, it would be a misfortune. But if someone dragged him out again, that would be a calamity.

Denna text fanns tryckt på två rullgardiner i ett rum och här är den ena:

Vi tog en mycket kort titt på den vackra trädgården innan vi var tvungna att skynda hemåt.

BFF vid staty i parken :) .

En sak till Hughenden Manor är berömt för är att under andra världskriget hade det Brittiska flygministeriet sin bas här. De planerade sina flygraider härifrån bl a den kända "Dumbusters" som var sprängningen av en damm, vilket ledde till att flera städer översvämmades och el slogs ut. Därför var Hughenden ett av Hitlers prioterade mål i GB under kriget. I källaren finns en utställning och material från den perioden. Superintressant!

Hemma lyckades 16 glada utan problem samsas om badrummen, för att svira om till kvällens middag på The White Hart. Det kändes som om det var där firandet av Linnéa verkligen började.


Jättefin bild av mormor, Linnéa och farmor.
Man kan tro att våra mammor planerat matchande kläder :) .



Gruppbild!

Middagen blev fantastiskt lyckad. Det var SÅ bra att vi fick sitta i ett eget rum. Jag hade köpt ett pyssel till barnen, som de roade sig med hur länge som helst.

Mosaikbildspyssel

Det var lite för svårt för kusin Lina, men hon var inte ledsen för det (hon fick god hjälp av många). Hon gick från famn till famn under hela middagen och alla var lika glada att få ha henne i knät!

Farfar, barnbarnet LINA och Linnéa.



Lindy och LINA. Linslusen Malin står bakom.



Även jag fick en gosestund med LINA.

Jag VET att det blir många bilder, men VEM kan motstå denna bildserie av detta urcharmiga lilla troll.


Kusin Sofia hade världens tålamod och var så duktig med sin mosaiktavla!!

Marias Sofia och Malin

Nu över till MATBILDER ;) !

Maten var jättegod och riklig (i de flesta fall, min förrättspaté var av någon anledning hur liten som helst).



Stor räkcocktail



Väldigt god, men konstigt färgmatchad Pilgrimsmusselförrätt.



När Sofia fick in den här "fish & chips"-rätten där fisken var stor som
en val, blev hon HELT mållös!



Havets läckerheter förnekade sig inte!



Två efterrätter på en bild, allt för att bli lite mer effektiv...



Maria + Rikard + Jordgubbar har alltid varit något speciellt.
Ännu en gång bevisades detta....

Middagen var inte bara holabalo. Det hölls också redan denna kväll ett par rörande tal till Linnéa. Först ut var Maria, som inte kunde vara med dagen efter. Hon sa några väl valda ord som gjorde mig varm om hjärtat. Roligast sedan var att Sofia skulle överlämna en present, men bara tog kortet. Efter en stund undrade Maria om L gillade presenten och L visste inte riktigt vad hon skulle svara, "jo, kortet var fint...?", men jag såg att presenten hängde kvar på Marias stol och det blev skratt och riktig presentöppning. L fick ett Efva Attling halsband som det står Hope på. Jättefint!


Maria håller tal.
Här ser man också rätt mycket av det rum vi satt i.



Linnéa med det fina kortet :) .

Sedan reste sig farfar. Linnéa är första barnbarnet på både Rikards och min sida. Hon har fått sitt namn efter gammelfarmor, Rikards farmor som betydde väldigt mycket för sin familj, inte minst Rikard stod henne nära då han var hennes första barnbarn. Eftersom Linnéa dessutom är ett väldigt vackert namn kändes det mycket bra att ge vårt första barn det namnet. Till vår stora glädje hann också gammelfarmor uppleva och glädjas åt barnbarnsbarnet en tid.

Förr i tiden (ja det gällde faktiskt även undertecknad :) ), så fick man ju ofta en konfirmationspsalmbok med ingraverat namn. En sådan hade gammelfarmor också och nu hade farmor och farfar tagit med denna som gåva till gammelfarmors namne. Det passade verkligen bra och jag tror Linnéa blev väldigt glad över den presenten. Vissa saker kan inte köpas för pengar....., fantastiskt kul att psalmboken finns kvar och är så fin.

Så småningom var vi tvungna att avrunda och gå hemåt i senkvällen. Maria och Sofia var tvungna att åka tillbaka till London där de hade sitt hemliga övernattningsställe hos en familjemedlem, eftersom de skulle flyga hem nästa dag. Jag körde dem till tunnelbanestationen och tog som tur var med mamma som sällskap. Någonstans var vägarna avstängda och jag lyckades köra vilse. Knäppt! Då var det skönt att inte vara ensam, men naturligtvis hittade vi hem efter ett tag.

Ni ser, jag har verkligen FÖRSÖKT att göra detta kortfattat ;) , men det GÅR inte. Trodde jag skulle få in L's konfirmationshelg i ett inlägg, men det blir för LÅNGT. Själva konfirmationsdagen får därför ett eget inlägg... Sorry!

Britt, du är så snäll! Det blev verkligen en kul helg med många minnen att bära med sig. Det enda som är bra med att jag är sen med att skriva här, är att jag själv får återuppleva allt vi gjorde under lite lugnare former :) .

Karin, allt för dig, det VET du. Till nästa inlägg lovar jag att duka upp igen, så att du får se nobelduken, ha ha. Mmm, minipärlornan är verkligen MINI! Du måste berätta om de andra sammanträffandena! Om du inte bloggar om dem får du maila!
Tack för tips om dagens Google!! Vi kollade det till frukost allihop och påmindes om när vi var och såg "We will Rock you"!

Mot skolan för möte IGEN!
Kram Ingrid