Datorallergi

Hej alla!

I fredags utvecklade jag plötsligt en akut datorallergi. Den har suttit i hela helgen, men jag tycker jag börjar repa mig så smått nu. Kanske byggdes allergin upp under mina många timmar framför datorn förra veckan då jag skrev inlägg på inlägg om vår Cornwall-resa, för att då den stora blogspot-kraschen inträffade slå till med full kraft. Kanske var det mina mastodontinlägg som ORSAKADE kraschen? Med tanke på den risken har jag inte vågat ge mig tillkänna hos blogspot, utan har hållt tillbaka alla frustrerande känslor och kanaliserat dem på annat håll istället.

Vad var det som hände? Jag är tyvärr fortfarande svaret skyldig. I förra veckan lär en crasch ha inträffat hos blogspot, vilket jag uppmärksammades på av Rikards mamma som meddelade torsdag kväll att det inte gick att skriva några kommentarer på bloggen. Strax därefter försvann alla inlägg skriva det senaste dygnet och det gällde hos ALLA som använder blogspot. Hur många kan det vara? Miljoner? Någon som vet? Det jag vet är att jag inte skulle vilja vara ansvarig på blogspot när detta inträffade...

Information gick ut på deras infosida om att bloggarna var försatta i "read only"-läge, vilket innebar att ingen kunde kommentera och ingen kunde skriva några nya inlägg. Eftersom jag just då var av med mina två senaste inlägg som är några av de längsta inlägg jag skrivit och som tog mig EVIGHETER att få ihop eftersom varje inladdad bild tar oändligt med tid på sig för att komma på plats, så var jag måttligt förtjust. Redan där kände jag hur datorallergin rasade i kroppen. Fredag kväll kom dock mitt ena inlägg tillbaka, det senast skrivna, men det näst senaste var inte tillbaka bland de publicerade utan som ett utkast. Jag "vågade" inte öppna det utan avvaktade att det också skulle rättas till och komma på plats. Alla andra bloggare var glada då deras inlägg kom tillbaka och satte igång att blogga som vanligt igen.

Hos mig ser "etiketterna" konstiga ut under det inlägg som kom tillbaka och trots ytterligare tre dagar har ännu inte det försvunna inlägget blivit åtgärdat. Informationen på blogspots hjälpsida är mycket knapphändig, vilket gjort min allergi än sämre. Deras senaste meddelande är från i fredags och det säger att de har startat en återuppbyggnad av det som försvunnit. Jag hade väntat mig dagliga uppdateringar från dem, samt att de skulle tala om att "NU är alla korrigeringar klara och allt ska fungera som vanligt". DÅ hade jag vetat att om mitt inlägg inte kommit tillbaka vid den tiden, så skulle det inte göra det alls. Nu väntar jag fortfarande...

Jag bloggar här för att detta ska vara vår utlandsdagbok då vi flyttar hem, för att barnen ska kunna ha detta att titta tillbaka på när de blir äldre, samt för att våra familjer och vänner hemma som är intresserade, ska kunna följa våra eskapader och se lite hur vi mår. Att skriva för framtiden är långsiktigt, därför blir nutidsbehovet viktigt för att jag ska orka knata på här med mitt knattrande. Era hälsningar och kommentarer betyder otroligt mycket för att jag ska känna att någon bryr sig om vad jag skriver, istället för att jag gör ett privat familjefotoalbum med mer kortfattade kommentarer, vilket skulle gått betydligt snabbare. Ibland blir jag otroligt irriterad och ledsen då jag hör någon säga att de läser allt jag skriver, men ändå inte någon gång skriver en enda rad för att säga hej, när jag känner det som om jag generöst delar med mig av vårt liv. I nästa stund tänker jag att det viktigaste är att veta att en person läser vad jag skriver och uppenbarligen får ut något av det samt tänker på oss och då är jag väldigt tacksam för det och tycker det är förmätet att bli irriterad för att de vännerna inte skriver en kommentar också. Det finns naturligtvis en orsak till det, men jag saknar ändå den där hälsningen ibland.

Naturligtvis har jag många gånger tänkt att jag skulle lägga om bloggen så att det blir en blogg där du måste "registrera" dig, så jag vet vem som läser. Det skulle vara ett sätt för mig att få veta det utan att ni behöver skriva en kommentar. Nu kan jag inte se det. Samtidigt tycker jag det leder till en tråkig baksida med bloggarna, nämligen att inte vem som helst kan hitta en blogg som de tycker tilltalar dem av en eller annan anledning (gemensamma intressen, bostadsorter, eller dyl). Det har avhållt mig från att göra det.

Nu är väl de flesta av oss funtade så att vi vill inte ge upp, vi strävar vidare, efter några dagars nedstämdhet så biter vi ihop och tar tag i saker och ting igen, för vad är alternativet. Där är jag nu. Jag gillar verkligen inte att komma efter på bloggen och det är helt och hållet för min egen skull, jag vill att det jag skriver är aktuellt och i efterhand är det svårare att komma ihåg saker. Samtidigt hinner jag inte blogga alla dagar, då det ibland är annat som jag prioriterar högre. När jag så redan var jättemycket efter förra veckan och hade tagit mig förbi den största delen av reserapporteringen, så kom bloggkraschen väldigt dåligt timat för just mig, så då halkade efter igen.

Nu är det dock måndag, en ny vecka, nya tag. Malin kördes tidigt till skolan idag för en resa till Lake district. Förra veckan hände otroligt många roliga saker, denna veckan kommer fler. Det finns mycket att se fram emot och jag ska sätta igång med lite sammanfattningar här igen.

Det inlägg som försvann finns till största delen kvar som utkast. Jag kommer inte att skriva om det som fattas med bilder utan bara lägga till några korta rader för min egen skull för att avsluta inlägget. Sedan lägger jag  ut det igen, då kommer det förmodligen i fel ordning mot inlägget som kommit tillbaka, men förhoppningsvis hann ni läsa det innan det försvann och kan bara strunta i dessa Cornwall-inlägg för att fokusera på senare rapporterade upplevelser.

Det är VERKLIGEN intressant hur ens humör och hur man känner sig, kan ändras så snabbt. Dagen innan bloggproblemet var jag SÅ nära att skriva någonstans att jag kände mig så glad och lyckligt lottat, just då kunde jag inte tänka mig mycket som skulle kunna göra mig till en lyckligare människa. Ni vet, ibland har man bara sådana där dagar av total eufori. Två dagar senare kändes det INTE alls så, ha ha.

Kom ihåg att en kommentar här någon gång ibland, är otroligt uppskattad. Speciellt för mig, men även för resten av familjen!

Till alla er som bloggar: Tyvärr har allergin varit allvarlig, så jag har inte kunnat se vad ni skrivit senaste tiden, men jag återhämtar mig nu snabbt och hälsningar kommer säkert att dyka upp både här och där de närmaste dagarna.

Hoppas att ni alla har en lika trevlig vecka som undertecknad att se fram emot!

Britt, jag är tillbaka med förnyad kraft. Tack för alla dina kommentarer! SÅ lång Hoffmans äventyr var! Det måste varit en fantastisk upplevelse! Jag har läst dina mail och det blir väl lite svar både här och där. Nu ska jag dock iväg på olika andra håll resten av dagen och R ska resa iväg som vanligt... Det är JÄTTEBRA att du uppdaterar mig på skrivreglerna! Jag ska själv läsa din bok lite noggrannare längre fram.

Maria, TACK för din hälsning här!!! Det visar ännu en gång vilket speciellt känsligt band vi har oss emellan, som du ser ovan var det perfekt timing och precis vad jag behövde. Ja, England har verkligen mycket mer att erbjuda än man ibland tänker på! Jag ringer förmodligen ikväll, är lite desperat :) . STOR KRAM.

Boktokig, tack för din kommentar, den kom när jag som bäst behövde den! Jag SÖG åt mig alla snälla och trevliga saker du skrev :) . Jag gillar också bilden på Johan och Linnéa jättemycket. Alla måste ha varit väldigt kramiga på semester, för vi har massor av krambildern, ha ha. Hoppas att ni väljer att åka hitåt någon gång med familjen, för det finns verkligen massor att se och göra runt om i Storbritannien.

Nu blir det lunch och gemensam peptalk, för Ylva och mig, det brukar inte vara så svårt att bli på bättre humör i goda vänners sällskap, så jag är säker på att när jag går därifrån kommer både hon och jag tycka att livet leker igen.

Kram allihop!
Ingrid