Medlem i SWEA

Väl hemma från Manchester drog första riktiga arbetsveckan i september igång. Det är vanligt att ha möten/träffar "första x-dagen i månaden". Svenska kaffemorgonen är första onsdagen varje månad, så också PTSA styrelsemötena. American Women's club träffas första torsdagen varje månad. Jag har konstaterat att sista veckan i månaden har ingen sina saker inlagda, vilket innebär att just denna vecka vi är i nu är ganska mötesfri :) .

Så på måndagen var det Lower School informationsmöte och på tisdagen skulle barnen fotograferas, så det var en springig morgon när alla barn skulle bli snygga och undertecknad skulle vara på skolan för möte med Lower Schools Rektor och en lärare kl 9. Där la Kate och jag fram våra idéer för vad vi ville göra för LS i den multikulturella gruppen och det togs emot med öppna armar. Vi blev inlagda på schemat en fredageftermiddag i månaden (mer om vad vi gjort då kommer i framtida blogginlägg).

Kate och jag gick ut starkt i det första nyhetsbrevet som skickades ut till skolans alla föräldrar, då Kate satt ihop massa spännande informtion bl a om olika länder som firade nationaldag just den veckan och var man kunde delta i spännade saker med anknytning till detta. Så småningom fick vi backa och inte ta med sådant eftersom det, tillsammans med allt annat som skickas ut, blir för mycket info och föräldrarna ser inte skogen för alla träd, vilket jag helt och fullt förstår.

Denna tisdag hände också något som var väldigt märkligt som jag måste berätta om. Vår vän i North Carolina, Sarah, fyllde år denna dag. Varje gång man kommer till skolan ska man skriva in sig i en logg och det gjorde jag innan jag gick till mötet på LS. När jag lyfte pennan för inskrivning såg jag att någon skrivit in sig strax före mig med namnet "Sarah R....", exakt samma för- och efternamn som vår vän som fyllde år den dagen. Var inte det extremt konstigt??

På onsdagen var den irriterande krocken mellan svenskt fika och PTSA styrelsemöte. Naturligtvis försökte jag klämma in båda genom att först åka till Kajsa på fikat som började kl 11 (det håller på 11-13), för att efter en snabb titt på bröllopsfoton (två damers barn hade gift sig under sommaren) och bilder på Kajsas nya första barnbarn, åka till PTSA som började kl 12. Det är dock ingen bra lösning och jag har inte gjort om det sedan dess. Känns som om jag bara stressar upp de andra genom att komma in kort för att sedan rusa vidare. Resten av året har jag kört aningen eller och det har inneburit mest PTSA. Det var ett bra PTSA-möte och jag tyckte att det bådade gott för vårt kommande arbetsår tillsammans. Ibland fastnar vi lite väl länge i någon diskussion, men okey.

Så kom onsdag kväll. Jag hade redan när vi flyttade till England bestämt mig för att gå med i SWEA, Swedish Women's Educational Association. Det är en organisation framför allt för svenska kvinnor utomlands. Varför den heter "Educational" vet jag faktiskt inte för även om man alltid lär sig något i olika slags möten med andra människor, är det inte det som jag tycker är kärnan i verksamheten, men jag ska ta reda på mer om det och längre fram skriva ett mer initierat inlägg om själva organisationen. Idag blir det bara min del av den. För mig är det ett nätverk med svenska kvinnor som bor tillfälligt eller permanent utanför Sverige. De arrangerar olika slags träffar och uppmärksammar/upprätthåller många svenska traditioner.

Jag gick aldrig med i SWEA förra året. Förklaringen var att de har många möten i London, ofta på dagen när det är svårt att hinna tillbaka hem innan barnen kommer hem från skolan. Flera av svenskorna som bor permanent åt det här hållet där vi är, är medlemmar och de månatliga kaffeträffar och promenader som görs här ute är faktiskt i SWEA's namn, men faktum är att de är så generösa att alla svenskor som vill får vara med på dessa, oavsett om man är medlem eller ej. Två tjejer härute ordnar också en gång i månaden en filmkväll, hemma hos en av dem och dit är vi också välkomna även om vi inte är medlemmar. Om detta kan man tycka vad man vill, de värvar nog inga medlemmar på det sättet, men samtidigt är det så skönt att man inte behöver göra principfråga av det. Jag gillar svenskorna häromkring JÄTTEMYCKET.

Jag tycker ju dock att det är mycket roligare att vara med "på riktigt", man blir en bättre del av helheten och tar lättare del av hela organisationens fördelar. Dessutom känns det mer solidariskt för mig. Inte heller kan man vara med att tycka och tänka om man inte är medlem, om man nu skulle vilja det. De jobbar även med stöd vid såväl utflyttning till andra länder som HEMFLYTTNING och det tänkte jag kunde vara intressant att få veta mer om. De trevliga tjejerna som är medlemmar har flera gånger frågat om jag inte vill komma med lite mer och när jag innan sommaren bestämde mig för att lämna LC här i England, tänkte jag att nu eller aldrig. Den 7 september var det ett "Välkomstmöte" för nya medlemmar inne i London och jag bestämde mig för att åka dit. Eftersom det här är den svenska motsvarigheten till American Women's Club, är det väldigt roligt att jämföra vad de gör och hur de jobbar.

Jag fick skjuts in med Ing-Marie, som varit en aktiv medlem i många år och själv startat upp en SWEA-grupp i USA. Med oss åkte också den nyvalda ordföranden Rigmor, som är en enormt varm och rolig person. De flesta som är med är lite äldre än jag, men glädjande nog finns också en hel grupp med ganska unga tjejer. Jag har dock inget problem även om de andra är lite äldre, jag har alltid trivts bra i sällskap med de som är lite äldre än jag själv. Vet inte om det beror på att det får mig att känna mig ung, att jag är lillgammal eller bara att jag uppskattar deras klokskap och erfarenhet...?!

Mötet var hemma hos en av medlemmarna som bodde i kvarteret bakom Harrod's där hon hade en underbart fantastisk lägenhet! Det dukades upp ost, kex, frukt mm. Jag var tidig eftersom jag kom med ordföranden, men efter ett tag hade vi samlats ungefär 10-15 personer, en blandning av nya och gamla medlemmar.

Rigmor tog till orda och man måste bara tycka om henne, även om hon ibland seglar ut åt alla möjliga håll, men eftersom hon levt ett spännade liv och berättar med så charmig inlevelse, så gör det inget. Det kan inte finnas någon som inte gillar henne och jag beundrar henne för att ha tagit på sig ordförandeuppgiften. Är säker på att hennes golfande får stå tillbaka lite i år p g a det :) .

Då Rigmor pratat om SWEA som organisation och sin egen bakgrund, blev det laget runt och alla fick berätta om var de kom ifrån och varför de var där typ. SÅ spännande! Det kändes definitivt som om alla hade en mer spännande historia än jag själv, men de envisades med att säga att jag MÅSTE bli medlem i alla fall. Jag fick känslan att alla de andra "nya" redan var medlemmar. Några hade varit med i SWEA i andra länder (bl a i Japan), någon var läkare och framstående forskare inom ämnet "vård vid obotliga sjukdomar och i hospicemiljöer". Vi fick veta vilka programpunkter de jobbar med och varför. Kanske trodde de att de behövde övertala mig, men jag var inte svårflörtad, jag visste att jag skulle tycka det var kul att bli medlem och så fort jag kom hem efter den kvällen betalade jag in min medlemsavgift. Precis som jag befarade har det inte blivit riktigt så hög närvaro på deras möten som jag hoppats på, men det har flera orsaker och jag är ändå nöjd med det beslutet.

Jag jämför detta välkomstmöte med det jag var på förra året i American Women's club. Där handlade det om mycket konkreta användbara råd rörande att komma till samt bo, i England. Vad man skulle tänka på för att kunna ta "engelskt körkort" (inget vi i EU behöver tänka på), tips om produkter som kan "ersätta" produkter man saknar hemifrån, vilka faser man går igenom psykiskt när man är ny i ett land etc etc. SWEA handlade inte ALLS om sådant, utan de berättade mer om organisationen samt att vi skulle lära känna varandra lite grand. Intressant!

På torsdagen var det dags för höstens första American Women's club-möte. Det var ingen extern föredragshållare utan istället presenterade alla undergrupper sig själva och vad de hade för planer. Eftersom jag aldrig varit med på en sådan presentation tidigare tyckte jag det var jättebra. Problemet var bara att jag kände att jag ville vara med på ALLT! Culinary Adventure - absolut! Bokklubb - gärna, men tror inte jag fixar det. Hike - yes motion i naturen låter jättebra. Spanska -vore ju toppen för att hänga med barnen lite. Stich and Chat - jag älskar handarbete, men har inte precis något igång. Lunch Bunch - fredagsluncher på nya spännande pubar/restauranger, hurra. Så där höll det på. Det var väl ungefär Småbarnsföräldrarträffarna som jag kunde tänka mig att vara utan, ha ha. Det har blivit lite av varje under året, men utbudet är större än vad jag i praktiken mäktar med.

Efter mötet körde jag efter Ylva hem till deras nya hus för en kort husesyn. De hade nämligen flyttat eftersom de som ägde deras gamla hus behövde ha det tillbaka. Det nya ligger några kilometer från det gamla, men deras yngsta dotter kan ändå gå i samma skola. Det var jättefint och mysigt, så jag förstod direkt att de skulle trivas bra.

Så var det öppet hus torsdag kväll på Lower School. Väldigt trevligt upplägg där barnen förberett saker på sina bänkar som vi fick läsa och svara på mm.

På fredagen hade Malin sleepover hos oss med kompisarna Eesha och  Hannah. Det var också födelsedagsfest hos Meredith, så jag erbjöd mig att köra tjejerna dit. Det är en bit ifrån oss, så det var inte lönt att köra hem emellan. Jag hade säkert kunnat stanna kvar på festen, för jag känner den trevliga mamman och det var andra där som stannade och hjälpte till, men jag visste att det var tillräckligt med föräldrar där och jag kände för en stund för mig själv med en bok. Jag tog vår "pubbibel" med de bästa pubarna i GB och letade upp den som låg närmast. Kartan i boken är urusel och det var omöjligt att förstå var den låg. Efter mycket möda och stort besvär samt telefoncoaching från Rikard, lyckades jag förstå var den låg. Gav mig iväg med bilen och hamnade i en pytteby där det stod fullt med bilar längs byvägen utanför puben. Jag parkerade och gick dit, gick in genom en sidoingång som nog var fel och när jag kom in i puben såg jag att det var PROPPFULLT därinne. Alla tittade på mig, jag var säkert den enda nykomlingen på evigheter som stigit in i puben. Jag gick rätt genom stället och ut genom den andra ingången, som var den rätta. Aldrig att jag skulle kunna tränga mig in där med min bok och ha folk undrandes vad jag gjorde där. Tyvärr. Gick längs byvägen och såg ett minihotell längst bort. Det var gammalt som gatan (bokstavligt förmodligen) och hade en pub men där satt bara några pensionärer vid ett bord, så det var totalt ödligt. Nästan lika illa... Gick tillbaka till bilen och satt och läste i tills det var dags att åka och hämta tjejerna på festen. Halvlyckat :) !


Festen hade i alla fall varit roligt och det var glada miner och tjatter i bilen då vi åkte hem. Vi har världens minsta och pyttigaste TV-rum i vårt hus, men oj vad barnen älskar att få fälla ut bäddsoffan i det rummet och ligga där ihopkrupna med sina kompisar samt chips och en bra film. Det var kul för Malin att få hit lite vänner eftersom de andra båda hunnit med mer av det än hon efter lovet. På lördagen kom Frederik till oss för första gången och lekte med Johan. Linnéa hade klasskompisarna Amanda och Carlos här. Det blev en aktiv välbehövlig helg hemma efter Manchesterhelgen som vi haft helgen innan.

Sådär ja, nu klämde jag ihop en hel vecka i ett inlägg. Smart och busigt :) !

Britt, ja vid konfirmationen var det helt otroligt att hela släkten fick komma in på vårt National Trust-medlemsskap :) . Väldigt generöst! Kul att prata "live" idag! Malin blev så glad över farfars ytterligare bidrag.
Mmm, nu får ni njuta av era magnolier och hoppas att de inte blommar över lika fort som här.
Landmark Trust har jag aldrig hört talas om men nu, efter att ha fastnat på deras hemsida en lång stund, är jag HELT såld. PRECIS så som jag skulle vilja bo när jag ger mig ut på semester. Såg du att de hade i Frankrike också?

Astrid, tack! Det är verkligen precis så det är som förälder, på väldigt kort tid går de igenom olika stilar och faser, ett tag ska de inte ha något gulligt på sig, klänningar och kjolar är "big no no", å så plötligt är det slut på hårdrocks-t-shirtar och kvinnliga klänningar är av högst intresse igen. Finnarna är borta och där står en strålande "svan" :) .

Två dagar till, sedan är det påsklov! Fem dagar till Johan fyller år, han räknar ner!

Kram från Ingrid