Att vara sjuk är verkligen bara riktigt riktigt tråååååkigt! Förutom att man mår tjyvens så missar man en massa roliga saker man egentligen skulle gjort istället. Jag tillhör ju dem som helst inte vill erkänna att man är sjuk, inte förrän det är ABSOLUT nödvändigt. Jag tycker att man ska ta hänsyn till att man inte bör smitta ner andra och vi har inte skickat iväg sjuka barn till dagis just därför, men när det gäller undertecknad själv har jag nog tummat en del på den grundtanken och jag har gått till jobbet ganska sjuk väldigt många gånger. Är det något försvar så har jag hållt mig på rummet så mycket som möjligt...
Nåväl, nu har jag inte ett viktigt :) jobb som drar och när jag vaknade upp och mådde risigt värre i tisdags, insåg jag att det inte var nödvändigt att gå till mötet på skolan, även om det var länge sedan vi hade något möte där så jag var väldigt sugen. Efter ett par huvudvärkstabletter och frukost kunde jag i alla fall hålla mig uppe större delen av dagen och fick framför allt undan en massa obesvarade mail som hopat sig och började bli pinsamt sena att ta hand om. Det var också dagen då paketkalendern skulle göras klar, så jag skrev enligt traditionen in alla presenter i en fil i datorn och kontrollerade om vi hade alla paket under kontroll. Det hade vi inte. Vi hade presentkort i en klädaffär på ganska mycket pengar som höll på att brinna inne. Och så var det en present för nästa dag som skulle ha ett fint omslagspapper. Efter en dusch (också ett utmärkt sätt att känna sig lite friskare), så gav jag mig i full karriär av mot new town. R hade förstås bilen.
In i klädaffären, provade snabbt några blusar och toppar, köpte en vit blus. In i presentbutiken, här säljer de ju vanligtvis inte inslagspapper i rulle utan man köper ett pappersark i taget!! Så idiotiskt. Till HUR många paket räcker ETT ark papper? Nåväl, det räckte till det jag behövde.
Rusade tillbaka till old town precis i tid för att möta late bus där M och J skulle anlända. INGEN buss. Tjugo minuter senare insåg jag att det var dags att köra till skolan för att hämta L som hade simmat och jag förstod att R säkert glömt det och NATURLIGTVIS hade jag glömt mobilen hemma JUST denna dag. Rusade hem. Ringde R, jepp han hade glömt det och gav sig iväg direkt. Ringde transportansvarig på skolan eftersom de sagt att barnen inte släpps av om ingen möter dem utan då åker de med bussen tillbaka till skolan, så då kunde ju R hämta dem där när han ändå hämtade L.
Tillbaka till busshållplatsen, nu 40 min efter beräknad ankomsttid. Inga barn. Fick ÄNTLIGEN besked från skolan, jo bussen hade varit i vår by och det var en vikarie som körde, så han hade släppt av barnen. SÅ var är de då?? tänkte jag. Hem igen. Kall och varm på samma gång, öronen sprängde, det var ju precis vad jag som redan var febrig behövde liksom. Stå ute i en timme och springa fram och tillbaka till huset med jämna mellanrum.
Trodde inte de gått in till gammelgrannarna, för då borde de ha lagt en lapp i brevlådan. Malin hade senast dagen före redovisat att hon kunde R's mobilnummer utantill, så VARFÖR ringde hon inte?? Trodde mest på våra nya grannar längre upp på gatan med flickor i Johans ålder. Kunde förstås inte hitta något tel nr till dem men skickade ett mail till båda föräldrarna och fick svar strax därefter. Jodå, där hade barnen varit i en timme!!!! STÖN! "Hoppas du är hemma, så tokigt att du varit orolig." Samtidigt var R framme vid detta hus och hämtade barnen samtidigt som jag hade mamman i luren. Hon märkte inte att R kom dit och hon märkte inte att R åkte... Hon var nog på en annan våning... Nåväl, slutet gott allting gott eller nåja, alla barn kom hem i alla fall och mitt presentkort brann inte inne.
Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar