Upp tidigt denna lördag morgon. Rikard har precis kört våra förmodligen sista gäster här i England, till flygplatsen. Det är vänner från Boston som varit på besök. Fantastiskt roligt!
De sista två veckorna har jag inte kunnat bestämma mig för om det känns som om jag varit mer död än levande eller om jag tvärtom levt livet så fullt ut som man bara kan göra genom att inte slösa bort en sekund... Jag föredrar att tänka på det som det senare :) .
Det har varit gäster 12 av 13 dagar, skolresor för barnen, bostadsletande i Sverige (R har varit där och jag har försökt leva mig in i det härifrån), matlagning i massor, lägenhetsletande i England, uppdatering av CV, jobbdiskussioner, skolmöten, andra möten, roliga utflykter och en hel massa annat. Det har inte varit mycket sömn.
Ibland tycker jag det är kul att beskriva en av mina dagar som små tidsdokument för mig själv för framtiden. Det här var min torsdag:
5.00 Rikard flyger till Dublin.
5.45 Jag går upp och gör mig iordning och förbereder det som går för besökarna.
6.00 Sms från Linnéa om att hon kommit väl fram till Haag dagen innan och familjen är bra.
6.30 Väcker Johan.
6.35 Malin är sjuk. Skriver till skolan och meddelar.
6.50 Har Johan klar och ger tydliga instruktioner om att komma med skolbussen.
7.00 Cyklar stressad till tåget i byn.
7.17 Andas ut. Tar tåget med 3 trevliga tjejer till Chelsea Flower show. FANTASTISK dag!
7.25 Sms till Malin om att hon ska kolla att J kommer med buss. Säger att hon inte behöver bry sig om gästerna, de kommer att klara sig själva under dagen och gå på upptäcktsfärd i byn.
9.00 Framme vid Flower showen. Något jag sett fram emot att uppleva under vår tid här. Glad!
14.00 Mitt sällskap i Chelsea åker hem. Jag stannar en dryg timme till för att gå sakta, dricka vatten, andas och insupa lite mer av det vi inte sett. Det var väl investerad tid i mig själv.
Tar 600 foton på Flower showen.....
16.30 Hemma från Chelsea. Sätter igång och gör snittar.
16.50 Rikard hem från Dublin.
17.20 Johan kommer med Late bus.
17.30 R kompletteringshandlar.
18.00 Grillen i full gång. Vi dricker vin och äter snittar.
18.30 Middag. Cheesecaken var som tur var klar och gjord redan tidigare i veckan.
20.00 Tvärdrag i huset, Johan kan inte somna pga värmen. Malin mår bra igen.
20.30 Vuxna till Crazy Bear. En upplevelse tyckte gästerna!
22.00 Hemma. Inväntar TC den tredje gästen som varit på tjänsteresa och nu ska ansluta.
22.30 Alla samlade och dricker öl och pratar. Tidig kväll. Vi lägger oss strax efter midnatt.
Så kommer vi till "Världen är liten". Våra vänner från Boston har andra vänner som de känt sedan universitetstiden. De har följts åt, men ses inte jättemycket längre. Nu hade i alla fall vännernas vänner flyttat till London för ett halvår sedan. Nu ville de passa på att träffa dem också när de var här och det skulle de göra på fredagen. Vi säger också ibland att vi bor "i London" även om vi bor ganska långt utanför. Vännerna frågade sina vänner var de bodde och fick till svar att de bodde i en liten by en bit utanför och det visade sig vara VÅR BY! Det ÄR en mysig och trevlig by, men det finns RÄTT många sådana att välja på. Måste säga att det är HELT otroligt. Det bor över 300 milj invånare i USA och våra vänner har bott i flera delstater, några av deras vänner flyttar till England och bosätter sig 15 min promenad från oss.... De har en son i samma skola som våra barn och mamman är med i American Women's Club där jag är med...
Rörande mitt fel på bloggen har jag inte fått något svar på vad jag gjort för fel, så jag tror aldrig jag kommer att få det... Får väl ta bort det jag gissar är fel och pröva att lägga ut det igen. Vi får se, det är inget akut, fast det RETAR mig att jag inte kan få ett svar.
Karin, jättekul att läsa om dina exempel på när internetkollen slagit till! Det med mailen till Peter var absolut roligast :) . Inte länge kvar till Julia kommer nu :))) . Härligt!
Catharina, vad roligt med TV-inspelningen. Verkligen konstigt att inte fler barn nappade på det!! Det skulle mina gjort direkt!
Bra att ni inte tänker sälja stugan i första taget ;) .
Klarade du dig undan förkylningen?
NU ska jag gå ut i solen och njuta en liten stund. UNDERBART!
Kram Ingrid
Visar inlägg med etikett Sammanträffande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sammanträffande. Visa alla inlägg
lördag 26 maj 2012
torsdag 19 april 2012
Påskläsning
Jag har läst mycket sista tiden. Under påsklovet läste jag två böcker som var väldigt intressanta och som jag tycker har otroligt mycket gemensamt. Vid första anblicken tror jag inte man kan se minsta tänkbara gemensamma nämnare, men vid en närmare analys, jodå absolut!
Böckerna jag pratar om är:
"Tigermammans stridsrop" har vi läst i skolans multikulturella bokklubb. Det var verkligen en perfekt bok för den gruppen. Förmodligen har flera av er läst/hört om den i medier eftersom den varit mycket omskriven. Jag minns debatten som rasade i USA när den kom ut och det pratades redan då en del om den bland föräldrarna på vår skolan.
"Tigermamman..." handlar om en i USA boende kinesisk mamma (hon är född i USA, men räknar sig som kinesisk) och sättet hon har uppfostrat sina barn på. Många skulle säkert kalla henne känslokall, slavdrivare och egoistisk. Jag hade inga positiva tankar om författaren Amy Chua utifrån det jag läst och hört, så jag var rätt skeptisk till boken. MEN jag överraskades över att Amy verkligen ger prov på en hel del humor och hon lyckas faktiskt på ett väldigt bra sätt förklara i flera avseenden vad som skiljer ett kinesiskt (hon menar att detta ofta liknar uppfostran i många asiatiska länder) respektive ett "Western" (med det menar hon i första hand USA där hon bor och har lätt att jämföra men även västerländskt i generell bemärkelse) sätt att uppfostra barnen.
Vi kan tycka att det är groteskt och undra huruvida det fungerar (hur blir barnen som vuxna???) eller att hon måste överdriva, men faktum är att många kinesiska mammor har Amy som förebild och i vår bokklubbsdiskussion bekräftade de asiatiska förälrarna som var där (från Taiwan, Japan och Indien) att de verkligen kände igen det Amy beskriver även om ALLA dessa föräldrar fördömde hennes sätt. De gjorde en ranking på asiatiska länders "värsta" tigermammor och nr 1 enligt dem är Korea! Därefter kommer Kina, Japan och Indien. Åh vad jag uppskattar att få sitta i detta forum och höra hur de resonerar och tänker!
Vad gör då Amy, jo hon driver sina båda döttrar med en dåres envishet och målmedvetenhet. Hon förväntar sig inget annat än att de är bäst i ALLT de gör, VAD det än krävs! Jag tror att redan här skulle många av oss mena att det går inte att "TVINGA" barn till framgång, det går bara till en viss nivå. I så fall kan Amy bevisa motsatsen, döttrarna är i TOPP och når resultat som ingen av oss skulle kunna drömma om. Sedan kommer naturligtvis frågan om barnen blir lyckliga, kommer de klara sig socialt och hur högt pris för framgången är man beredd att betala. Ja, det vet inte jag.
Jag tror att jag låter rätt mycket som om jag försvarar Amy när jag reflekterar över boken och det gör jag INTE, MEN jag är fullt medveten om att halva jordens befolkning bor i länder där det här är ett vanligt och helt acceptabelt sätt att uppfostra barn. Uppenbarligen har flera av de här länderna nått stora framgångar i vissa avseenden (vad är lycka? vad är framgång?) och då tänker jag faktiskt inte minst ekonomiskt. Vi kan absolut sitta hur mycket som helst och mena att vi är lyckligare och har andra värderingar, men världen styrs av pengar, det tror jag ALDRIG vi kommer ifrån och jag undrar om vi är beredda att leva hur fattigt som helst bara för att vara lyckliga på det sätt vi menar är mer rätt. Räcker vår uppbyggda självkänsla (Amy skriver också tydligt att hon menar att amerikanska barn och föräldrar är inte är lyckligare och tryggare, än kinesiska och att det inte hjälper barn att säga "well done" till precis allt de gör, så att barnen aldrig lär sig vad som verkligen skiljer ett bra arbete från ett dåligt...), om vi skulle vara tvungna att leva hela familjen i en liten lägenhet och aldrig ha råd att resa på semestrar medan de högpresterande nydrillade barn som fostrats på ett annat sätt, istället sitter på pengarna. Det är funderingar som den här boken väcker hos mig.
Men så är det ju det här med kreativitet. Jag tror mig ha hört att vi "västerlänningar" är bättre på kreativitet. Det låter rimligt att om man tokdrillas hela tiden och inte får göra några egna val, så bör grogrunden för kreativt tänkande begränsas påtagligt. Jag tror verkligen att vi har bättre förutsättningar för kreativt tänkande med det synsätt på uppfostran som vi generellt har, men frågan är om vi ser till att utveckla och stimulera det kreativa tänkandet i tillräckligt hög grad. "Nöden är uppfinningarnas moder." "Det är viktigt att ha tråkigt, då stimuleras kreativiteten." Men HAR våra barn någon "nöd" då? HAR de tillräckligt "tråkigt"? Jag tvivlar! (Nu pratar jag inte om att det naturligtvis finns massor av barn som har det svårt, jag pratar i mer generella termer.) Jag upplever att våra barn tar ALLA chanser att sätta sig framför en skärm och jag inbillar mig att jag håller emot mer än de flesta av deras kompisars föräldrar, men alla våra tre sitter rätt mycket framför dator, mobil eller TV. Med tanke på det gör jag definitivt inte allt jag kan för att mina barn ska ha ett kreativt försprång jämfört med de kunskapsproppade asiatiska barnen som Amy skriver om.
Som sagt, detta är en PERFEKT bokklubbsbok!
Över till den andra boken. "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak". Jag tror ingen av oss kan glömma Pigge Werkelin som var i tidningarna nästan varje dag under Tsunamikatastrofen och hur vi hemifrån följde hans envisa kamp att hitta alla sina tre döda familjemedlemmar. Ingen var förmodligen oberörd och kanske minns ni också det kontroversiella uttalandet som basunerades ut om att "Pigge ville ha en ny familj". I den här boken berättas Pigges egen version av vad som hände under katastrofen, samt hur han klarade av att ta sig vidare, dag efter dag. Det här är ingen ny bok, men den är sannerligen fortfarande lika läsvärd. Jag minns och kände igen mycket i boken från Pigges "Sommar"-program på radio som sändes för några år sedan.
Förutom att boken beskriver en osedvanligt driftig och målmedveten person, som Pigge utan tvivel är, så är den en stor känga åt vårt "svenska system", som vi tror fungerar som det ska och litar på ska ställa upp när det verkligen gäller. Tsunami-katastrofen har i utvärderingar visat att Sverige brast i väldigt många avseenden när det gällde vilka förväntningar man kan ställa på ett land vid en katastrof. Jag HOPPAS att utvärderingarna har lett till avsevärda förbättringar och att våra myndigheter är betydligt bättre förberedda och kan hantera en eventuell framtida katastrof på ett helt annat sätt.
Pigge är en otrolig inspiration för mig. Jag instämmer med hans tänk och beundrar hans mod och styrka. Det råkar vara så att jag var på samma ställe som Pigge sommaren efter katastrofen då han träffade den kvinna han lever med idag, kanske var det där det sa "klick" även om det i boken står att det inte klickade så mycket som växte fram något. Jag känner inte alls Pigge, men eftersom jag var där just då, så har jag en speciell medkänsla för honom och glädjs med hela mitt hjärta när jag läser om den lycka och framgång som han lyckas skapa och uppleva, trots det han gått igenom. Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig hur det skulle vara att i ett enda penseldrag förlora hela min familj. Det känns nästan farligt att ens tänka på det. Jag tar med mig många många kloka saker som Pigge berättar om i boken. Rekommenderas varmt!!
VAD har då dessa båda böcker gemensamt, över huvud taget??
Jo, Amy och Pigge är båda två personer som är exceptionellt målmedvetna och vet vad de vill. De är inte heller rädda för att tala OM det. De står för sina ambitioner, även när de utsätts för kritik och de UPPNÅR sina mål (om vilka man kan ha synpunker, men så är det med det mesta). För mig är det intressant, lärorikt och inspirerande att läsa om det sortens människor. Jag är också en person som blir tillfredsställd av att arbeta hårt för att uppnå ett mål. Jag gillar att se hur bra jag klarar av att göra något, jag gillar att försöka överträffa mig själv, jag gillar känslan när man når i mål med något man kämpat för. SPECIELLT gillar jag att göra allt detta tillsammans med andra. Inget slår delad framgång i team, när man känner att alla har gett sitt bästa!
Så även om du absolut inte står ut med Amys barnuppfostringsmetoder eller Pigges sätt att utnyttja medierna för att nå sina mål, så finns det så mycket annat att ta med sig från dessa böcker och därför tycker jag de är läsvärda och jag tycker det var kul att läsa dem parallellt för trots att de behandlade två så totalt olika situationer, så såg jag likheter, som jag nog inte sett om jag läst dem vid helt olika tillfällen.
Märkligt sammanträffande var det att jag satt en tredjedel in i Pigges bok när de stora Tsunamivarningarna gick ut förra veckan. DET var skumt. SKÖNT att det inte blev någon ny storkatastrof!
Ok, något helt annat, vi ska ta svaren på frågorna i den multikulturella frågesporten jag la ut för några inlägg sedan :) !
"Anonym" som jag ännu inte vet vem det är, hade många kreativa svar.
Karin var sportslig och sökte ej svaren på nätet (det hade, som hon förstod, naturligtvis varit FUSK :) ).
Britt, jag saknar dig när du inte har möjlighet att kommentera här :) . Håller med dig om att vi borde ha avverkat mer på listan, men det är väl så att det finns väldigt mycket att göra, samt att allt man gör finns kanske inte på listan, ha ha. Vissa saker man gör tycker man om och vill visa andra och då blir det inget nytt man ser, men det är bra ändå. Massor av kramar.
Melanie, hur kan någon INTE tycka om M&M ;) , Linnéa och jag förstår inte vad du menar, ha ha. Ja det är ett kul ställe även om det är superkommersiellt. Lägger såklart genast till New Forest! Tack för påminnelsen! Har inte hunnit svara på ditt mail, men har läst det.
Ylva, heja heja, du jobbar på så bra på vårt nya gemensamma forum!
Ingrid
Böckerna jag pratar om är:
"Tigermammans stridsrop" har vi läst i skolans multikulturella bokklubb. Det var verkligen en perfekt bok för den gruppen. Förmodligen har flera av er läst/hört om den i medier eftersom den varit mycket omskriven. Jag minns debatten som rasade i USA när den kom ut och det pratades redan då en del om den bland föräldrarna på vår skolan.
"Tigermamman..." handlar om en i USA boende kinesisk mamma (hon är född i USA, men räknar sig som kinesisk) och sättet hon har uppfostrat sina barn på. Många skulle säkert kalla henne känslokall, slavdrivare och egoistisk. Jag hade inga positiva tankar om författaren Amy Chua utifrån det jag läst och hört, så jag var rätt skeptisk till boken. MEN jag överraskades över att Amy verkligen ger prov på en hel del humor och hon lyckas faktiskt på ett väldigt bra sätt förklara i flera avseenden vad som skiljer ett kinesiskt (hon menar att detta ofta liknar uppfostran i många asiatiska länder) respektive ett "Western" (med det menar hon i första hand USA där hon bor och har lätt att jämföra men även västerländskt i generell bemärkelse) sätt att uppfostra barnen.
Vi kan tycka att det är groteskt och undra huruvida det fungerar (hur blir barnen som vuxna???) eller att hon måste överdriva, men faktum är att många kinesiska mammor har Amy som förebild och i vår bokklubbsdiskussion bekräftade de asiatiska förälrarna som var där (från Taiwan, Japan och Indien) att de verkligen kände igen det Amy beskriver även om ALLA dessa föräldrar fördömde hennes sätt. De gjorde en ranking på asiatiska länders "värsta" tigermammor och nr 1 enligt dem är Korea! Därefter kommer Kina, Japan och Indien. Åh vad jag uppskattar att få sitta i detta forum och höra hur de resonerar och tänker!
Vad gör då Amy, jo hon driver sina båda döttrar med en dåres envishet och målmedvetenhet. Hon förväntar sig inget annat än att de är bäst i ALLT de gör, VAD det än krävs! Jag tror att redan här skulle många av oss mena att det går inte att "TVINGA" barn till framgång, det går bara till en viss nivå. I så fall kan Amy bevisa motsatsen, döttrarna är i TOPP och når resultat som ingen av oss skulle kunna drömma om. Sedan kommer naturligtvis frågan om barnen blir lyckliga, kommer de klara sig socialt och hur högt pris för framgången är man beredd att betala. Ja, det vet inte jag.
Jag tror att jag låter rätt mycket som om jag försvarar Amy när jag reflekterar över boken och det gör jag INTE, MEN jag är fullt medveten om att halva jordens befolkning bor i länder där det här är ett vanligt och helt acceptabelt sätt att uppfostra barn. Uppenbarligen har flera av de här länderna nått stora framgångar i vissa avseenden (vad är lycka? vad är framgång?) och då tänker jag faktiskt inte minst ekonomiskt. Vi kan absolut sitta hur mycket som helst och mena att vi är lyckligare och har andra värderingar, men världen styrs av pengar, det tror jag ALDRIG vi kommer ifrån och jag undrar om vi är beredda att leva hur fattigt som helst bara för att vara lyckliga på det sätt vi menar är mer rätt. Räcker vår uppbyggda självkänsla (Amy skriver också tydligt att hon menar att amerikanska barn och föräldrar är inte är lyckligare och tryggare, än kinesiska och att det inte hjälper barn att säga "well done" till precis allt de gör, så att barnen aldrig lär sig vad som verkligen skiljer ett bra arbete från ett dåligt...), om vi skulle vara tvungna att leva hela familjen i en liten lägenhet och aldrig ha råd att resa på semestrar medan de högpresterande nydrillade barn som fostrats på ett annat sätt, istället sitter på pengarna. Det är funderingar som den här boken väcker hos mig.
Men så är det ju det här med kreativitet. Jag tror mig ha hört att vi "västerlänningar" är bättre på kreativitet. Det låter rimligt att om man tokdrillas hela tiden och inte får göra några egna val, så bör grogrunden för kreativt tänkande begränsas påtagligt. Jag tror verkligen att vi har bättre förutsättningar för kreativt tänkande med det synsätt på uppfostran som vi generellt har, men frågan är om vi ser till att utveckla och stimulera det kreativa tänkandet i tillräckligt hög grad. "Nöden är uppfinningarnas moder." "Det är viktigt att ha tråkigt, då stimuleras kreativiteten." Men HAR våra barn någon "nöd" då? HAR de tillräckligt "tråkigt"? Jag tvivlar! (Nu pratar jag inte om att det naturligtvis finns massor av barn som har det svårt, jag pratar i mer generella termer.) Jag upplever att våra barn tar ALLA chanser att sätta sig framför en skärm och jag inbillar mig att jag håller emot mer än de flesta av deras kompisars föräldrar, men alla våra tre sitter rätt mycket framför dator, mobil eller TV. Med tanke på det gör jag definitivt inte allt jag kan för att mina barn ska ha ett kreativt försprång jämfört med de kunskapsproppade asiatiska barnen som Amy skriver om.
Som sagt, detta är en PERFEKT bokklubbsbok!
Över till den andra boken. "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak". Jag tror ingen av oss kan glömma Pigge Werkelin som var i tidningarna nästan varje dag under Tsunamikatastrofen och hur vi hemifrån följde hans envisa kamp att hitta alla sina tre döda familjemedlemmar. Ingen var förmodligen oberörd och kanske minns ni också det kontroversiella uttalandet som basunerades ut om att "Pigge ville ha en ny familj". I den här boken berättas Pigges egen version av vad som hände under katastrofen, samt hur han klarade av att ta sig vidare, dag efter dag. Det här är ingen ny bok, men den är sannerligen fortfarande lika läsvärd. Jag minns och kände igen mycket i boken från Pigges "Sommar"-program på radio som sändes för några år sedan.
Förutom att boken beskriver en osedvanligt driftig och målmedveten person, som Pigge utan tvivel är, så är den en stor känga åt vårt "svenska system", som vi tror fungerar som det ska och litar på ska ställa upp när det verkligen gäller. Tsunami-katastrofen har i utvärderingar visat att Sverige brast i väldigt många avseenden när det gällde vilka förväntningar man kan ställa på ett land vid en katastrof. Jag HOPPAS att utvärderingarna har lett till avsevärda förbättringar och att våra myndigheter är betydligt bättre förberedda och kan hantera en eventuell framtida katastrof på ett helt annat sätt.
Pigge är en otrolig inspiration för mig. Jag instämmer med hans tänk och beundrar hans mod och styrka. Det råkar vara så att jag var på samma ställe som Pigge sommaren efter katastrofen då han träffade den kvinna han lever med idag, kanske var det där det sa "klick" även om det i boken står att det inte klickade så mycket som växte fram något. Jag känner inte alls Pigge, men eftersom jag var där just då, så har jag en speciell medkänsla för honom och glädjs med hela mitt hjärta när jag läser om den lycka och framgång som han lyckas skapa och uppleva, trots det han gått igenom. Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig hur det skulle vara att i ett enda penseldrag förlora hela min familj. Det känns nästan farligt att ens tänka på det. Jag tar med mig många många kloka saker som Pigge berättar om i boken. Rekommenderas varmt!!
VAD har då dessa båda böcker gemensamt, över huvud taget??
Jo, Amy och Pigge är båda två personer som är exceptionellt målmedvetna och vet vad de vill. De är inte heller rädda för att tala OM det. De står för sina ambitioner, även när de utsätts för kritik och de UPPNÅR sina mål (om vilka man kan ha synpunker, men så är det med det mesta). För mig är det intressant, lärorikt och inspirerande att läsa om det sortens människor. Jag är också en person som blir tillfredsställd av att arbeta hårt för att uppnå ett mål. Jag gillar att se hur bra jag klarar av att göra något, jag gillar att försöka överträffa mig själv, jag gillar känslan när man når i mål med något man kämpat för. SPECIELLT gillar jag att göra allt detta tillsammans med andra. Inget slår delad framgång i team, när man känner att alla har gett sitt bästa!
Så även om du absolut inte står ut med Amys barnuppfostringsmetoder eller Pigges sätt att utnyttja medierna för att nå sina mål, så finns det så mycket annat att ta med sig från dessa böcker och därför tycker jag de är läsvärda och jag tycker det var kul att läsa dem parallellt för trots att de behandlade två så totalt olika situationer, så såg jag likheter, som jag nog inte sett om jag läst dem vid helt olika tillfällen.
Märkligt sammanträffande var det att jag satt en tredjedel in i Pigges bok när de stora Tsunamivarningarna gick ut förra veckan. DET var skumt. SKÖNT att det inte blev någon ny storkatastrof!
Ok, något helt annat, vi ska ta svaren på frågorna i den multikulturella frågesporten jag la ut för några inlägg sedan :) !
"Anonym" som jag ännu inte vet vem det är, hade många kreativa svar.
Karin var sportslig och sökte ej svaren på nätet (det hade, som hon förstod, naturligtvis varit FUSK :) ).
- Var kastar barnen i Grekland sina mjölktänder för att det ska ge tur?
- Upp på taket.
- Vad gömmer de japanska barnen när det åskar för att inte djävulen ska komma och ta den/det?
- Naveln
- Vad har du gjort i Ryssland om du ber någon att stampa på din fot tre gånger?
- Krockat med dem ("bumped in to them"), som när man går på någon i affären.
- Om du står och pratar med någon på Fiji, vilket är det bästa sättet att visa respekt för den du pratar med?
- Håll ihop dina händer bakom ryggen.
Britt, jag saknar dig när du inte har möjlighet att kommentera här :) . Håller med dig om att vi borde ha avverkat mer på listan, men det är väl så att det finns väldigt mycket att göra, samt att allt man gör finns kanske inte på listan, ha ha. Vissa saker man gör tycker man om och vill visa andra och då blir det inget nytt man ser, men det är bra ändå. Massor av kramar.
Melanie, hur kan någon INTE tycka om M&M ;) , Linnéa och jag förstår inte vad du menar, ha ha. Ja det är ett kul ställe även om det är superkommersiellt. Lägger såklart genast till New Forest! Tack för påminnelsen! Har inte hunnit svara på ditt mail, men har läst det.
Ylva, heja heja, du jobbar på så bra på vårt nya gemensamma forum!
Ingrid
onsdag 28 mars 2012
Medlem i SWEA
Väl hemma från Manchester drog första riktiga arbetsveckan i september igång. Det är vanligt att ha möten/träffar "första x-dagen i månaden". Svenska kaffemorgonen är första onsdagen varje månad, så också PTSA styrelsemötena. American Women's club träffas första torsdagen varje månad. Jag har konstaterat att sista veckan i månaden har ingen sina saker inlagda, vilket innebär att just denna vecka vi är i nu är ganska mötesfri :) .
Så på måndagen var det Lower School informationsmöte och på tisdagen skulle barnen fotograferas, så det var en springig morgon när alla barn skulle bli snygga och undertecknad skulle vara på skolan för möte med Lower Schools Rektor och en lärare kl 9. Där la Kate och jag fram våra idéer för vad vi ville göra för LS i den multikulturella gruppen och det togs emot med öppna armar. Vi blev inlagda på schemat en fredageftermiddag i månaden (mer om vad vi gjort då kommer i framtida blogginlägg).
Kate och jag gick ut starkt i det första nyhetsbrevet som skickades ut till skolans alla föräldrar, då Kate satt ihop massa spännande informtion bl a om olika länder som firade nationaldag just den veckan och var man kunde delta i spännade saker med anknytning till detta. Så småningom fick vi backa och inte ta med sådant eftersom det, tillsammans med allt annat som skickas ut, blir för mycket info och föräldrarna ser inte skogen för alla träd, vilket jag helt och fullt förstår.
Denna tisdag hände också något som var väldigt märkligt som jag måste berätta om. Vår vän i North Carolina, Sarah, fyllde år denna dag. Varje gång man kommer till skolan ska man skriva in sig i en logg och det gjorde jag innan jag gick till mötet på LS. När jag lyfte pennan för inskrivning såg jag att någon skrivit in sig strax före mig med namnet "Sarah R....", exakt samma för- och efternamn som vår vän som fyllde år den dagen. Var inte det extremt konstigt??
På onsdagen var den irriterande krocken mellan svenskt fika och PTSA styrelsemöte. Naturligtvis försökte jag klämma in båda genom att först åka till Kajsa på fikat som började kl 11 (det håller på 11-13), för att efter en snabb titt på bröllopsfoton (två damers barn hade gift sig under sommaren) och bilder på Kajsas nya första barnbarn, åka till PTSA som började kl 12. Det är dock ingen bra lösning och jag har inte gjort om det sedan dess. Känns som om jag bara stressar upp de andra genom att komma in kort för att sedan rusa vidare. Resten av året har jag kört aningen eller och det har inneburit mest PTSA. Det var ett bra PTSA-möte och jag tyckte att det bådade gott för vårt kommande arbetsår tillsammans. Ibland fastnar vi lite väl länge i någon diskussion, men okey.
Så kom onsdag kväll. Jag hade redan när vi flyttade till England bestämt mig för att gå med i SWEA, Swedish Women's Educational Association. Det är en organisation framför allt för svenska kvinnor utomlands. Varför den heter "Educational" vet jag faktiskt inte för även om man alltid lär sig något i olika slags möten med andra människor, är det inte det som jag tycker är kärnan i verksamheten, men jag ska ta reda på mer om det och längre fram skriva ett mer initierat inlägg om själva organisationen. Idag blir det bara min del av den. För mig är det ett nätverk med svenska kvinnor som bor tillfälligt eller permanent utanför Sverige. De arrangerar olika slags träffar och uppmärksammar/upprätthåller många svenska traditioner.
Jag gick aldrig med i SWEA förra året. Förklaringen var att de har många möten i London, ofta på dagen när det är svårt att hinna tillbaka hem innan barnen kommer hem från skolan. Flera av svenskorna som bor permanent åt det här hållet där vi är, är medlemmar och de månatliga kaffeträffar och promenader som görs här ute är faktiskt i SWEA's namn, men faktum är att de är så generösa att alla svenskor som vill får vara med på dessa, oavsett om man är medlem eller ej. Två tjejer härute ordnar också en gång i månaden en filmkväll, hemma hos en av dem och dit är vi också välkomna även om vi inte är medlemmar. Om detta kan man tycka vad man vill, de värvar nog inga medlemmar på det sättet, men samtidigt är det så skönt att man inte behöver göra principfråga av det. Jag gillar svenskorna häromkring JÄTTEMYCKET.
Jag tycker ju dock att det är mycket roligare att vara med "på riktigt", man blir en bättre del av helheten och tar lättare del av hela organisationens fördelar. Dessutom känns det mer solidariskt för mig. Inte heller kan man vara med att tycka och tänka om man inte är medlem, om man nu skulle vilja det. De jobbar även med stöd vid såväl utflyttning till andra länder som HEMFLYTTNING och det tänkte jag kunde vara intressant att få veta mer om. De trevliga tjejerna som är medlemmar har flera gånger frågat om jag inte vill komma med lite mer och när jag innan sommaren bestämde mig för att lämna LC här i England, tänkte jag att nu eller aldrig. Den 7 september var det ett "Välkomstmöte" för nya medlemmar inne i London och jag bestämde mig för att åka dit. Eftersom det här är den svenska motsvarigheten till American Women's Club, är det väldigt roligt att jämföra vad de gör och hur de jobbar.
Jag fick skjuts in med Ing-Marie, som varit en aktiv medlem i många år och själv startat upp en SWEA-grupp i USA. Med oss åkte också den nyvalda ordföranden Rigmor, som är en enormt varm och rolig person. De flesta som är med är lite äldre än jag, men glädjande nog finns också en hel grupp med ganska unga tjejer. Jag har dock inget problem även om de andra är lite äldre, jag har alltid trivts bra i sällskap med de som är lite äldre än jag själv. Vet inte om det beror på att det får mig att känna mig ung, att jag är lillgammal eller bara att jag uppskattar deras klokskap och erfarenhet...?!
Mötet var hemma hos en av medlemmarna som bodde i kvarteret bakom Harrod's där hon hade en underbart fantastisk lägenhet! Det dukades upp ost, kex, frukt mm. Jag var tidig eftersom jag kom med ordföranden, men efter ett tag hade vi samlats ungefär 10-15 personer, en blandning av nya och gamla medlemmar.
Rigmor tog till orda och man måste bara tycka om henne, även om hon ibland seglar ut åt alla möjliga håll, men eftersom hon levt ett spännade liv och berättar med så charmig inlevelse, så gör det inget. Det kan inte finnas någon som inte gillar henne och jag beundrar henne för att ha tagit på sig ordförandeuppgiften. Är säker på att hennes golfande får stå tillbaka lite i år p g a det :) .
Då Rigmor pratat om SWEA som organisation och sin egen bakgrund, blev det laget runt och alla fick berätta om var de kom ifrån och varför de var där typ. SÅ spännande! Det kändes definitivt som om alla hade en mer spännande historia än jag själv, men de envisades med att säga att jag MÅSTE bli medlem i alla fall. Jag fick känslan att alla de andra "nya" redan var medlemmar. Några hade varit med i SWEA i andra länder (bl a i Japan), någon var läkare och framstående forskare inom ämnet "vård vid obotliga sjukdomar och i hospicemiljöer". Vi fick veta vilka programpunkter de jobbar med och varför. Kanske trodde de att de behövde övertala mig, men jag var inte svårflörtad, jag visste att jag skulle tycka det var kul att bli medlem och så fort jag kom hem efter den kvällen betalade jag in min medlemsavgift. Precis som jag befarade har det inte blivit riktigt så hög närvaro på deras möten som jag hoppats på, men det har flera orsaker och jag är ändå nöjd med det beslutet.
Jag jämför detta välkomstmöte med det jag var på förra året i American Women's club. Där handlade det om mycket konkreta användbara råd rörande att komma till samt bo, i England. Vad man skulle tänka på för att kunna ta "engelskt körkort" (inget vi i EU behöver tänka på), tips om produkter som kan "ersätta" produkter man saknar hemifrån, vilka faser man går igenom psykiskt när man är ny i ett land etc etc. SWEA handlade inte ALLS om sådant, utan de berättade mer om organisationen samt att vi skulle lära känna varandra lite grand. Intressant!
På torsdagen var det dags för höstens första American Women's club-möte. Det var ingen extern föredragshållare utan istället presenterade alla undergrupper sig själva och vad de hade för planer. Eftersom jag aldrig varit med på en sådan presentation tidigare tyckte jag det var jättebra. Problemet var bara att jag kände att jag ville vara med på ALLT! Culinary Adventure - absolut! Bokklubb - gärna, men tror inte jag fixar det. Hike - yes motion i naturen låter jättebra. Spanska -vore ju toppen för att hänga med barnen lite. Stich and Chat - jag älskar handarbete, men har inte precis något igång. Lunch Bunch - fredagsluncher på nya spännande pubar/restauranger, hurra. Så där höll det på. Det var väl ungefär Småbarnsföräldrarträffarna som jag kunde tänka mig att vara utan, ha ha. Det har blivit lite av varje under året, men utbudet är större än vad jag i praktiken mäktar med.
Efter mötet körde jag efter Ylva hem till deras nya hus för en kort husesyn. De hade nämligen flyttat eftersom de som ägde deras gamla hus behövde ha det tillbaka. Det nya ligger några kilometer från det gamla, men deras yngsta dotter kan ändå gå i samma skola. Det var jättefint och mysigt, så jag förstod direkt att de skulle trivas bra.
Så var det öppet hus torsdag kväll på Lower School. Väldigt trevligt upplägg där barnen förberett saker på sina bänkar som vi fick läsa och svara på mm.
På fredagen hade Malin sleepover hos oss med kompisarna Eesha och Hannah. Det var också födelsedagsfest hos Meredith, så jag erbjöd mig att köra tjejerna dit. Det är en bit ifrån oss, så det var inte lönt att köra hem emellan. Jag hade säkert kunnat stanna kvar på festen, för jag känner den trevliga mamman och det var andra där som stannade och hjälpte till, men jag visste att det var tillräckligt med föräldrar där och jag kände för en stund för mig själv med en bok. Jag tog vår "pubbibel" med de bästa pubarna i GB och letade upp den som låg närmast. Kartan i boken är urusel och det var omöjligt att förstå var den låg. Efter mycket möda och stort besvär samt telefoncoaching från Rikard, lyckades jag förstå var den låg. Gav mig iväg med bilen och hamnade i en pytteby där det stod fullt med bilar längs byvägen utanför puben. Jag parkerade och gick dit, gick in genom en sidoingång som nog var fel och när jag kom in i puben såg jag att det var PROPPFULLT därinne. Alla tittade på mig, jag var säkert den enda nykomlingen på evigheter som stigit in i puben. Jag gick rätt genom stället och ut genom den andra ingången, som var den rätta. Aldrig att jag skulle kunna tränga mig in där med min bok och ha folk undrandes vad jag gjorde där. Tyvärr. Gick längs byvägen och såg ett minihotell längst bort. Det var gammalt som gatan (bokstavligt förmodligen) och hade en pub men där satt bara några pensionärer vid ett bord, så det var totalt ödligt. Nästan lika illa... Gick tillbaka till bilen och satt och läste i tills det var dags att åka och hämta tjejerna på festen. Halvlyckat :) !
Festen hade i alla fall varit roligt och det var glada miner och tjatter i bilen då vi åkte hem. Vi har världens minsta och pyttigaste TV-rum i vårt hus, men oj vad barnen älskar att få fälla ut bäddsoffan i det rummet och ligga där ihopkrupna med sina kompisar samt chips och en bra film. Det var kul för Malin att få hit lite vänner eftersom de andra båda hunnit med mer av det än hon efter lovet. På lördagen kom Frederik till oss för första gången och lekte med Johan. Linnéa hade klasskompisarna Amanda och Carlos här. Det blev en aktiv välbehövlig helg hemma efter Manchesterhelgen som vi haft helgen innan.
Sådär ja, nu klämde jag ihop en hel vecka i ett inlägg. Smart och busigt :) !
Britt, ja vid konfirmationen var det helt otroligt att hela släkten fick komma in på vårt National Trust-medlemsskap :) . Väldigt generöst! Kul att prata "live" idag! Malin blev så glad över farfars ytterligare bidrag.
Mmm, nu får ni njuta av era magnolier och hoppas att de inte blommar över lika fort som här.
Landmark Trust har jag aldrig hört talas om men nu, efter att ha fastnat på deras hemsida en lång stund, är jag HELT såld. PRECIS så som jag skulle vilja bo när jag ger mig ut på semester. Såg du att de hade i Frankrike också?
Astrid, tack! Det är verkligen precis så det är som förälder, på väldigt kort tid går de igenom olika stilar och faser, ett tag ska de inte ha något gulligt på sig, klänningar och kjolar är "big no no", å så plötligt är det slut på hårdrocks-t-shirtar och kvinnliga klänningar är av högst intresse igen. Finnarna är borta och där står en strålande "svan" :) .
Två dagar till, sedan är det påsklov! Fem dagar till Johan fyller år, han räknar ner!
Kram från Ingrid
Så på måndagen var det Lower School informationsmöte och på tisdagen skulle barnen fotograferas, så det var en springig morgon när alla barn skulle bli snygga och undertecknad skulle vara på skolan för möte med Lower Schools Rektor och en lärare kl 9. Där la Kate och jag fram våra idéer för vad vi ville göra för LS i den multikulturella gruppen och det togs emot med öppna armar. Vi blev inlagda på schemat en fredageftermiddag i månaden (mer om vad vi gjort då kommer i framtida blogginlägg).
Kate och jag gick ut starkt i det första nyhetsbrevet som skickades ut till skolans alla föräldrar, då Kate satt ihop massa spännande informtion bl a om olika länder som firade nationaldag just den veckan och var man kunde delta i spännade saker med anknytning till detta. Så småningom fick vi backa och inte ta med sådant eftersom det, tillsammans med allt annat som skickas ut, blir för mycket info och föräldrarna ser inte skogen för alla träd, vilket jag helt och fullt förstår.
Denna tisdag hände också något som var väldigt märkligt som jag måste berätta om. Vår vän i North Carolina, Sarah, fyllde år denna dag. Varje gång man kommer till skolan ska man skriva in sig i en logg och det gjorde jag innan jag gick till mötet på LS. När jag lyfte pennan för inskrivning såg jag att någon skrivit in sig strax före mig med namnet "Sarah R....", exakt samma för- och efternamn som vår vän som fyllde år den dagen. Var inte det extremt konstigt??
På onsdagen var den irriterande krocken mellan svenskt fika och PTSA styrelsemöte. Naturligtvis försökte jag klämma in båda genom att först åka till Kajsa på fikat som började kl 11 (det håller på 11-13), för att efter en snabb titt på bröllopsfoton (två damers barn hade gift sig under sommaren) och bilder på Kajsas nya första barnbarn, åka till PTSA som började kl 12. Det är dock ingen bra lösning och jag har inte gjort om det sedan dess. Känns som om jag bara stressar upp de andra genom att komma in kort för att sedan rusa vidare. Resten av året har jag kört aningen eller och det har inneburit mest PTSA. Det var ett bra PTSA-möte och jag tyckte att det bådade gott för vårt kommande arbetsår tillsammans. Ibland fastnar vi lite väl länge i någon diskussion, men okey.
Så kom onsdag kväll. Jag hade redan när vi flyttade till England bestämt mig för att gå med i SWEA, Swedish Women's Educational Association. Det är en organisation framför allt för svenska kvinnor utomlands. Varför den heter "Educational" vet jag faktiskt inte för även om man alltid lär sig något i olika slags möten med andra människor, är det inte det som jag tycker är kärnan i verksamheten, men jag ska ta reda på mer om det och längre fram skriva ett mer initierat inlägg om själva organisationen. Idag blir det bara min del av den. För mig är det ett nätverk med svenska kvinnor som bor tillfälligt eller permanent utanför Sverige. De arrangerar olika slags träffar och uppmärksammar/upprätthåller många svenska traditioner.
Jag gick aldrig med i SWEA förra året. Förklaringen var att de har många möten i London, ofta på dagen när det är svårt att hinna tillbaka hem innan barnen kommer hem från skolan. Flera av svenskorna som bor permanent åt det här hållet där vi är, är medlemmar och de månatliga kaffeträffar och promenader som görs här ute är faktiskt i SWEA's namn, men faktum är att de är så generösa att alla svenskor som vill får vara med på dessa, oavsett om man är medlem eller ej. Två tjejer härute ordnar också en gång i månaden en filmkväll, hemma hos en av dem och dit är vi också välkomna även om vi inte är medlemmar. Om detta kan man tycka vad man vill, de värvar nog inga medlemmar på det sättet, men samtidigt är det så skönt att man inte behöver göra principfråga av det. Jag gillar svenskorna häromkring JÄTTEMYCKET.
Jag tycker ju dock att det är mycket roligare att vara med "på riktigt", man blir en bättre del av helheten och tar lättare del av hela organisationens fördelar. Dessutom känns det mer solidariskt för mig. Inte heller kan man vara med att tycka och tänka om man inte är medlem, om man nu skulle vilja det. De jobbar även med stöd vid såväl utflyttning till andra länder som HEMFLYTTNING och det tänkte jag kunde vara intressant att få veta mer om. De trevliga tjejerna som är medlemmar har flera gånger frågat om jag inte vill komma med lite mer och när jag innan sommaren bestämde mig för att lämna LC här i England, tänkte jag att nu eller aldrig. Den 7 september var det ett "Välkomstmöte" för nya medlemmar inne i London och jag bestämde mig för att åka dit. Eftersom det här är den svenska motsvarigheten till American Women's Club, är det väldigt roligt att jämföra vad de gör och hur de jobbar.
Jag fick skjuts in med Ing-Marie, som varit en aktiv medlem i många år och själv startat upp en SWEA-grupp i USA. Med oss åkte också den nyvalda ordföranden Rigmor, som är en enormt varm och rolig person. De flesta som är med är lite äldre än jag, men glädjande nog finns också en hel grupp med ganska unga tjejer. Jag har dock inget problem även om de andra är lite äldre, jag har alltid trivts bra i sällskap med de som är lite äldre än jag själv. Vet inte om det beror på att det får mig att känna mig ung, att jag är lillgammal eller bara att jag uppskattar deras klokskap och erfarenhet...?!
Mötet var hemma hos en av medlemmarna som bodde i kvarteret bakom Harrod's där hon hade en underbart fantastisk lägenhet! Det dukades upp ost, kex, frukt mm. Jag var tidig eftersom jag kom med ordföranden, men efter ett tag hade vi samlats ungefär 10-15 personer, en blandning av nya och gamla medlemmar.
Rigmor tog till orda och man måste bara tycka om henne, även om hon ibland seglar ut åt alla möjliga håll, men eftersom hon levt ett spännade liv och berättar med så charmig inlevelse, så gör det inget. Det kan inte finnas någon som inte gillar henne och jag beundrar henne för att ha tagit på sig ordförandeuppgiften. Är säker på att hennes golfande får stå tillbaka lite i år p g a det :) .
Då Rigmor pratat om SWEA som organisation och sin egen bakgrund, blev det laget runt och alla fick berätta om var de kom ifrån och varför de var där typ. SÅ spännande! Det kändes definitivt som om alla hade en mer spännande historia än jag själv, men de envisades med att säga att jag MÅSTE bli medlem i alla fall. Jag fick känslan att alla de andra "nya" redan var medlemmar. Några hade varit med i SWEA i andra länder (bl a i Japan), någon var läkare och framstående forskare inom ämnet "vård vid obotliga sjukdomar och i hospicemiljöer". Vi fick veta vilka programpunkter de jobbar med och varför. Kanske trodde de att de behövde övertala mig, men jag var inte svårflörtad, jag visste att jag skulle tycka det var kul att bli medlem och så fort jag kom hem efter den kvällen betalade jag in min medlemsavgift. Precis som jag befarade har det inte blivit riktigt så hög närvaro på deras möten som jag hoppats på, men det har flera orsaker och jag är ändå nöjd med det beslutet.
Jag jämför detta välkomstmöte med det jag var på förra året i American Women's club. Där handlade det om mycket konkreta användbara råd rörande att komma till samt bo, i England. Vad man skulle tänka på för att kunna ta "engelskt körkort" (inget vi i EU behöver tänka på), tips om produkter som kan "ersätta" produkter man saknar hemifrån, vilka faser man går igenom psykiskt när man är ny i ett land etc etc. SWEA handlade inte ALLS om sådant, utan de berättade mer om organisationen samt att vi skulle lära känna varandra lite grand. Intressant!
På torsdagen var det dags för höstens första American Women's club-möte. Det var ingen extern föredragshållare utan istället presenterade alla undergrupper sig själva och vad de hade för planer. Eftersom jag aldrig varit med på en sådan presentation tidigare tyckte jag det var jättebra. Problemet var bara att jag kände att jag ville vara med på ALLT! Culinary Adventure - absolut! Bokklubb - gärna, men tror inte jag fixar det. Hike - yes motion i naturen låter jättebra. Spanska -vore ju toppen för att hänga med barnen lite. Stich and Chat - jag älskar handarbete, men har inte precis något igång. Lunch Bunch - fredagsluncher på nya spännande pubar/restauranger, hurra. Så där höll det på. Det var väl ungefär Småbarnsföräldrarträffarna som jag kunde tänka mig att vara utan, ha ha. Det har blivit lite av varje under året, men utbudet är större än vad jag i praktiken mäktar med.
Efter mötet körde jag efter Ylva hem till deras nya hus för en kort husesyn. De hade nämligen flyttat eftersom de som ägde deras gamla hus behövde ha det tillbaka. Det nya ligger några kilometer från det gamla, men deras yngsta dotter kan ändå gå i samma skola. Det var jättefint och mysigt, så jag förstod direkt att de skulle trivas bra.
Så var det öppet hus torsdag kväll på Lower School. Väldigt trevligt upplägg där barnen förberett saker på sina bänkar som vi fick läsa och svara på mm.
På fredagen hade Malin sleepover hos oss med kompisarna Eesha och Hannah. Det var också födelsedagsfest hos Meredith, så jag erbjöd mig att köra tjejerna dit. Det är en bit ifrån oss, så det var inte lönt att köra hem emellan. Jag hade säkert kunnat stanna kvar på festen, för jag känner den trevliga mamman och det var andra där som stannade och hjälpte till, men jag visste att det var tillräckligt med föräldrar där och jag kände för en stund för mig själv med en bok. Jag tog vår "pubbibel" med de bästa pubarna i GB och letade upp den som låg närmast. Kartan i boken är urusel och det var omöjligt att förstå var den låg. Efter mycket möda och stort besvär samt telefoncoaching från Rikard, lyckades jag förstå var den låg. Gav mig iväg med bilen och hamnade i en pytteby där det stod fullt med bilar längs byvägen utanför puben. Jag parkerade och gick dit, gick in genom en sidoingång som nog var fel och när jag kom in i puben såg jag att det var PROPPFULLT därinne. Alla tittade på mig, jag var säkert den enda nykomlingen på evigheter som stigit in i puben. Jag gick rätt genom stället och ut genom den andra ingången, som var den rätta. Aldrig att jag skulle kunna tränga mig in där med min bok och ha folk undrandes vad jag gjorde där. Tyvärr. Gick längs byvägen och såg ett minihotell längst bort. Det var gammalt som gatan (bokstavligt förmodligen) och hade en pub men där satt bara några pensionärer vid ett bord, så det var totalt ödligt. Nästan lika illa... Gick tillbaka till bilen och satt och läste i tills det var dags att åka och hämta tjejerna på festen. Halvlyckat :) !
Festen hade i alla fall varit roligt och det var glada miner och tjatter i bilen då vi åkte hem. Vi har världens minsta och pyttigaste TV-rum i vårt hus, men oj vad barnen älskar att få fälla ut bäddsoffan i det rummet och ligga där ihopkrupna med sina kompisar samt chips och en bra film. Det var kul för Malin att få hit lite vänner eftersom de andra båda hunnit med mer av det än hon efter lovet. På lördagen kom Frederik till oss för första gången och lekte med Johan. Linnéa hade klasskompisarna Amanda och Carlos här. Det blev en aktiv välbehövlig helg hemma efter Manchesterhelgen som vi haft helgen innan.
Sådär ja, nu klämde jag ihop en hel vecka i ett inlägg. Smart och busigt :) !
Britt, ja vid konfirmationen var det helt otroligt att hela släkten fick komma in på vårt National Trust-medlemsskap :) . Väldigt generöst! Kul att prata "live" idag! Malin blev så glad över farfars ytterligare bidrag.
Mmm, nu får ni njuta av era magnolier och hoppas att de inte blommar över lika fort som här.
Landmark Trust har jag aldrig hört talas om men nu, efter att ha fastnat på deras hemsida en lång stund, är jag HELT såld. PRECIS så som jag skulle vilja bo när jag ger mig ut på semester. Såg du att de hade i Frankrike också?
Astrid, tack! Det är verkligen precis så det är som förälder, på väldigt kort tid går de igenom olika stilar och faser, ett tag ska de inte ha något gulligt på sig, klänningar och kjolar är "big no no", å så plötligt är det slut på hårdrocks-t-shirtar och kvinnliga klänningar är av högst intresse igen. Finnarna är borta och där står en strålande "svan" :) .
Två dagar till, sedan är det påsklov! Fem dagar till Johan fyller år, han räknar ner!
Kram från Ingrid
måndag 9 januari 2012
Några av höstens böcker
En vecka i skolan avklarad, samt en dröse andra grejer som väntade då vi kom hem från jullovet. Dessutom är det mesta nu uppackat och placerat där det hör hemma. Nya julklappar, tvättade kläder, samt en del undanplockade julsaker.
Hoppas att ni som varit lediga även förra veckan har njutit!
Känner att det är dags att skriva lite om en del av de böcker vi läst sista tiden.
Malin har hittat två triologier som hon är mitt i. De är verkligen TOTALT olika varandra, men hon gillar dem båda riktigt mycket.
Jag börjar med de som hon är mest lyrisk över. Hon säger att det är de bästa böcker hon någonsin läst. De heter "Once", "Then" och "Now" av författaren Morris Gleitzman. Jag har själv precis börjat läsa första delen. Tror inte varken Malin eller jag kan beskriva böckerna bättre än de gör på Scholastics hemsida (http://clubs-kids.scholastic.co.uk/products/78851). Vi har läst, köpt och lånat många böcker från Scholastic under våra utlandsår.
Över till den andra trilogin Malin läser. De handlar om Luke och Eve och är skrivna av författaren Sophie McKenzie. Jag har läst den första boken "Six Steps to a Girl" och var från början väldigt skeptisk och tyckte de såg mer än ytliga ut, typiskt osvenska på ett dåligt sätt :) . MEN jag fick backa. Det var en riktigt bra bok för yngre tonåringar skrivet utifrån en killes perspektiv, vilket är lite ovanligt när böckerna ser ut så här. Det fanns mer djup i den än jag väntat mig. Ska nog läsa en del till och se hur saker och ting utvecklar sig...
Johanna Lindbäck har verkligen slagit igenom stort med sina böcker i Sverige, tycker jag härifrån att det verkar som. Jag vet inte hur det är med er som har unga tonåringar, har de läst många av hennes böcker? Linnéa har läst "Min typ brorsa". Det har jag också, samt att jag läste "En liten chock", som L ratade efter 20 sidor för att hon "inte gillar böcker där elever blir förälskade i sina lärare" (punkt, liksom). Jag tycker Johanna skriver väldigt bra för en svår målgrupp. Trodde L skulle gilla dem jättemycket, men slogs plötsligt av att hon på ganska kort tid, bara mognat förbi den här typen av böcker. Jag vet inte om det beror på att hon själv haft pojkvän ett tag och umgås med lite äldre elever och tycker att personerna i böckerna är lite för primitiva. Hmmm, för ett år sedan tror jag verkligen att hon skulle varit helt FAST i dem. Nu känner jag att det gäller att kasta dem i famnen på Malin med rätt timing, det är definitivt för tidigt nu, men om något år kanske...eller två.
"Min typ brorsa" handlar om en tjej som när mamman träffar en ny man, får två låtsasbrorsor i sin egen ålder. Istället för att bli den negativa upplevelse som hon väntade sig, så tycker hon väldigt mycket om killarna, lite för mycket faktiskt med den ena. Boken ställer egentligen frågan om huruvida det är ok att bli kär i en låtsasbrorsa. En väldigt intressant fråga som jag tror många ungdomar kan relatera till. Bra diskussionsunderlag för skola tycker jag!
Jag är EVIGT tacksam mot våra utlandsskolor som har "tvingat" Linnéa att läsa SÅ många klassiker, det har varit en viktig del av engelskundervisningen. Det är flera Shakespeare, Dickens, Steinbeck, Flugornas herre, To Kill a Mockingbird osv osv. Det roliga är att hon verkligen ÄLSKAT att läsa dem, TROTS att hon under de här åren i övrigt tappat rätt mycket av sitt läsintresse. Jag har försökt läsa många av dem ungefär samtidigt som L och det med STOR behållning. Jag är ju oftast en tid efter L, men förstår hennes positiva inställning och jag beklagar att jag själv fick läsa så få av dessa böcker i skolan, ja alltså just dessa har jag inte läst någon av, men lite Strindberg och annat blev det ändå.
Senast har L och jag läst 1984, hon på engelska och jag på svenska. Avslutade min bok idag. Även om jag vetat vad den handlat om är det en annan sak att läsa den på riktigt. USCH vilken jobbig och HEMSK bok! L sa att hennes bästa kompis Amanda och någon annan hade t o m skrivit en sång med inspiration av boken. Häftigt! De har även sett filmen Animal Farm, så de täcker väl Orwell lite i övrigt också.
Vad kan man säga, det här är en bok som borde vara OBLIGATORISK läsning för ALLA i skolan tycker jag. Tidigt gymnasium tror jag är en perfekt ålder, för den kräver sannerligen en stor mognad. Beskrivningen av ett framtidssamhälle där alla är ständigt kontrollerade och hur man lyckas med det, är för alltid högaktuell och viktig att debattera. Rekommenderas inte för nöjes skull, men för allas medborgerliga plikts skull! Faktiskt!
Dessutom gjorde den mig väldigt nyfiken på författaren, vem var personen som skrev några så här unika böcker vid den tiden, så jag har läst på om det också.
Nog är det märkligt att den svenska versionen skriver titlen med siffror, medan den engelska inte gör det?!
I höstas lyssnade jag på den MYCKET tjocka och Augustprisbelönta boken "De fattiga i Lodz" av Steve Sem-Sandberg. Det är inte ALLS svårt att förstå att han fick priset för denna SÅ gedigna och som tidsdokument, viktiga bok. MEN ack SÅ lång den var och SÅ många människor som passerade revy. DEN kräver en hel del av sin läsare och vissa hemskheter KAN jag inte ta till mig, jag kan inte tänka på att vi människor kan var så grymma mot varandra. Det är en stor synd och skam!
Länge har vi hört om den rosade författaren Cornelia Funke. Hennes böcker är ofta ruskigt tjocka, men mycket populära bland lästokiga ungdomar. Jag hade lånat "Bläckhjärta" som CD-bok och det tog oss ett halvår att komma igenom den. Det är inte tillräckligt ofta vi har alla tre barnen samtidigt i bilen länge nog för att sätta igång en CD-bok.
Först tänkte jag mig den bara för tjejerna, men det visade sig att Johan var den som var MEST fängslad av den. Döm om min chock när L sa att det finns två fortsättningsdelar till den som är MINST lika tjocka.
Det här är en bok som går under kategorin "Fantasy" något som jag kategoriskt undviker om jag inte blir påtvingad det. Jag är inte mycket för övernaturliga historier, men läser dem gärna för barnen eftersom jag inte själv kan ge dem mycket inspiration på området (avslutade t ex den tredje Doktor Proktor-boken för Johan igår och han ÄLSKAR dem, trots att de är VÄLDIGT avancerade med sina många underfundigheter (finns det barn som läser dem själva...?) och de är fulla av påhittade grejer och tjocka som BARA den, Jo Nesbö är författaren).
I "Bläckhjärta" finns Maggie, dotter till en pappa som binder om gamla böcker, men som också visar sig ha den märkvärdiga gåvan att då han läser högt ur boken kan personer i boken komma till liv och komma ut i vår värld och SAMTIDIGT kan någon här hamna i boken! Olyckligtvis har pappa Mo, även kallad Trolltunga (av förklarliga skäl), läst fram en riktigt hemsk figur, Capricorn, och han är ute efter Mo, för att han ska läsa fram fler hemska varelser.
Jo, det ÄR en väldigt bra och spännande bok, men vi i vår familj tycker den skulle vunnit på att vara något mer komprimerad... Roligt var att varje kapitel inleddes med ett citat ur en bok och det var roligt när man lyssnade på boken, att gissa var citatet kom ifrån och märkligt att så många kom från SVENSKA böcker! (Cornelia är ett Astrid Lindgren fan, tro mig!)
Ja, det ÄR inte bara internationella skolor som uppmanar eleverna att läsa klassiker. I svenskan som L läser vid sidan om, har hon läst Selma Lagarlöfs "Löwensköldska ringen". Det tog TID för L att komma igenom den, trots väldigt spännade och bra handling. DESSUTOM tror jag faktiskt att hon läste mer än hon skulle. Hon hade fått tillsänt sig en bok från svenska skolan med både "Löwvensköldska ringen" och "Charlotte Löwensköld", en samlingsbok. Den andra boken är dubbelt så tjock som den första, men det stod inte i "instruktionerna" att de INTE skulle läsa hela pocketboken som innehöll två böcker, så det gjorde L naturligtvis (och jag var inte engagerad i det), men när jag såg uppgifterna hon skulle göra, så verkade det enbart handla om första boken vilken utgjorde mindre än en tredjedel av hela pocketboken. Ingen skada skedd, men med tanke på allt annat L hade att göra och att hon tyckte andra delen var mycket segare, så var det ändå lite irriterande....
För er som inte känner till handlingen så börjar berättelsen med att en rik man begravs med en ring han fått av självaste kungen. Då någon stjäl den fina ringen ur graven blir han otursförföljd och dör snart. Därefter visar det sig att den som har ringen alltid drabbas av olycka. Hur det sedan går kan jag såklart inte berätta...
Nästan ALLTID har jag och barnen samma uppfattning om vad vi tycker om böckerna vi läser, SPECIELLT Johan, fast han tycker i och för sig nästan om ALLT vi läser. Han är den som verkligen verkligen älskar högläsning, tjejerna är ju liksom förbi det nu, så jag får gotta mig allt jag kan så länge J vill. MEN så kom vi till den här boken som jag lånat. Magnus Sedgwick har skrivit en serie som går under namnet "Korpmysterierna" och det är inte typiska smådeckare för barn, utan något helt annat. Jag tycker de är HELKNÄPPA och har svårt att följa tråden och att de är ointressanta och nej helt enkelt gillar jag dem inte något vidare, speciellt med tanke på så mycket annat bra som finns... MEN Johan tycker de är jättebra! Efter den första tänkte jag bara låta dem glida in i glömska varpå J ihärdigt frågade om det inte fanns FLER böcker i serien. Jag sa att det gjorde det, och undrade vad det var han gillade. "Jag tycker det är så intressant att de är berättade ur en korps perspektiv" svarade han då och det klart att det intressanta svaret, kunde jag ju inte motstå, så jag lånade en till och tycker själv att den var lika dålig, medan J tyckte den var lika bra...
Någon annan som själv har läst den eller har barn som läst dessa böcker? Vad tyckte ni i så fall??? Jag är mycket nyfiken.
Jag har nämnt Michael Morpurgo förut, den mycket populäre och store författaren här i England, som jag själv är svag för. Här är en bok, "Cool", Johan läst i skolan och tyckt mycket om, även om det var lite svårt för honom i början att förstå upplägget. Det är en pojke som blir påkörd av en bil och hamnar i koma/medvetslöshet. Hela boken berättas utifrån vad pojken tänker, men han kan inte ge något livstecken ifrån sig till sin omgivning och han lider såklart med dem samt skulle vilja säga ifrån om olika saker ibland, men kan inte. Mycket bra gjort för en ung målgrupp!!
Döm om min förvåning när jag igår tittade på min bokhylla och fick se en bok av Morpurgo. Det är en bok jag fick av en engelsk mamma i Danmark då jag fyllde 40 år. Jag hade då ingen relation till författaren alls och jag har faktiskt inte läst den än heller, men nu blev jag väldigt intresserad. Nog är det lustigt.
Förutom ovanstående läses det alltid fortsättningar i serier som påbörjats tidigare, jag har precis lyssnat på ännu en Damernas Detektivbyrå samt en ny Kallentoft, Johan läser Nelly Rapp och Strumpmannen och i bilen läser vi förstås Lemony Snicket och närmar oss slutet på den olycksaliga berättelsen om syskonen Baudelaire.
Kommande vecka är full av "möten" (det känns ju lite märkligt att kalla t ex en coffee morning för möte, men det får bli samlingsnamnet på allt som innebär att jag har något uppskrivet en speciell tid i almanackan, kan det var ok för en hemmamamma?). Rikard åker till Sverige och alla barnens aktiviteter är i full gång igen. Dessutom en hel del prov i skolan då andra kvartalet på skolåret avslutas den 18 jan och så mycket som möjligt ska klämmas in och avslutas innan dess.
Märtha, skrev du till mig på fb...?? Hmmm, men visst är det Rikard bakom masken, ha ha. Han spökade ut sig på Halloween och det där är spåren av det. TACK för mail! Jag uppskattar det väldigt mycket! Vi är alla SÅ glada att det går bra för er! KRAMAR.
Karin, javisst otroligt begåvade, så många talanger vi har, kan både sjunga, dansa, skriva, laga mat, tvätta och mycket mycket annat :) .
Britt, jag förstår vad du menar med ansiktena. Rikard och jag tyckte Johan och Malin plötsligt blev så lika varandra igen! Linnéa tyckte vi var mest "egen". Såklart jag var lättast att känna igen på rynkorna, ha ha. Men det är intressant att se hur mycket håret gör för snabb identifikation!
Kim, ja vi tycker också de där dansande julkorten är lite kul.
Du måste verkligen pröva att göra fattiga riddare så någon gång när du har gamla bullar. Smälter i mun :) .
Har du läst Simon & ekarna-boken? Oavsett tycker jag du ska ta dig till biografen om du hinner. En fin stor film baserad på en bra bok. Jättekul! Ja inte filmen alltså, utan att de gjort en bra film :) .
Ok, då får vi arbetsmyror sätta fart med lite annat igen... Kram!
Mitt strykjärn gav precis upp sin sista suck! Det är det andra jag slitit ut i år... ja jag stryker VÄLDIGT mycket och båda dessa har många år på nacken. Fick ett nytt när jag fyllde som jag inte tagit fram än (HUR kan man inte hinna packa upp ett strykjärn??!), MEN nu är jag glad att det väntar på mig när krisen är ett faktum.
Det är måndag, nu gör vi denna vecka till en fantastisk sådan! Järnet allihop!
Ingrid
Hoppas att ni som varit lediga även förra veckan har njutit!
Känner att det är dags att skriva lite om en del av de böcker vi läst sista tiden.
Malin har hittat två triologier som hon är mitt i. De är verkligen TOTALT olika varandra, men hon gillar dem båda riktigt mycket.
Jag börjar med de som hon är mest lyrisk över. Hon säger att det är de bästa böcker hon någonsin läst. De heter "Once", "Then" och "Now" av författaren Morris Gleitzman. Jag har själv precis börjat läsa första delen. Tror inte varken Malin eller jag kan beskriva böckerna bättre än de gör på Scholastics hemsida (http://clubs-kids.scholastic.co.uk/products/78851). Vi har läst, köpt och lånat många böcker från Scholastic under våra utlandsår.
Morris Gleitzman Trio
“Once I escaped from an orphanage to find Mum and Dad. Once I rescued a girl called Zelda from a burning house. Once I made a Nazi with toothache laugh.”
Morris Gleitzman’s powerful saga of a young fugitive running for his life in Nazi-occupied Poland, which has captured the hearts and minds of readers worldwide. Once there was a boy called Felix, who believed in good things. Even when his parents were taken by the Nazis. Even when he hid for three years in a Polish orphanage high in the mountains. Then Felix set out to find his parents, and his whole world changed forever… As Felix and his friend Zelda dodge convoys to the death camps, hide from genocidal Nazis and search for a place of safety, how far will hope and courage take them? In this profound and moving trilogy, one of Australia’s most celebrated children’s authors takes Felix’s story from the Second World War right up to the present day.
Morris Gleitzman’s powerful saga of a young fugitive running for his life in Nazi-occupied Poland, which has captured the hearts and minds of readers worldwide. Once there was a boy called Felix, who believed in good things. Even when his parents were taken by the Nazis. Even when he hid for three years in a Polish orphanage high in the mountains. Then Felix set out to find his parents, and his whole world changed forever… As Felix and his friend Zelda dodge convoys to the death camps, hide from genocidal Nazis and search for a place of safety, how far will hope and courage take them? In this profound and moving trilogy, one of Australia’s most celebrated children’s authors takes Felix’s story from the Second World War right up to the present day.
Över till den andra trilogin Malin läser. De handlar om Luke och Eve och är skrivna av författaren Sophie McKenzie. Jag har läst den första boken "Six Steps to a Girl" och var från början väldigt skeptisk och tyckte de såg mer än ytliga ut, typiskt osvenska på ett dåligt sätt :) . MEN jag fick backa. Det var en riktigt bra bok för yngre tonåringar skrivet utifrån en killes perspektiv, vilket är lite ovanligt när böckerna ser ut så här. Det fanns mer djup i den än jag väntat mig. Ska nog läsa en del till och se hur saker och ting utvecklar sig...
Johanna Lindbäck har verkligen slagit igenom stort med sina böcker i Sverige, tycker jag härifrån att det verkar som. Jag vet inte hur det är med er som har unga tonåringar, har de läst många av hennes böcker? Linnéa har läst "Min typ brorsa". Det har jag också, samt att jag läste "En liten chock", som L ratade efter 20 sidor för att hon "inte gillar böcker där elever blir förälskade i sina lärare" (punkt, liksom). Jag tycker Johanna skriver väldigt bra för en svår målgrupp. Trodde L skulle gilla dem jättemycket, men slogs plötsligt av att hon på ganska kort tid, bara mognat förbi den här typen av böcker. Jag vet inte om det beror på att hon själv haft pojkvän ett tag och umgås med lite äldre elever och tycker att personerna i böckerna är lite för primitiva. Hmmm, för ett år sedan tror jag verkligen att hon skulle varit helt FAST i dem. Nu känner jag att det gäller att kasta dem i famnen på Malin med rätt timing, det är definitivt för tidigt nu, men om något år kanske...eller två.
"Min typ brorsa" handlar om en tjej som när mamman träffar en ny man, får två låtsasbrorsor i sin egen ålder. Istället för att bli den negativa upplevelse som hon väntade sig, så tycker hon väldigt mycket om killarna, lite för mycket faktiskt med den ena. Boken ställer egentligen frågan om huruvida det är ok att bli kär i en låtsasbrorsa. En väldigt intressant fråga som jag tror många ungdomar kan relatera till. Bra diskussionsunderlag för skola tycker jag!
Jag är EVIGT tacksam mot våra utlandsskolor som har "tvingat" Linnéa att läsa SÅ många klassiker, det har varit en viktig del av engelskundervisningen. Det är flera Shakespeare, Dickens, Steinbeck, Flugornas herre, To Kill a Mockingbird osv osv. Det roliga är att hon verkligen ÄLSKAT att läsa dem, TROTS att hon under de här åren i övrigt tappat rätt mycket av sitt läsintresse. Jag har försökt läsa många av dem ungefär samtidigt som L och det med STOR behållning. Jag är ju oftast en tid efter L, men förstår hennes positiva inställning och jag beklagar att jag själv fick läsa så få av dessa böcker i skolan, ja alltså just dessa har jag inte läst någon av, men lite Strindberg och annat blev det ändå.
Senast har L och jag läst 1984, hon på engelska och jag på svenska. Avslutade min bok idag. Även om jag vetat vad den handlat om är det en annan sak att läsa den på riktigt. USCH vilken jobbig och HEMSK bok! L sa att hennes bästa kompis Amanda och någon annan hade t o m skrivit en sång med inspiration av boken. Häftigt! De har även sett filmen Animal Farm, så de täcker väl Orwell lite i övrigt också.
Vad kan man säga, det här är en bok som borde vara OBLIGATORISK läsning för ALLA i skolan tycker jag. Tidigt gymnasium tror jag är en perfekt ålder, för den kräver sannerligen en stor mognad. Beskrivningen av ett framtidssamhälle där alla är ständigt kontrollerade och hur man lyckas med det, är för alltid högaktuell och viktig att debattera. Rekommenderas inte för nöjes skull, men för allas medborgerliga plikts skull! Faktiskt!
Dessutom gjorde den mig väldigt nyfiken på författaren, vem var personen som skrev några så här unika böcker vid den tiden, så jag har läst på om det också.
Nog är det märkligt att den svenska versionen skriver titlen med siffror, medan den engelska inte gör det?!
I höstas lyssnade jag på den MYCKET tjocka och Augustprisbelönta boken "De fattiga i Lodz" av Steve Sem-Sandberg. Det är inte ALLS svårt att förstå att han fick priset för denna SÅ gedigna och som tidsdokument, viktiga bok. MEN ack SÅ lång den var och SÅ många människor som passerade revy. DEN kräver en hel del av sin läsare och vissa hemskheter KAN jag inte ta till mig, jag kan inte tänka på att vi människor kan var så grymma mot varandra. Det är en stor synd och skam!
Länge har vi hört om den rosade författaren Cornelia Funke. Hennes böcker är ofta ruskigt tjocka, men mycket populära bland lästokiga ungdomar. Jag hade lånat "Bläckhjärta" som CD-bok och det tog oss ett halvår att komma igenom den. Det är inte tillräckligt ofta vi har alla tre barnen samtidigt i bilen länge nog för att sätta igång en CD-bok.
Först tänkte jag mig den bara för tjejerna, men det visade sig att Johan var den som var MEST fängslad av den. Döm om min chock när L sa att det finns två fortsättningsdelar till den som är MINST lika tjocka.
Det här är en bok som går under kategorin "Fantasy" något som jag kategoriskt undviker om jag inte blir påtvingad det. Jag är inte mycket för övernaturliga historier, men läser dem gärna för barnen eftersom jag inte själv kan ge dem mycket inspiration på området (avslutade t ex den tredje Doktor Proktor-boken för Johan igår och han ÄLSKAR dem, trots att de är VÄLDIGT avancerade med sina många underfundigheter (finns det barn som läser dem själva...?) och de är fulla av påhittade grejer och tjocka som BARA den, Jo Nesbö är författaren).
I "Bläckhjärta" finns Maggie, dotter till en pappa som binder om gamla böcker, men som också visar sig ha den märkvärdiga gåvan att då han läser högt ur boken kan personer i boken komma till liv och komma ut i vår värld och SAMTIDIGT kan någon här hamna i boken! Olyckligtvis har pappa Mo, även kallad Trolltunga (av förklarliga skäl), läst fram en riktigt hemsk figur, Capricorn, och han är ute efter Mo, för att han ska läsa fram fler hemska varelser.
Jo, det ÄR en väldigt bra och spännande bok, men vi i vår familj tycker den skulle vunnit på att vara något mer komprimerad... Roligt var att varje kapitel inleddes med ett citat ur en bok och det var roligt när man lyssnade på boken, att gissa var citatet kom ifrån och märkligt att så många kom från SVENSKA böcker! (Cornelia är ett Astrid Lindgren fan, tro mig!)
Ja, det ÄR inte bara internationella skolor som uppmanar eleverna att läsa klassiker. I svenskan som L läser vid sidan om, har hon läst Selma Lagarlöfs "Löwensköldska ringen". Det tog TID för L att komma igenom den, trots väldigt spännade och bra handling. DESSUTOM tror jag faktiskt att hon läste mer än hon skulle. Hon hade fått tillsänt sig en bok från svenska skolan med både "Löwvensköldska ringen" och "Charlotte Löwensköld", en samlingsbok. Den andra boken är dubbelt så tjock som den första, men det stod inte i "instruktionerna" att de INTE skulle läsa hela pocketboken som innehöll två böcker, så det gjorde L naturligtvis (och jag var inte engagerad i det), men när jag såg uppgifterna hon skulle göra, så verkade det enbart handla om första boken vilken utgjorde mindre än en tredjedel av hela pocketboken. Ingen skada skedd, men med tanke på allt annat L hade att göra och att hon tyckte andra delen var mycket segare, så var det ändå lite irriterande....
För er som inte känner till handlingen så börjar berättelsen med att en rik man begravs med en ring han fått av självaste kungen. Då någon stjäl den fina ringen ur graven blir han otursförföljd och dör snart. Därefter visar det sig att den som har ringen alltid drabbas av olycka. Hur det sedan går kan jag såklart inte berätta...
Nästan ALLTID har jag och barnen samma uppfattning om vad vi tycker om böckerna vi läser, SPECIELLT Johan, fast han tycker i och för sig nästan om ALLT vi läser. Han är den som verkligen verkligen älskar högläsning, tjejerna är ju liksom förbi det nu, så jag får gotta mig allt jag kan så länge J vill. MEN så kom vi till den här boken som jag lånat. Magnus Sedgwick har skrivit en serie som går under namnet "Korpmysterierna" och det är inte typiska smådeckare för barn, utan något helt annat. Jag tycker de är HELKNÄPPA och har svårt att följa tråden och att de är ointressanta och nej helt enkelt gillar jag dem inte något vidare, speciellt med tanke på så mycket annat bra som finns... MEN Johan tycker de är jättebra! Efter den första tänkte jag bara låta dem glida in i glömska varpå J ihärdigt frågade om det inte fanns FLER böcker i serien. Jag sa att det gjorde det, och undrade vad det var han gillade. "Jag tycker det är så intressant att de är berättade ur en korps perspektiv" svarade han då och det klart att det intressanta svaret, kunde jag ju inte motstå, så jag lånade en till och tycker själv att den var lika dålig, medan J tyckte den var lika bra...
Någon annan som själv har läst den eller har barn som läst dessa böcker? Vad tyckte ni i så fall??? Jag är mycket nyfiken.
Jag har nämnt Michael Morpurgo förut, den mycket populäre och store författaren här i England, som jag själv är svag för. Här är en bok, "Cool", Johan läst i skolan och tyckt mycket om, även om det var lite svårt för honom i början att förstå upplägget. Det är en pojke som blir påkörd av en bil och hamnar i koma/medvetslöshet. Hela boken berättas utifrån vad pojken tänker, men han kan inte ge något livstecken ifrån sig till sin omgivning och han lider såklart med dem samt skulle vilja säga ifrån om olika saker ibland, men kan inte. Mycket bra gjort för en ung målgrupp!!
Döm om min förvåning när jag igår tittade på min bokhylla och fick se en bok av Morpurgo. Det är en bok jag fick av en engelsk mamma i Danmark då jag fyllde 40 år. Jag hade då ingen relation till författaren alls och jag har faktiskt inte läst den än heller, men nu blev jag väldigt intresserad. Nog är det lustigt.
Förutom ovanstående läses det alltid fortsättningar i serier som påbörjats tidigare, jag har precis lyssnat på ännu en Damernas Detektivbyrå samt en ny Kallentoft, Johan läser Nelly Rapp och Strumpmannen och i bilen läser vi förstås Lemony Snicket och närmar oss slutet på den olycksaliga berättelsen om syskonen Baudelaire.
Kommande vecka är full av "möten" (det känns ju lite märkligt att kalla t ex en coffee morning för möte, men det får bli samlingsnamnet på allt som innebär att jag har något uppskrivet en speciell tid i almanackan, kan det var ok för en hemmamamma?). Rikard åker till Sverige och alla barnens aktiviteter är i full gång igen. Dessutom en hel del prov i skolan då andra kvartalet på skolåret avslutas den 18 jan och så mycket som möjligt ska klämmas in och avslutas innan dess.
Märtha, skrev du till mig på fb...?? Hmmm, men visst är det Rikard bakom masken, ha ha. Han spökade ut sig på Halloween och det där är spåren av det. TACK för mail! Jag uppskattar det väldigt mycket! Vi är alla SÅ glada att det går bra för er! KRAMAR.
Karin, javisst otroligt begåvade, så många talanger vi har, kan både sjunga, dansa, skriva, laga mat, tvätta och mycket mycket annat :) .
Britt, jag förstår vad du menar med ansiktena. Rikard och jag tyckte Johan och Malin plötsligt blev så lika varandra igen! Linnéa tyckte vi var mest "egen". Såklart jag var lättast att känna igen på rynkorna, ha ha. Men det är intressant att se hur mycket håret gör för snabb identifikation!
Kim, ja vi tycker också de där dansande julkorten är lite kul.
Du måste verkligen pröva att göra fattiga riddare så någon gång när du har gamla bullar. Smälter i mun :) .
Har du läst Simon & ekarna-boken? Oavsett tycker jag du ska ta dig till biografen om du hinner. En fin stor film baserad på en bra bok. Jättekul! Ja inte filmen alltså, utan att de gjort en bra film :) .
Ok, då får vi arbetsmyror sätta fart med lite annat igen... Kram!
Mitt strykjärn gav precis upp sin sista suck! Det är det andra jag slitit ut i år... ja jag stryker VÄLDIGT mycket och båda dessa har många år på nacken. Fick ett nytt när jag fyllde som jag inte tagit fram än (HUR kan man inte hinna packa upp ett strykjärn??!), MEN nu är jag glad att det väntar på mig när krisen är ett faktum.
Det är måndag, nu gör vi denna vecka till en fantastisk sådan! Järnet allihop!
Ingrid
tisdag 6 december 2011
Gröna kort i fjällen
Efter USA-resan var det verkligen kul att komma hem till farmor och farfar och uppdatera varandra om allt som hänt när vi varit borta. Kusinerna var förstås jätteglada att ses och dessutom hade vi en extra baby att kela med då Daniel och Anna var barnvakter till grannarna som gifte sig och lämnade bort sin gulliga son ett tag.
Även om vi skulle fira Malin senare, passade farmor och farfar på att uppvakta henne och hon fick ett otroligt fint halsband som hon sedan dess använder nästan varje dag. Lyckat köp!! |
| Farmor överlämnar present till Malin samma dag som vi kom hem från USA. |
 |
| Här ser ni Malin med det fina halsbandet. Bilden är tagen i höstas. |
Vårt sommarlov höll sannerligen ett högt tempo i glada sju veckor, men det var inte utan att det var lite segt att på kvällen när Daniels familj gått hem sätta igång och packa om alla väskor, för att bestämma vad Rikard skulle ta med till England nästa dag som vi inte behövde mer under sommaren, vad jag och barnen skulle ta med oss till fjällen samt vad vi skulle lämna hos farmor och farfar.
Eftersom vi bor utomlands har vi många vi vill träffa när vi åker hem, så även om jag visste att vi kunde göra de praktiska proven var som helst, insåg jag att om alla fyra skulle kunna fokusera för att få det här gjort, gällde det att tänka till. Trodde också att det skulle vara en fördel om samma golf-PRO hjälpte oss. Rikard hade begränsat antal semesterdagar och de flesta gick åt under USA-resan. Jag hade gjort en plan där vi klämde in honom så mycket som möjligt när vi skulle träffa nära och kära och utöver det försökte jag och barnen klara oss själva. Alltså frågade jag mina föräldrar om de hade lust att följa med mig upp till deras fjällstuga en vecka, för att hålla mig och barnen sällskap samt hjälpa till lite. Även jag skulle kunna fokusera mig på att spela och jag ville inte vara ensam med barnen i ett hus långt bort om någon skulle hända. Att få tid att träffa dem samtidigt var också något vi såg riktigt mycket fram emot. Det ville de som tur var väldigt gärna :) !!
Hade INTE tid för alltför många transportdagar, så jag hade bestämt mig för att köra alla 100 milen upp till fjällen på en och samma dag. Naturligtvis var jag lite orolig att det skulle bli problem med jetleg dagen efter USA, men det gick HELT perfekt. Vi lämnade farmor och farfar efter frukost, Rikard åkte tillbaka till England för att jobba. Med bilen full av resväskor och golfklubbor körde vi till Motala. Där tog vi några timmars paus, för lunch och vila. Sedan begav vi oss norrut i en tjejbil (mormor, tjejerna och jag) och en killbil (morfar och Johan). På kvällen kom vi fram till UNDERBARA fjällen!
De som känner oss vet att när vi gör något, gör vi det ordentligt (en sanning med modifikation, men det gäller i de flesta sammanhang). Alltså spelade vi golf denna vecka, vilket vi var där för och då menar jag MYCKET golf, i princip från morgon till kväll.
På måndag var det en väldig massa bollar som slogs iväg på driving rangen, sedan puttade vi och gick på korthålsbanan. Det här är den klubb vi är medlemmar i eftersom vi gick kursen där förra sommaren. Inte så praktiskt i längden att vara medlem i en klubb i Jämtland, men just nu ok.
 |
| Många bollar blir det. Alla i full gång! |
Tyvärr fick mamma ta en hel del av markservicen denna vecka, då hon var den enda som inte spelade golf. Pappa hjälpte mig rätt mycket med att gå med något av barnen för att dela på dem ibland.
Det var fyra praktiska prov som skulle göras:
1. Långa slag från driving rangen. Av 10 bollar skulle minst 6 gå minst 60 m.
2. Puttar. 10 korta varav hälften skulle i hål. 10 långa varav hälften nära hål.
3. Bunkerslag. Av 5 bollar i bunkern skulle 2 eller 3 gå ur.
4. Chippar. Av 10 skulle hälften komma inom 1-2m från flaggan.
Min taktik för att vi alla skulle klara det här var att jag såg det som att vi tillsammans hade 16 prov vi skulle klara av. I vilken ordning vi klarade dem, spelade ingen som helst roll. Vi var tvungna att gambla lite. Alltså skulle vi träna järnet en dag, för att sedan be om att få spela upp för PRO Johan. Förhoppningsvis skulle vi klara några av de 16 proven och därmed reducera det vi skulle intensivträna på för att någon/några dagar senare göra om de prov vi misslyckats med.
Så efter en dags intensivträning pratade vi med PROn och bokade tid för uppspel nästa morgon.
På kvällen firade mormor och morfar Malins födelsedag. Hon fick många presenter och njöt av uppvaktningen :) !
 |
| Malin uppvaktas av mormor |
 |
| Malin var så glad över sina presenter! |
Under kvällarna i fjällen hade vi mys med kortspel, TV, böcker, chips och annat gott. Det var faktiskt underbart sköna dagar på det hela taget. SÅ mycket frisk luft och mycket motion.
Sedan var det min tur. Nu började barnen skratta och fnissa eftersom jag tänker SÅ länge innan jag slår. Alltså sa Johan att man hade x antal sekunder på sig innan man behövde slå (tror det var 30s) och så tog han tid. Jag slog nog efter 20s och Johan sa att x sekunder är JÄTTELÄNGE, och därför känns som lång tid när man står bredvid, men i verkligenheten var inte mamma alls så långsam. HA! Slå är hon dock inte så bra på.... Jag klarade också mina 7/10, men det var inga snygga slag och mer tur än skicklighet måste jag säga. Tjejerna däremot lyckades inte, utan slog 5/10 båda två och blev därmed underkända på testet, även om deras träffar var mycket bättre än mina och Johans.
Bunkerslagen kvar. Johan hade superflyt och slog ut sina bollar. Själv klarade jag mig precis och det var definitivt mer tur än skicklighet! Man får inte "grunda" klubban i en bunker, vilket betyder att man inte får sätta den mot marken utan måste hålla den i luften innan man slår till. Supersvårt att balansera tycker jag! Linnéa var mest säker på detta test. Tyvärr, tyvärr missade Malin bunkerslagen och det var lite synd om henne, för det innebar faktiskt att Johan och jag KLARADE alla våra test och var klara med de praktiska proven och därmed redo för nästa steg som är fadderrundor, dvs att man går ut på riktiga banan och spelar med någon som redan har grönt kort. Någon gång i min vildaste fantasi trodde jag att vi skulle få gröna kort efter teori- och praktiska prov, men icke.
Jag frågade PROn hur Johan kunde slå så bra, han använder ju INGEN teknik alls medan vi andra tänker på allt möjligt. "Han har väl visst taktik!", sa PRO Johan och menade att Johan är helt avslappnad och tänker inte så mycket, vilket är nyckeln. Samtidigt så går det bara till en viss gräns, han missar också väldigt många slag och blir inte jämn som du blir om du tänker lite mer. Naturligtvis hade han rätt.
Nu gällde det att dela upp barnen. Efter lunch tog pappa med sig Johan ut på en första fadderrunda. SÅ stolt han var:
De gick 9 hål, mer finns inte en chans för Johan att orka så här i början.
 |
| Provsving. Kan ni förstå hur VACKERT det är på denna golfbana mellan fjällen?! Och hur BACKIGT, ingen lätt promenad i skogen där inte... |
 |
| Det är viktigt att ta ut riktningen... |
 |
| Sedan är det bara att klippa till. |
 |
| Lite paus måste man ta ibland längs banan. Både för att dricka, äta och tittta på utsikten. |
Tjejerna och jag gav oss ut på korthålsbanan. Där får man spela hur mycket man vill även innan man har klarat sina prov. Jag tycker dessutom att den är väldigt trevlig, för den tar LAGOM mycket tid. Linnéa var klart bäst av oss. Malin tappade lite sugen när det gick dåligt.
 |
| Linnéa spelar in till första hålet på korthålsbanan. |
 |
| Malin tränade bunkerslag, om och om och om och om igen.... Hon blev till slut så säker på bunkerslag att hon sällan missade en boll! Otroligt! |
Medan vi väntade på att killarna skulle komma tillbaka från stora banan, kom flickorna i snack med ett äldre par från Uppsala. De var nog i 60-årsåldern och verkligen så HELT fantastiskt trevliga!! Mannen som hette Mats, var SÅ barnkär, glad och hjälpsam. Kvinnan lugn och så trevlig. Vi förstod efter ett tag att de träffats på äldre dagar, men brukade åka upp hit regelbundet och bo i Klövsjö ("Sveriges vackraste by"). En son med fru och litet barn skulle komma till dem några dagar senare. Mannen var i alla fall väldigt duktig på golf och la ner massor av tid på att coacha tjejerna både på driving rangen och inte minst med Malin i bunkern. Rörande och jättekul!
När killarna kom tillbaka var de så nöjda. Johan hade fått ihop typ 1 poäng, men vad gjorde det. Morfar signerade scoringkortet till Johan som ett minne av hans första runda.
Hem till mormor för middag, kortspel och prat i lugn och ro. Vi såg också några ENORMT gamla program med Magnus och Brasse, som hette "Skyll inte på mig". Jag har aldrig sett dem förut. Barnen tyckte de var OMÅTTLIGT kul :) !
Jag HAR lite svårt att koncentrera mig på mitt spel när jag har barnen med mig. Alltså går jag gärna helt emot min natur och stiger upp i svinottan för att komma ut på banan för att spela lite själv. Johan envisades med att han ville komma med och jag sa att det var ok, så onsdagmorgon smög vi upp tidigt med morfar och gav oss iväg för 9 hål. Det skulle vara tävlingar denna dag och därför var HELA banan avstängd från 8 på morgonen. Vi räknade med kaos där då vi anlände före kl 7 med tanke på alla som skulle värma upp innan de skulle ut. DÖM om vår förvåning när det istället var HELT dött på golfklubben, shoppen var inte öppen, inte EN själ syntes till. Jag fick en sådan otroligt dålig magkänsla, ni vet som när man tror att någon dött och de har ställt in ALLT.
Vi gav oss iväg denna vackra morgon. Det gick urdåligt för mig för det mesta, men det var i alla fall ett första försök, min första fadderrunda. Pappa skrev ett scoringkort för mig att spara också. När vi var klara började klubben vakna till liv och jag pratade med PRO Johan. Det visade sig att tävlingarna inte startade förrän kl 13, men då skulle de gå ut på alla hål samtidigt och därför fick ingen gå ut efter 8. Vi mötte Mats och hans fru när vi åkte hemåt, de var också uppe tidigt och vi sa att vi kanske skulle ses senare på dagen.
Detta var tredje dagen och onsdag. Även om vi spelade en hel del golf, gick korthålsbanan på eftermiddagen, så var det ändå den dag då vi tog det lite lugnare. Alla behövde det och det var ändå tävlingar på banan. Jag och tjejerna spelade på korthåls och var "jagade" av en familj med en pappa som tog golfen på blodigt allvar och vi höll på att skratta ihjäl oss åt alla hans kommentarer. Däremot hade han en liten kille som var HELT otrolig på att spela. Imponerande!
 |
| Jag och Mamma utanför bowlingrestaurangen. |
Vi skulle börja med en timmes bowlande på en av två banor, innan vi skulle äta. Vi fick inte igång apparaten och det fick INTE de som jobbade heller. Det var en kille som slet som ett djur och startade om allt gång på gång och provspelade och startade om. Under tiden drack vi öl och vin :) . Hela poängen var att vi skulle spela bowling... den andra banan var upptagen och de undrade om vi ville äta först och spela senare, men vi är ju en familj som hellre äter sent (och speciellt hellre än att SPORTA sent, om nu bowling är någon sport överhuvudtaget...). Vi frågade när den andra banan var ledig och bestämde oss för att vänta ut dem. Hängde i baren medan vi väntade.
Till slut blev det spela av och vi hade jättekul! Mamma tjuvtränar ibland i Motala, så riktigt rättvist var det inte, men i slutänden tror jag att vi vann var sin gång och hann inte avsluta sista rundan. Bra :) !
 |
| Såklart delar jag med mig av några underbara matbilder! Kan ni förstå hur GOTT det här var? (Känner i skrivande stund hur det kurrar i magen...) |
 |
| Bowlingmamma redo att hugga in. Vi började med att sitta ute i den sköna kvällen. |
 |
| UNDERBAR huvudrätt! |
 |
| Jag lassar upp potatis. |
 |
| När det kom till efterrätten hade vi flyttat in. Den var också jättegod. |
När vi ätit upp var vi väldigt nöjda med vår kväll på tu man hand. Så mysigt! Vi ringde "chauffören", som kom och hämtade oss. Hemma hade de haft riktig myskväll med god mat och annat trevligt. Han är en hejare på att fixa morfar :) .
Innan jag nu går vidare med fjällrapporten, vill jag berätta att jag alldeles nyss skulle ställa mig och stryka och tittade på TV4 play för att se om det fanns något jag kunde titta på samtidigt. Satte igång MatTina och till min STORA överraskning visar det sig att hon sänder två av fyra program JUST från Vemdalen!! Återigen ett lustigt sammanträffande... Hon säger dessutom att hon faktiskt har en stuga där, men trots många besök där uppe genom åren, har jag inte sett henne personligen :) .
På torsdagen hade jag bokat en lektion för tjejerna så att PRO Johan skulle kunna ge dem lite bra input inför eftermiddagen då vi tänkte göra ett nytt försök att klara de sista tre proven. Johan ville naturligtvis följa med men vi hade ETT prioriterat mål och det var att alla skulle klara sina prov och det hade han redan gjort, alltså fick han inte ta uppmärksamhet från den hjälp tjejerna förtjänade.
Trevlige Mats var på golfklubben igen och gick fram till PRO Johan och frågade om han inte tyckte att våra tjejer var riktigt duktiga? :)) Tjejerna fick jättebra råd och när lektionen var över, stannade Mats och coachade dem en lång stund till. Malin tränade dessutom vidare på sina bunkerslag och lyckades fortsatt slå ut nästan varenda boll. Mats berättade att de hade kommit tillbaka på eftermiddagen dagen innan för de tänkte tagit med sig några av våra barn på en runda för att de skulle få dela upp sig lite. HUR omtänksamt var inte det av några människor vi aldrig träffat förut. Man blir VARM i hjärtat när man träffar så generösa personer!
Vi spelade på korthålsbanan och för att variera oss hittade vi på vårt eget spel utifrån något som finns på riktigt som vi hört om. Vi slog ut var sin boll och där den bästa bollen låg, la vi alla bollarna inför nästa slag. Sedan slog vi alla bollar igen och flyttade de två sämsta bollarna till den bästa placeringen. Så höll vi på till alla bollar var i hål och så samlade vi poäng ihop. Det blev massor av höga poäng, vilket visar att då och då slog vi verkligen en hel del rätt bra bollar, men ingen var duktig nog att hålla en jämn hög nivå. Det var också bra med tanke på att L sa att hon inte tyckte om golf för att man hela tiden måste tävla och räkna poäng. TÄNK ända sedan hon var i förskolan har hon deklarerat att hon inte tycker om att tävla... Vi sa att man tävlar väl i tennis också som hon älskar, men hon menade att det kunde man verkligen spela bara för skoj skull. Jag menade att det kunde man göra med golf också, spela utan att räkna poäng och då frågade hon mig om jag visste någon som gått en golfrunda utan att räkna poäng och jag fick erkänna att det visste jag inte.... vem skulle vilja ta risken att spela bästa rundan och inte har noterat det?
Medan vi var på golfbanan, gav sig Johan iväg med mormor och morfar för att plocka hjortron. J muttrade lite när vi gav oss iväg, MEN så fort vi åkt var han på strålande humör (VÄLDIGT typiskt Johan!!) och han njöt stort på myren och hittade MASSOR av hjortron!
 |
| Hjortronplockning |
 |
| Njutfika på myren, mormor och Johan. |
Det lär ha varit väldigt trevligt ända till de skulle ge sig av hem och mormor tappade Johans hjortronburk rätt i marken där det var som mest grusigt. Då tappade Johan sugen.... Ja ja det är sånt som händer.
SAMTIDIGT på en golfbana i närheten, samlade vi oss för nytt uppspel. Oj, oj, oj, vad bra det är att tvingas träna lite extra. Tjejerna la upp sina 10 bollar på driving rangen och satte igång och slå mot 60m flaggan. Tjoff, smock, smack, så slog Malin iväg 9 perfekta slag av 10. Därefter Linnéa 10 av 10! BRA JOBBAT tjejer!
Därefter skulle Malin göra sina bunkerslag. Hon var full av självförtroende, men blev lite nervös när det var dags. 2 av 5 skulle ut ur bunkern. Hon slog två bollar. INGEN gick ut och jag såg hur hon sjönk ihop. "Nu gör vi så här", sa PRO Johan och flyttade de tre återstående bollarna från den otroligt branta höga kanten hon skulle över till "ingången" på bunkern där det nästan inte var någon kant alls, bara sand som vid en kant gick över i gräs. Naturligtvis slog Malin ut alla tre bollarna därifrån utan problem och hade därmed klarat provet. Sedan backade hon tillbaka till de båda första bollarna som inte gick ur i början, utan stannade kvar i bunkern och slog ut dem också utan problem. BRA Malin!!!
PRO Johan förklarade: "Det är bara så att jag ska se henne slå ut 2/5 bollar ur bunkern och det gjorde jag. Det står inte i någon regelbok var i bunkern de ska ligga." Sedan berättade han att han hade sett henne slå bunkerslag i två dagar och att hon fått upp nästan varenda boll. Så han visste att hon kunde! TUSEN TACK till en så flexibel och bra PRO som Johan är och har varit för oss.
16 av 16 prov var avklarade. Vårt mål var nått och jag var otroligt glad och stolt. Tror även golffantasterna farmor och farfar tyckte det var kul när vi kunde berätta att vi klarat oss :) .
Därefter ville förstås alla ut på banan och pröva lyckan. Morfar och Johan anslöt och vi lyckades smita in på 10:e hålet och spela de sista 9 då några andra gick av efter de 9 första. Smart eftersom det inte fanns några tider att gå ut egentligen... Det gick riktigt bra för Linnéa. Uselt för undertecknad och Malin. Inte så bra för Johan heller och han är inte mogen nog att ta det, så han spelade faktiskt inte sista hålen.
Det var en HELT FANTASTISK knapp vecka i fjällens underbara natur där vi både klarade våra golfprov, samt fick tid med mormor och morfar. TACK för att ni ville följa med oss och hjälpa till samt hålla oss sällskap!!!
Ljuvliga Jämtland och Härliga Härjedalen, det stämmer verkligen!
Ingrid
torsdag 20 oktober 2011
Om att köra på vänster sida...
Förra veckan hade vi våra amerikanska vänner boendes i Hamburg, här på besök. Mycket trevligt! Kommer säkert att berätta om besöket för er efter jul någon gång ;) .
De är i alla fall nu hemma igen och Tara har författat ett inlägg på sin blogg om hur det är att köra bil på vänster sida. Hon var tuff nog att ensam med fyra barn hyra en stor bil och köra hit från flygplatsen längst bort ifrån där vi bor UTAN GPS. Ni som läst de tidigare inlägg hon gjort som jag länkat till (SPECIELLT det med hennes besök på restuarangen där hon bokstavligen vägrades använda bestick för att dela maten även om hon slagit in båda framtänderna i en olycka och inte kunde tugga), vet han hon har en gyllene förmåga att beskriva saker, så jag kan inte undanhålla er denna beskrivning av hur hon tycker att det är att köra bil på fel sida. Det är ett betydligt längre inlägg än när jag uttalade mig om ämnet i början av vårt tid här (ca 4 meningar) :) .
Enjoy!
http://rabbitbearbug.blogspot.com/2011/10/i-didnt-crash.html
Passar också på att nämna ännu ett lustigt sammanträffande. Tara läste mitt inlägg om Boston där jag beskrev vår promenad längs The Freedom Trail. Hon följer en handfull bloggar och tror ni inte att samtidigt som jag beskrev detta skriver en annan av hennes vänner om precis samma sak!! De hade också gått Freedom Trail. (Förmodligen inte för tre månader sedan, men vi skrev om det samtidigt. Spooky!)
Tara, sweet Scotty! Tell him Johan wants to play too! It was REALLY strange Holly wrote about Freedom Trail at the same time!! Of course I remember her. The great chef!
Britt, nej som turist får man väl inte se hela bilden av ett land, på gott och ont. Jag är glad över de positiva saker vi fick se och uppleva. Harvard eller Eton? Svar: Lund! (Måste vara lite patriot, hög nivå och HELT gratis. Inte illa!)
Vad kul med picknickteater!! Gissar att Riedel är trött på att bara förknippas med Astrid Lindgren och han har såklart gjort massor av annat, men som åskådare kan jag tänka mig att man ändå nästan blir lite besviken när man inte får en liten skvätt Lindgrensånger, eller?
Anna F, tack för mail, svarar snart :) . Bra att presenterna blev uppskattade! Är ni friska nu era stackare? Jag ska berätta om ett märkligt sammanträffande i mail...
Karin, jag har märkt att du gett upp bloggandet för Wordfeud!! Hur kan du prioritera så??! :)) Någon gång i framtiden, när barnen är utflugna och jag pensionär kan vi mötas för en omgång. Till dess avvaktar jag, just nu hinner jag inte med hälften av vad jag ska och fr o m nästa helg väntar 6 omgångar besök på fem veckor... Gissar att du vinner över alla du spelar med?!
Catharina, JAG är också imponerad över hur mycket jag minns. Det kommer liksom fram ur hjärnan efter hand som jag skriver. Från början minns jag inget! Foton är också till STOR hjälp! Jag tror att du är som jag när det gäller kläder, lite ångest innan du hittar det du MÅSTE ha för ett speciellt tillfälle, men efteråt är det jätteskönt att man tvingades ut för att handla de där sakerna för de kommer till nytta i massa andra sammanhang också och det behövdes. Sant?
Tycker absolut du ska lägga till Boston på "vill besöka"-listan! Väl värt ett besök! Krya på dig!!
Fjärde lediga dagen för barnen och de väntar sig nog nu lite mer action och aktiviteter från mamman än de upplevt hittills under veckan...
Kram Ingrid
De är i alla fall nu hemma igen och Tara har författat ett inlägg på sin blogg om hur det är att köra bil på vänster sida. Hon var tuff nog att ensam med fyra barn hyra en stor bil och köra hit från flygplatsen längst bort ifrån där vi bor UTAN GPS. Ni som läst de tidigare inlägg hon gjort som jag länkat till (SPECIELLT det med hennes besök på restuarangen där hon bokstavligen vägrades använda bestick för att dela maten även om hon slagit in båda framtänderna i en olycka och inte kunde tugga), vet han hon har en gyllene förmåga att beskriva saker, så jag kan inte undanhålla er denna beskrivning av hur hon tycker att det är att köra bil på fel sida. Det är ett betydligt längre inlägg än när jag uttalade mig om ämnet i början av vårt tid här (ca 4 meningar) :) .
Enjoy!
http://rabbitbearbug.blogspot.com/2011/10/i-didnt-crash.html
Passar också på att nämna ännu ett lustigt sammanträffande. Tara läste mitt inlägg om Boston där jag beskrev vår promenad längs The Freedom Trail. Hon följer en handfull bloggar och tror ni inte att samtidigt som jag beskrev detta skriver en annan av hennes vänner om precis samma sak!! De hade också gått Freedom Trail. (Förmodligen inte för tre månader sedan, men vi skrev om det samtidigt. Spooky!)
Tara, sweet Scotty! Tell him Johan wants to play too! It was REALLY strange Holly wrote about Freedom Trail at the same time!! Of course I remember her. The great chef!
Britt, nej som turist får man väl inte se hela bilden av ett land, på gott och ont. Jag är glad över de positiva saker vi fick se och uppleva. Harvard eller Eton? Svar: Lund! (Måste vara lite patriot, hög nivå och HELT gratis. Inte illa!)
Vad kul med picknickteater!! Gissar att Riedel är trött på att bara förknippas med Astrid Lindgren och han har såklart gjort massor av annat, men som åskådare kan jag tänka mig att man ändå nästan blir lite besviken när man inte får en liten skvätt Lindgrensånger, eller?
Anna F, tack för mail, svarar snart :) . Bra att presenterna blev uppskattade! Är ni friska nu era stackare? Jag ska berätta om ett märkligt sammanträffande i mail...
Karin, jag har märkt att du gett upp bloggandet för Wordfeud!! Hur kan du prioritera så??! :)) Någon gång i framtiden, när barnen är utflugna och jag pensionär kan vi mötas för en omgång. Till dess avvaktar jag, just nu hinner jag inte med hälften av vad jag ska och fr o m nästa helg väntar 6 omgångar besök på fem veckor... Gissar att du vinner över alla du spelar med?!
Catharina, JAG är också imponerad över hur mycket jag minns. Det kommer liksom fram ur hjärnan efter hand som jag skriver. Från början minns jag inget! Foton är också till STOR hjälp! Jag tror att du är som jag när det gäller kläder, lite ångest innan du hittar det du MÅSTE ha för ett speciellt tillfälle, men efteråt är det jätteskönt att man tvingades ut för att handla de där sakerna för de kommer till nytta i massa andra sammanhang också och det behövdes. Sant?
Tycker absolut du ska lägga till Boston på "vill besöka"-listan! Väl värt ett besök! Krya på dig!!
Fjärde lediga dagen för barnen och de väntar sig nog nu lite mer action och aktiviteter från mamman än de upplevt hittills under veckan...
Kram Ingrid
måndag 10 oktober 2011
Julie & Julia
Det är ett sammanträffande, men det är inte mer intressant än att det räcker med att säga det, och sedan fokusera på en bra film och en bra bok, som båda gjort att Julie and Julia plötsligt är två namn som kommit i fokus i hjärnan på mig.
Först filmen med just detta namn "Julie & Julia":
Det är en av de 18 filmer jag köpte tidigt i våras för er som minns det tilltaget. Redan tidigt satte jag på den med min kompis Anna, men jag somnade halvägs in i filmen och såg aldrig slutet. Linnéa har sett den och tyckte den var jättebra, vilket överraskade mig lite. Förra helgen gav Rikard och jag oss på den igen och då somnade jag inte. Den är SUPERBRA!! Har Meryl Streep gjort en enda dålig film??
Meryl Streep spelar Julia Child, som under en utlandsperiod i Frankrike lär sig laga mat så att hon till slut gör succé och blir vida berömd för sin franska kokbok, hemma i USA. I nutid beundrar Julie Julia och när livet inte flyter på med den framgång Julie önskar, bestämmer hon sig för att starta en blogg och laga alla Julias 524 recept på 365 dagar.
Julia Child har funnits på riktigt och alla amerikaner är uppvuxna med henne och när jag frågar vännerna här, har de alla positiva minnen av henne då de sett henne på TV. Själv hade jag aldrig hört talas om henne, men det är en trevlig bekantskap och för oss som bloggar och kan göra igenkänningar från det området OCKSÅ så är det bara en helt fantastisk film! Rekommenderas!
Över till NÄSTA Julie and Julia. Jag har precis börjat läsa boken "Julia" av Anne Fortier:
Huvudpersonen heter Julie och ett arv gör att hon tvingas resa bakåt i historien och kan det verkligen vara så, att hon är släkt med förebilden till Julia i Shakespeares verk Romeo & Julia?
Jag är ännu bara i början av boken, men den drar dig med från första sidan och har jämförts med DaVinci-koden, vilket jag kan förstå. Ser fram emot att läsa den även om det är under tidspress, eftersom den är ny och vi inte kan ha den så länge från biblioteket. Tror redan nu att jag kan säga: Rekommenderas! Lovar att återkomma om jag ändrar mig :) .
Britt, har du läst Julia, jag har fått för mig det för jag vet att den varit med i bokhandelns bokcirkel och jag har ett svagt minne av att den kan ha varit hos er när vi var där i somras...? Ja allt är verkligen större i USA, men så äter de kanske en kaka istället för sju som vi, om man tittar historiskt alltså :) . Kul att du saknar mig när jag inte skriver, då känns det roligare att vara här!
Kim, jag är säker på att din väninna skulle HATA mina långa inlägg, ha ha ha. Jag förstår själv att de är för långa ibland, men det bara blir så (nåja, blir och blir, det ligger ju en del skrivande bakom :) ) och jag tar inte illa upp om ni som läser inte orkar med att läsa allt.
Imorgon kommer en amerikansk väninna från Hamburg och då ska vi försöka hitta en amerikansk matbutik i London. Det är bättre utbud här än där de bor. Däremot tror jag ingen av mina systrar är mycket för cookies... vi är nog mer godisgrisar än kakmonster :) .
Karin, mina barn har inte heller några problem med att njuta av de "annorlunda" frukostarna, inte R heller faktiskt, men jag saknar mitt grova bröd och vill ha ost till. Jag älskar faktiskt också bilden på oss allihop! Jag känner verkligen glädjen och värmen vi möttes av när vi var där. Det var Joan som såg till att det blev fotografering och jag kan se framför mig hur hon planerade det redan då hon handlade alla tröjor till oss och såg fram emot vårt besök. Härligt!
Tara, great I made you smile! I am not surprised!
24 hours!!! Can you imagine!! Still a chaos over here, but in a while it will be nice and ready for you to arrive. Anything you don't eat? I will only do basic stuff that I think the children will like too, but wonder about fish. Do they eat salmon? I know there are several American stores in London. I'll try to find them on internet today or by asking some friends. Haven't had time to do anything about the shoes yet. Sorry!
Have a nice trip and WELCOME!
Boktokig, kul att du gillade "spellingcity"-länken! Jamen visst undrar man ibland över vilka saker föräldrar väljer att uppröras och engagera sig i!
Idag är barnen lediga och det var de tors-fred också, så nu blir det läxor och förberedelser inför morgondagens gäster. Johan ska leka med danska Frederik.
Kram Ingrid
Först filmen med just detta namn "Julie & Julia":
Det är en av de 18 filmer jag köpte tidigt i våras för er som minns det tilltaget. Redan tidigt satte jag på den med min kompis Anna, men jag somnade halvägs in i filmen och såg aldrig slutet. Linnéa har sett den och tyckte den var jättebra, vilket överraskade mig lite. Förra helgen gav Rikard och jag oss på den igen och då somnade jag inte. Den är SUPERBRA!! Har Meryl Streep gjort en enda dålig film??
Meryl Streep spelar Julia Child, som under en utlandsperiod i Frankrike lär sig laga mat så att hon till slut gör succé och blir vida berömd för sin franska kokbok, hemma i USA. I nutid beundrar Julie Julia och när livet inte flyter på med den framgång Julie önskar, bestämmer hon sig för att starta en blogg och laga alla Julias 524 recept på 365 dagar.
Julia Child har funnits på riktigt och alla amerikaner är uppvuxna med henne och när jag frågar vännerna här, har de alla positiva minnen av henne då de sett henne på TV. Själv hade jag aldrig hört talas om henne, men det är en trevlig bekantskap och för oss som bloggar och kan göra igenkänningar från det området OCKSÅ så är det bara en helt fantastisk film! Rekommenderas!
Över till NÄSTA Julie and Julia. Jag har precis börjat läsa boken "Julia" av Anne Fortier:
Huvudpersonen heter Julie och ett arv gör att hon tvingas resa bakåt i historien och kan det verkligen vara så, att hon är släkt med förebilden till Julia i Shakespeares verk Romeo & Julia?
Jag är ännu bara i början av boken, men den drar dig med från första sidan och har jämförts med DaVinci-koden, vilket jag kan förstå. Ser fram emot att läsa den även om det är under tidspress, eftersom den är ny och vi inte kan ha den så länge från biblioteket. Tror redan nu att jag kan säga: Rekommenderas! Lovar att återkomma om jag ändrar mig :) .
Britt, har du läst Julia, jag har fått för mig det för jag vet att den varit med i bokhandelns bokcirkel och jag har ett svagt minne av att den kan ha varit hos er när vi var där i somras...? Ja allt är verkligen större i USA, men så äter de kanske en kaka istället för sju som vi, om man tittar historiskt alltså :) . Kul att du saknar mig när jag inte skriver, då känns det roligare att vara här!
Kim, jag är säker på att din väninna skulle HATA mina långa inlägg, ha ha ha. Jag förstår själv att de är för långa ibland, men det bara blir så (nåja, blir och blir, det ligger ju en del skrivande bakom :) ) och jag tar inte illa upp om ni som läser inte orkar med att läsa allt.
Imorgon kommer en amerikansk väninna från Hamburg och då ska vi försöka hitta en amerikansk matbutik i London. Det är bättre utbud här än där de bor. Däremot tror jag ingen av mina systrar är mycket för cookies... vi är nog mer godisgrisar än kakmonster :) .
Karin, mina barn har inte heller några problem med att njuta av de "annorlunda" frukostarna, inte R heller faktiskt, men jag saknar mitt grova bröd och vill ha ost till. Jag älskar faktiskt också bilden på oss allihop! Jag känner verkligen glädjen och värmen vi möttes av när vi var där. Det var Joan som såg till att det blev fotografering och jag kan se framför mig hur hon planerade det redan då hon handlade alla tröjor till oss och såg fram emot vårt besök. Härligt!
Tara, great I made you smile! I am not surprised!
24 hours!!! Can you imagine!! Still a chaos over here, but in a while it will be nice and ready for you to arrive. Anything you don't eat? I will only do basic stuff that I think the children will like too, but wonder about fish. Do they eat salmon? I know there are several American stores in London. I'll try to find them on internet today or by asking some friends. Haven't had time to do anything about the shoes yet. Sorry!
Have a nice trip and WELCOME!
Boktokig, kul att du gillade "spellingcity"-länken! Jamen visst undrar man ibland över vilka saker föräldrar väljer att uppröras och engagera sig i!
Idag är barnen lediga och det var de tors-fred också, så nu blir det läxor och förberedelser inför morgondagens gäster. Johan ska leka med danska Frederik.
Kram Ingrid
söndag 11 september 2011
Sommarlovsfest
Oj, vad det är kul att samlas med sina vänner!!
Söndagen efter skolavslutningen flyttade vi tillbaka matbordet till brasrummet igen och satte till ännu ett bord, för nu skulle det bli ännu fler gäster än på konfirmationen. Nästan alla våra svenska och danska gäster som vi bjudit kunde komma. Det var bara Amys (hon får gå som svensk om än amerikan) man som hade förhinder.
Svårast var att få ihop stolar till alla men till slut hade vi hittat en lösning för de 20 personerna. Det var en fin kväll och eftersom jag visste att en familj skulle bli lite sen, så gjorde vi olika plocksnittar att mingla runt kring, istället för förrätt.
Då alla kommit satte vi oss till bords och åt olika sorters grillat kött med bakpotatisar. Vi hade gjort flera grillsåser, bl a en ny med creme fraiche, honung, rosmarin och fetaost. Det var ny för oss, men väldigt god då jag prövade den nygjord. En timme senare då det var dags att äta och jag tog fram den, rann den som värsta vattenfallet. FATTAR inte vad som gick snett. Någon gissade på honungen...?
Till efterrätt hade jag gjort samma cheesecakes som vi hade på konfirmationen. De var goda och det är bra med något som går att förbereda. Daim är dock inte lätt att få tag i här i England, så det fick bli blandat med en del vanlig choklad istället.
Det går väl inte att ta bilder som blir bra på så många människor, men ni får titta på helheten och förhoppningsvis känner ni hur trevligt vi hade:
Det är så härligt att vara så många, både unga och gamla i blandade åldrar. Just i denna grupp är det väldigt många tonåringar och få yngre barn. Det är nytt för oss och blir på ett annat sätt, jättekul! Johan var klart yngst och ser upp till de andra grabbarna :) .
Nog är det en konstig känsla att vi ett år tidigare inte ens visste vilka dessa människor var och nu satt vi i vårt vardagsrum och hade hur trevligt som helst ihop. Det är märkligt och häftigt tycker jag.
AF, åh så kul , var det denna helgen du var i Barcelona! Jag har aldrig varit där, men alla säger att det är en så fantastisk stad! Skönt att höra att det verkar ha varit lyckat!! Var det så varmt att ni badade i hav eller någon annanstans? Vad åt ni? Tapas?
Vi längtar också jättemycket efter er och det är riktigt trist att vi inte ses på hela hösten :((((( !!
Kim, wow jag vill gärna att folk blir glada när de varit här och läst :) . Eller kanske att de lärt sig något nytt eller fått sig en ny tanke... Visst är det svårt att få till bra familjebilder, speciellt om de inte ska se för uppställda ut, men jag tycker också den vi har i bloggheadern nu är bra. Skönt att få din input på om du tycker jag skriver för öppenhjärtligt. Det uppskattar jag verkligen!
Jag känner igen det där med dubbla almanackor, det är ett gissel och ofta när man har barn har man en familjealmanacka och en annan för sig själv på jobbet. Tyvärr händer det att de inte är synkade med varandra...
Dagens märkliga sammanträffande:
Jag läser ungdomsboken "Ser mitt huvud tjockt ut i den här?" av Randa Abdel-Fattah. Börjar på sidan 160 kapitel 17 och läser: "Det är årsdagen av den 11 september." Jaha, det finns ju 364 andra dagar på året jag kunde läst det, men nu läste jag det JUST idag.
Det känns konstigt att det redan gått 10 år. Att Johan inte var född när det hände. Jag minns hur jag fick veta det när jag stressad rusade ut från kontoret på väg för att hämta flickorna på dagis. Det var en hemsk och sorglig dag!
Ingrid
Söndagen efter skolavslutningen flyttade vi tillbaka matbordet till brasrummet igen och satte till ännu ett bord, för nu skulle det bli ännu fler gäster än på konfirmationen. Nästan alla våra svenska och danska gäster som vi bjudit kunde komma. Det var bara Amys (hon får gå som svensk om än amerikan) man som hade förhinder.
Svårast var att få ihop stolar till alla men till slut hade vi hittat en lösning för de 20 personerna. Det var en fin kväll och eftersom jag visste att en familj skulle bli lite sen, så gjorde vi olika plocksnittar att mingla runt kring, istället för förrätt.
Då alla kommit satte vi oss till bords och åt olika sorters grillat kött med bakpotatisar. Vi hade gjort flera grillsåser, bl a en ny med creme fraiche, honung, rosmarin och fetaost. Det var ny för oss, men väldigt god då jag prövade den nygjord. En timme senare då det var dags att äta och jag tog fram den, rann den som värsta vattenfallet. FATTAR inte vad som gick snett. Någon gissade på honungen...?
Till efterrätt hade jag gjort samma cheesecakes som vi hade på konfirmationen. De var goda och det är bra med något som går att förbereda. Daim är dock inte lätt att få tag i här i England, så det fick bli blandat med en del vanlig choklad istället.
Det går väl inte att ta bilder som blir bra på så många människor, men ni får titta på helheten och förhoppningsvis känner ni hur trevligt vi hade:
Det är så härligt att vara så många, både unga och gamla i blandade åldrar. Just i denna grupp är det väldigt många tonåringar och få yngre barn. Det är nytt för oss och blir på ett annat sätt, jättekul! Johan var klart yngst och ser upp till de andra grabbarna :) .
Nog är det en konstig känsla att vi ett år tidigare inte ens visste vilka dessa människor var och nu satt vi i vårt vardagsrum och hade hur trevligt som helst ihop. Det är märkligt och häftigt tycker jag.
AF, åh så kul , var det denna helgen du var i Barcelona! Jag har aldrig varit där, men alla säger att det är en så fantastisk stad! Skönt att höra att det verkar ha varit lyckat!! Var det så varmt att ni badade i hav eller någon annanstans? Vad åt ni? Tapas?
Vi längtar också jättemycket efter er och det är riktigt trist att vi inte ses på hela hösten :((((( !!
Kim, wow jag vill gärna att folk blir glada när de varit här och läst :) . Eller kanske att de lärt sig något nytt eller fått sig en ny tanke... Visst är det svårt att få till bra familjebilder, speciellt om de inte ska se för uppställda ut, men jag tycker också den vi har i bloggheadern nu är bra. Skönt att få din input på om du tycker jag skriver för öppenhjärtligt. Det uppskattar jag verkligen!
Jag känner igen det där med dubbla almanackor, det är ett gissel och ofta när man har barn har man en familjealmanacka och en annan för sig själv på jobbet. Tyvärr händer det att de inte är synkade med varandra...
Dagens märkliga sammanträffande:
Jag läser ungdomsboken "Ser mitt huvud tjockt ut i den här?" av Randa Abdel-Fattah. Börjar på sidan 160 kapitel 17 och läser: "Det är årsdagen av den 11 september." Jaha, det finns ju 364 andra dagar på året jag kunde läst det, men nu läste jag det JUST idag.
Det känns konstigt att det redan gått 10 år. Att Johan inte var född när det hände. Jag minns hur jag fick veta det när jag stressad rusade ut från kontoret på väg för att hämta flickorna på dagis. Det var en hemsk och sorglig dag!
Ingrid
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)