American Women's Club

Andra halvåret är här. Stannar vi i England två år, har redan en fjärdedel avverkats. Hösten sprang iväg. Hjälp!

Jag är SÅ redo att kasta mig in i föreningslivet :) . Jag är social och gillar verkligen att göra saker tillsammans, speciellt om jag får vara med att styra och ställa lite dessutom. Detta kallas självinsikt, kära vänner.

I Århus var jag på mitt första LC-möte efter två veckor, här har det tagit ett halvår. VAD kan det bero på? Jag har i alla fall nu fått kontakt med LC-klubben närmast där vi bor, och på torsdag ska jag dit på mitt första möte. Spännande (och nervöst)!

Det är ju dock inte den enda organisation jag funderar över. SWEA står fortfarande högt i kurs på min intresselista och kanske något via Svenska kyrkan. Som ni märker är det inte direkt idrottsföreningar jag faller för...

Förra veckan hamnade jag dock i en helt annan klubb, nämligen Chilterns American Women's Club. Det är motsvarande SWEA (som är en organisation för svenskor som bor utomlands), fast för amerikanskor, med den skillnaden att alla faktiskt inte är från USA, utan kan man bara prata engelska är man välkommen, väldigt generöst. Jag vet att det fanns en American Women's club i Danmark också (men där blev man aldrig inviterad... ;) ).

Nåväl, vad ska jag där och göra kan man undra, förutom att MASSOR av mammorna på skolan och de jag umgås med är med där. Jo, fördelen med denna grupp tjejer är att de är en klubb som verkar här ute i "Chiltern". Sedan finns det en annan American Women's club inne i London. Mötena här hålls på förmiddagen fram till lunch. SWEA träffas i London vid lunch och ett antal timmar framåt, vilket gör att vi som bor här ute har svårt att hinna hem i tid till dessa att barnen kommer hem. As simple as that.

Nåväl, det var Ylva som bjöd med mig till CAWC (The Chilterns American Women's Club) och det var en alltigenom positiv upplevelse. De är ca 120 medlemmar med 14 olika nationaliteter, men över 70 % är antingen nordamerikaner eller gifta med en man därifrån. 50% har barn på ACS, där våra barn går i skolan.

Klubben träffas en gång i månaden och lyssnar till ett föredrag. Däremellan träffas medlemmar som vill, i olika undergrupper, som det fanns MASSOR av. När mötet började var det fika och mingel och dessutom gick man runt till olika bord som representerade de olika undergrupperna, för att få veta vad de har på gång och anmäla sig om man var intresserad av något speciellt. En grupp samlar in utlästa böcker och så kan man plocka de man är intresserad av att läsa. Det fanns en stickgrupp, en lär dig spanska-grupp, en bokcirkelgupp, en lunchgrupp, en mamma/barn-grupp, en utflyktsgrupp, en naturpromenadgrupp, en lördagskvällsgrupp, en grupp som åker runt och kollar på antikviteter, en matgrupp (Culinary Adventures) osv osv.

Matgruppen var ny för i vår och SÅKLART något som intresserade mig direkt. De ska gå ut och pröva på massor av olika matfestivaler och restauranger, som annars aldrig blir av att man får reda på. T ex finns det en restaurang i London där det är kolsvart, så du äter helt i mörker, för att uppleva hur det är att vara blind! Bara en sådan sak! Jag skrev upp mig direkt utan att vara medlem i klubben, ha ha. Utflyktsgruppen hade planerat en guidad tur i St Pauls Cathedral några dagar senare och det tilltalade mig också. Ja, jag skulle nog kunna vara med i varenda grupp! Bokcirkel, jättekul. Lunchträffar - bättre än rester hemma. Stickgrupp, hur länge sedan var det inte jag stickade och det är ju roligt. Antikviteter, kan jag ingenting om, så det vore spännande. Ni hör....

Så var det dags för mötets föredrag som denna gång hölls av Susan Howe på temat Excentriker. Vilken duktig talare och vilket spännande liv hon levt!! Kännetecknande för excentriker är att de inte bryr sig ett DUGG om vad andra människor tycker och tänker om dem. Hon hade jobbat hos en man som på dödligt allvar räknade sin teddybjörn som en familjemedlem. Mannen var en berömd författare. Susan var av misstag gift vid högaltaret i Westminster Abbey. Jag fick lära mig att man alltid ska erbjuda hantverkare en kopp te!! Borde jag gjort det till våra trädgårdsmästare, så är jag nu skyldig dem ett halvårs te x 3. Prövade detta direkt då vi hade en gitarrlärare hemma några dagar senare (återkommer till det) och han tackade direkt ja. Har förmodligen varit ohövlig ett antal gånger tidigare då....

Så det är högt sannolikt att jag kommer att gå med i denna klubb. Yes, vad skoj!

De håller sina möten i en lokal som tillhör ett Epilepsi-center. En gång om året har de en guidad tur på detta center och det var denna gång, så alla medlemmar som tillkommit under året och var intresserade kunde gå med på den turen. Såklart gjorde vi det. Tänk att detta stora framstående centra ligger här ute. Där BOR massor av personer. Som mest bodde där förr i tiden 500 personer och de driver sitt eget lantbruk. Idag är de inte så många, kanske 100-200 och de har ofta epilepsi i kombination med andra sjukdomar. Vi såg deras fina lokaler där de jobbar med konst och där de hade terapirum med vattensängar, hängstolar, speciell belysning och myshörn. Jättefint! Där bedrivs också mycket av den främsta forskning som finns i VÄRLDEN på epilepsi-området och de bygger ut verksamheten. Allt var väldigt intressant och väl värt den extra tiden, trots att jag var lite stressad att komma hem då vi skulle få gäster på kvällen.

Boktokig, tack vad kul att du gillade att jag ändrat om från snö till gröna löv. Det vore spännande att höra om MLIA är utbrett bland internetläsarna i Sverige. Låter som en ny bra tidning, får skicka bud efter den med nästa Sverigebesök.
Jag är OTROLIGT glad för alla internationella kontakter och vänner vi fått under våra 3,5 år utomlands. Innan vi flyttade kändes det som om jag kände folk från andra länder, men det var någon mental inbillning, för det gjorde vi faktiskt inte. Knasigt. Nu gör vi verkligen det och jag har själv utvecklats enormt av denna erfarenhet. Även om det fungerar riktigt bra för de "mixade" föräldrar vi känner, värdesätter jag att ha Rikard från Sverige, för tänk vad svårt att alltid ha långt till den ena förälderns familj och rötter.
Håller HELT med dig angående kläder på fotograferingar i skolan, våra barn brukar alltid ha lite snyggare kläder då, åtminstone har man de dagarna valt dagens kläder, det är inte bara något som "råkade" bli. Här har ju engelska skolor uniform och ser då väldigt prydliga ut. Det har inte vår skola och därför tror jag de tycker det är viktigt att barnen är välklädda på utflykterna då de representerar skolan och ska se ok ut jämte de uniformsklädda barnen. Mycket av det vi tycker är lite "konstigt", som t ex det här att de säger Mr och Mrs + efternamn till lärarna, faller sig HELT naturligt för barnen. Det är lika lätt för dem att lära sig säga Mr Smith, som James. Det överraskade mig att många sådana småsaker, inte varit något problem alls.
Du får vara glad att vännerna "bara" flyttar 2 timmar bort. Vi tränar oss på att vänja oss vid att de flyttar till USA, Japan och Tyskland... Du får trösta dig lite med det :) .
I Stockholm gillar vi Postmuseumet för barnen. I England är ALLA stora museum bra för barnen, för de har alla speciella aktiviteter och ryggsäckar med museiäventyr man kan göra med dem. Snart ska vi besöka Roald Dahl-museumet. Det blir spännande och jag lovar att rapportera vad vi tyckte om det, när vi varit där.

Tara, ha ha, I have always told our children "you shouldn't laugh at your own jokes", but obviously I do that myself and my children tells me all the time... I think it works, but maybe I am the only one, so I have made a fool out of myself, I don't know. You'll have to notice next time we meet. I am always the loudest, so there I can't even try to adjust. Sorry, that's me :) .
It worked! I told the children you might come at Easter break and they accepted there wont be any Swedish skiing this year :) !

Catharina, barnen här har också påpekat att Wii fit är bra även för föräldrar, för att de kan träna där. Jag får nog se om det är något för mig.... Vet efter det enda tillfälle när jag prövat att det var mycket svårare än det såg ut!
Vad glad jag blir att läsa att både jobbet och intercitymötet blev lyckade!!

Karin, du är alltid så positiv och som du vet högaktar jag alla dina synpunkter, så jag väljer att tro på det mesta du skriver. Det är en väldig fördel med internet att barnen kan hålla kontakten med sina vänner hemma, men jag tror ändå som du säger att det finns vissa saker som samlar folket som vi inte RIKTIGT får med oss. Det här med kompisar som flyttar, tror jag blir lite lättare här eftersom det är en större skola och barnen därmed kanske lättare har flera vänner hela tiden och på så sätt inte blir lika sårbara. Jag hoppas på det.

Britt, vi hänger med mycket i det som händer bl a TACK vare dig! Du är SÅ duktigt på att hålla oss uppdaterade både om stora saker men även om mer vardagliga händelser och samhällsdebatter, som jag tror andra lätt glömmer bort. SÅ bra! Vi saknar er också, jättemycket!!
Det där med namn är verkligen intressant! Linnéa har hängt med i toppen länge nu. Vad många E-namn som låg högt....

Kim M. Kimselius, vad glad jag blir över att du tycker det är kul att läsa om hur vi har det här i utlandet! Jag skrattade också mest åt den där som skruvade ner ljudet för att kunna dofta bättre. Det värsta är att jag inte är helt främmande för att jag inte skulle kunnat gjort detsamma själv... Skrämmande :) !
Jag tror och hoppas att barnen får med sig mycket från sin utlandstid, inte minst engelskan tycker jag är bra, eftersom jag inte själv är någon språkbegåvad person, men även en öppenhet för andra kulturer, en kunskap om de länder vi bor i, en trygghet i att veta att de klarar av nya situationer. Vi får se i framtiden vad de själva kommer tycka var det bästa de fick med sig. Som förälder är jag dock mer observant på och känslig för om det är något som fattas dem, just därför att jag väger in att det kanske har med vår utlandsvistelse att göra, men hittills har allting gått problemfritt, så jag hoppas att det håller i sig.

2.30, dags att sova!

Kram Ingrid