FB

Ok, jag har gett upp, gått emot mina principer, lagt mig platt, efter ca 3,5 års motstånd (när var det det började egentligen..., mina barn tror förmodligen att det har funnits alltid). Jag har gått med i Facebook.

Linnéa är fast där i timmar varje dag. Malin har velat gå med i över ett halvår, men jag har hållt emot. I något svagt ögonblick sa jag att hon kunde få gå med före årsskiftet och det kom närmare och närmare, sedan var det jullov, men igår gick det inte att hålla tillbaka längre.

Om båda tjejerna är med, vill jag också vara med och se lite vad de gör och vad det går ut på, så det är kontentan av det hela. Inom fem minuter var både Malin och jag med och som tur var ville de bli mina kompisar båda två :) . Nu är det försent att ångra sig, uppgifterna går ju enligt uppgift aldrig att riktigt ta bort.

Jag kan inte sätta ord på vad jag har emot FB, jag kan tvärtom verkligen förstå och se fördelarna med det, men allt som blir väldigt haussat, blir jag lätt instinktivt skeptisk till, nu ska ju alla gå ur, så då passar det bra att jag går med. Jag tror också att jag väldigt lätt skulle kunna fastna där i timmar och det vill jag inte. Det känns som om det räcker med den tid jag lägger ned på att blogga. Självdiciplin är det som gäller antagligen.

Nåväl, nu återstår att se om jag får bekräftat mina diffusa skeptiska fördomar eller om jag skam till sägandes blir helt såld och ångrar att jag inte gick med tidigare. Jag har redan 8 vänner, som redan var mina vänner innan.... men nu är vi även FB-vänner. Det känns som om det är lagom för att delta och lära sig hur det fungerar. Roligast är att dessa åtta personer är så utspridda över världen och det är inte något jag ansträngt mig för att åstadkomma. De bor i Sverige, Danmark, England, Tyskland, Grekland och USA.

Så hej Facebook, här kommer jag :) !

NU över till min viktiga fråga. Det är ju coolt att ha MÅNGA vänner på FB. Jag försökte intala Malin motsatsen, men vet inte om det gick så bra, jag sa åt henne att vara selektiv, bara bli kompis med de hon verkligen vill hålla kontakten med, absolut inte bli kompis med alla Linnéas kompisar också. Eftersom jag valde att bli kompis med tjejerna tog det inte många sekunder innan jag fick frågor från barnens vänner om jag ville vara vän med dem. De jag känner därför att vi känner hela familjen, de är barn till mina vänner, känns helt ok, men hur är det med barnens klasskompisar. Jag tror egentligen bara att de vill vara vänner med mig för att få fler vänner, för de är väl inte egentligen så intresserade av mitt liv, eller?

NU vill jag verkligen ha er hjälp. Vad tycker ni? Hur gör ni? Vet att många av er är med i FB. På vår förra skola hade lärarna som policy att inte vara vänner på FB med elever som gick på skolan, när de sedan slutade var det dock ok. Ganska sunt tycker jag.

Jag har inte svarat på deras vänförfrågningar och jag vet inte om jag vill och bör vara vän med barnens kompisar från Danmark som jag kanske aldrig kommer att träffa igen. Eller är detta bara något löjligt sista motstånd? Jag har haft jättefin kontakt via bloggen med ett par av L's kompisar som jag inte alls pratade så mycket med innan vi flyttade, men i början av vår utlandstid följde de allt jag skrev och på så sätt höll vi kontakten innan L började vara så intresserad av att maila och hålla kontakten själv (har helt gått över sedan länge!!).

Jag är verkligen tacksam för alla goda råd och skriv gärna allt möjligt om FB och berätta vad jag bör veta och tänka på!!

Kim, så kul att du varit här på besök! Kanske såg du hos Boktokig att jag skrev att jag är fan av dina böcker utan att ha läst en enda. Visst är det lite knäppt! :) Min Linnéa tycker väldigt mycket om det du skriver och jag glädjer mig nu till att börja läsa dina böcker högt för vår mellantjej, så jag också kan få dela denna positiva läsupplevelse, som så många av dina läsare skriver och berättar om. Spännande!
Jag blev SÅ glad nu när jag såg att dina böcker finns översatta till Engelska. Barnen har flera vänner på internationella skolan som är intresserade av böcker i historiska miljöer, så nu ska jag tipsa dem om dina!

Boktokig, hoppas att du är bättre nu?! Ja, den där "sugrörslådan" är jag väldigt angelägen om att hitta. Fick tips här från en annan bloggläsare om hur man kunde göra det själv, fast det blir kanske lite jobbigt om man ska bygga så stora saker. Våra vänners barn hade kul med det hur länge som helst. De hade köpt två lådor så de kunde verkligen göra stora saker.
Linnéa valde inte basklarinett själv utan när de började här på skolan i England, så valde hon orkester och då var det ett av instrumenten de behövde fler musiker på och då tyckte hon det var kul att pröva och det har blivit väldigt lyckat. IBLAND är det bra att man inte väljer allt själv utan att det får ramla över en. Opal valde väl inte Winn-Dixie, hunden valde väl henne :) .

The not-yet-desperate housewife, TACK för tipset!! Det där skulle mina barn tycka va kul att pula med ett tag! Annars tänkte jag ta med mitt fotografi, en bildkopia på spelet från internet och sedan trava in på Hamley's och be dem börja sälja det. De gillar ju dessutom att ta fram sina egen-brandade spel och om ingen annan säljer det här borde de kunna vara intresserade. Kanske...

Karin, jag förstår att du ser min fiskman i köket, ha ha. Ja, det var ju fantastisk service att han packade in åt mig. Du är verkligen bra på att uppmärksamma de som minst anar det och även vid oanade tillfällen. En väldigt fin egenskap tycker jag!! SÅ trevligt att skicka kort i förväg till damen i Frankrike. Visst har vi fått ert kort och jag är ganska säker på att jag skrivit det här någonstans också, men inte hundra. TACK! Gissar att du läst detta inlägg med förundran :) . Jag gillar mina vänner IRL.

Britt, tack för info om att Daniel & Co är hemma! Så skönt att andra halvan på resan blev bra. Vad jättebra att datorn är frisk igen!! Man är absolut mer beroende av den än man förstår. L är verkligen musikalisk och det är kul att hon har kunnat pröva på mycket inom musikgenren. Jag tycker också att det verkar kul att spela i en orkester eller att sjunga i kör. Ja, du har ju hört det mesta av det jag skriver nu, men snart hoppas jag kunna överraska igen :) .

Daniel o Anna, välkomna hem! Vi ser fram emot att höra massor om hur ni har haft det!!

Märtha, tack! Jo, det äts nog för mycket godis överallt, även hos våra barn trots att vi faktiskt fortfarande håller ganska principfast på lördagsgodis, naturligtvis med väl valda undantag. Johan kom lycklig hem förra veckan och berättade att han två dagar i rad hade bytt bort sina riskakor mot chips som en annan i klassen hade med sig (det är ju vanligt här, trots att skolan är internationell och inte engelsk, men med jämna mellanrum får vi meddelanden om att skolan inte uppmuntrar till det). Så idag sa jag till J att han skulle hålla sig till sina riskakor och inte byta bort dem, får se om det lyckas... Jag tycker absolut det måste gå att festa på annat än godis! Man kan ha fest utan att äta så mycket också.
Så Helen är så långt bort och reser igen! Jag saknar hennes blogg! Stackars er som är trötta på oxfilé, ha ha, blir det alltför jobbigt får du skicka hit lite. Vi har inte förätit oss :) , men igår åt vi svensk falukorv och det blev alla glada över.

Anna M, jag är vän med Axel :) .

Catharina, visst är det konstigt att en hel familj kan bli magsjuk och så klarar sig EN undan... är ni bruna och fina nu då?

Nu är väl ni också igång med skola och jobb igen. Lycka till med terminsstarten!
Kram Ingrid