torsdag 19 april 2012

Påskläsning

Jag har läst mycket sista tiden. Under påsklovet läste jag två böcker som var väldigt intressanta och som jag tycker har otroligt mycket gemensamt. Vid första anblicken tror jag inte man kan se minsta tänkbara gemensamma nämnare, men vid en närmare analys, jodå absolut!

Böckerna jag pratar om är:



"Tigermammans stridsrop" har vi läst i skolans multikulturella bokklubb. Det var verkligen en perfekt bok för den gruppen. Förmodligen har flera av er läst/hört om den i medier eftersom den varit mycket omskriven. Jag minns debatten som rasade i USA när den kom ut och det pratades redan då en del om den bland föräldrarna på vår skolan.

"Tigermamman..." handlar om en i USA boende kinesisk mamma (hon är född i USA, men räknar sig som kinesisk) och sättet hon har uppfostrat sina barn på. Många skulle säkert kalla henne känslokall, slavdrivare och egoistisk. Jag hade inga positiva tankar om författaren Amy Chua utifrån det jag läst och hört, så jag var rätt skeptisk till boken. MEN jag överraskades över att Amy verkligen ger prov på en hel del humor och hon lyckas faktiskt på ett väldigt bra sätt förklara i flera avseenden vad som skiljer ett kinesiskt (hon menar att detta ofta liknar uppfostran i många asiatiska länder) respektive ett "Western" (med det menar hon i första hand USA där hon bor och har lätt att jämföra men även västerländskt i generell bemärkelse) sätt att uppfostra barnen.

Vi kan tycka att det är groteskt och undra huruvida det fungerar (hur blir barnen som vuxna???) eller att hon måste överdriva, men faktum är att många kinesiska mammor har Amy som förebild och i vår bokklubbsdiskussion bekräftade de asiatiska förälrarna som var där (från Taiwan, Japan och Indien) att de verkligen kände igen det Amy beskriver även om ALLA dessa föräldrar fördömde hennes sätt. De gjorde en ranking på asiatiska länders "värsta" tigermammor och nr 1 enligt dem är Korea! Därefter kommer Kina, Japan och Indien. Åh vad jag uppskattar att få sitta i detta forum och höra hur de resonerar och tänker!

Vad gör då Amy, jo hon driver sina båda döttrar med en dåres envishet och målmedvetenhet. Hon förväntar sig inget annat än att de är bäst i ALLT de gör, VAD det än krävs! Jag tror att redan här skulle många av oss mena att det går inte att "TVINGA" barn till framgång, det går bara till en viss nivå. I så fall kan Amy bevisa motsatsen, döttrarna är i TOPP och når resultat som ingen av oss skulle kunna drömma om. Sedan kommer naturligtvis frågan om barnen blir lyckliga, kommer de klara sig socialt och hur högt pris för framgången är man beredd att betala. Ja, det vet inte jag.

Jag tror att jag låter rätt mycket som om jag försvarar Amy när jag reflekterar över boken och det gör jag INTE, MEN jag är fullt medveten om att halva jordens befolkning bor i länder där det här är ett vanligt och helt acceptabelt sätt att uppfostra barn. Uppenbarligen har flera av de här länderna nått stora framgångar i vissa avseenden (vad är lycka? vad är framgång?) och då tänker jag faktiskt inte minst ekonomiskt. Vi kan absolut sitta hur mycket som helst och mena att vi är lyckligare och har andra värderingar, men världen styrs av pengar, det tror jag ALDRIG vi kommer ifrån och jag undrar om vi är beredda att leva hur fattigt som helst bara för att vara lyckliga på det sätt vi menar är mer rätt. Räcker vår uppbyggda självkänsla (Amy skriver också tydligt att hon menar att amerikanska barn och föräldrar är inte är lyckligare och tryggare, än kinesiska och att det inte hjälper barn att säga "well done" till precis allt de gör, så att barnen aldrig lär sig vad som verkligen skiljer ett bra arbete från ett dåligt...), om vi skulle vara tvungna att leva hela familjen i en liten lägenhet och aldrig ha råd att resa på semestrar medan de högpresterande nydrillade barn som fostrats på ett annat sätt, istället sitter på pengarna. Det är funderingar som den här boken väcker hos mig.

Men så är det ju det här med kreativitet. Jag tror mig ha hört att vi "västerlänningar" är bättre på kreativitet. Det låter rimligt att om man tokdrillas hela tiden och inte får göra några egna val, så bör grogrunden för kreativt tänkande begränsas påtagligt. Jag tror verkligen att vi har bättre förutsättningar för kreativt tänkande med det synsätt på uppfostran som vi generellt har, men frågan är om vi ser till att utveckla och stimulera det kreativa tänkandet i tillräckligt hög grad. "Nöden är uppfinningarnas moder." "Det är viktigt att ha tråkigt, då stimuleras kreativiteten." Men HAR våra barn någon "nöd" då? HAR de tillräckligt "tråkigt"? Jag tvivlar! (Nu pratar jag inte om att det naturligtvis finns massor av barn som har det svårt, jag pratar i mer generella termer.) Jag upplever att våra barn tar ALLA chanser att sätta sig framför en skärm och jag inbillar mig att jag håller emot mer än de flesta av deras kompisars föräldrar, men alla våra tre sitter rätt mycket framför dator, mobil eller TV. Med tanke på det gör jag definitivt inte allt jag kan för att mina barn ska ha ett kreativt försprång jämfört med de kunskapsproppade asiatiska barnen som Amy skriver om.

Som sagt, detta är en PERFEKT bokklubbsbok!

Över till den andra boken. "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak". Jag tror ingen av oss kan glömma Pigge Werkelin som var i tidningarna nästan varje dag under Tsunamikatastrofen och hur vi hemifrån följde hans envisa kamp att hitta alla sina tre döda familjemedlemmar. Ingen var förmodligen oberörd och kanske minns ni också det kontroversiella uttalandet som basunerades ut om att "Pigge ville ha en ny familj". I den här boken berättas Pigges egen version av vad som hände under katastrofen, samt hur han klarade av att ta sig vidare, dag efter dag. Det här är ingen ny bok, men den är sannerligen fortfarande lika läsvärd. Jag minns och kände igen mycket i boken från Pigges "Sommar"-program på radio som sändes för några år sedan.

Förutom att boken beskriver en osedvanligt driftig och målmedveten person, som Pigge utan tvivel är, så är den en stor känga åt vårt "svenska system", som vi tror fungerar som det ska och litar på ska ställa upp när det verkligen gäller. Tsunami-katastrofen har i utvärderingar visat att Sverige brast i väldigt många avseenden när det gällde vilka förväntningar man kan ställa på ett land vid en katastrof. Jag HOPPAS att utvärderingarna har lett till avsevärda förbättringar och att våra myndigheter är betydligt bättre förberedda och kan hantera en eventuell framtida katastrof på ett helt annat sätt.

Pigge är en otrolig inspiration för mig. Jag instämmer med hans tänk och beundrar hans mod och styrka. Det råkar vara så att jag var på samma ställe som Pigge sommaren efter katastrofen då han träffade den kvinna han lever med idag, kanske var det där det sa "klick" även om det i boken står att det inte klickade så mycket som växte fram något. Jag känner inte alls Pigge, men eftersom jag var där just då, så har jag en speciell medkänsla för honom och glädjs med hela mitt hjärta när jag läser om den lycka och framgång som han lyckas skapa och uppleva, trots det han gått igenom. Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig hur det skulle vara att i ett enda penseldrag förlora hela min familj. Det känns nästan farligt att ens tänka på det. Jag tar med mig många många kloka saker som Pigge berättar om i boken. Rekommenderas varmt!!

VAD har då dessa båda böcker gemensamt, över huvud taget??

Jo, Amy och Pigge är båda två personer som är exceptionellt målmedvetna och vet vad de vill. De är inte heller rädda för att tala OM det. De står för sina ambitioner, även när de utsätts för kritik och de UPPNÅR sina mål (om vilka man kan ha synpunker, men så är det med det mesta). För mig är det intressant, lärorikt och inspirerande att läsa om det sortens människor. Jag är också en person som blir tillfredsställd av att arbeta hårt för att uppnå ett mål. Jag gillar att se hur bra jag klarar av att göra något, jag gillar att försöka överträffa mig själv, jag gillar känslan när man når i mål med något man kämpat för. SPECIELLT gillar jag att göra allt detta tillsammans med andra. Inget slår delad framgång i team, när man känner att alla har gett sitt bästa!

Så även om du absolut inte står ut med Amys barnuppfostringsmetoder eller Pigges sätt att utnyttja medierna för att nå sina mål, så finns det så mycket annat att ta med sig från dessa böcker och därför tycker jag de är läsvärda och jag tycker det var kul att läsa dem parallellt för trots att de behandlade två så totalt olika situationer, så såg jag likheter, som jag nog inte sett om jag läst dem vid helt olika tillfällen.

Märkligt sammanträffande var det att jag satt en tredjedel in i Pigges bok när de stora Tsunamivarningarna gick ut förra veckan. DET var skumt. SKÖNT att det inte blev någon ny storkatastrof!

Ok, något helt annat, vi ska ta svaren på frågorna i den multikulturella frågesporten jag la ut för några inlägg sedan :) !

"Anonym" som jag ännu inte vet vem det är, hade många kreativa svar.
Karin var sportslig och sökte ej svaren på nätet (det hade, som hon förstod, naturligtvis varit FUSK :) ).

  • Var kastar barnen i Grekland sina mjölktänder för att det ska ge tur?
    • Upp på taket.
  • Vad gömmer de japanska barnen när det åskar för att inte djävulen ska komma och ta den/det?
    • Naveln 
  • Vad har du gjort i Ryssland om du ber någon att stampa på din fot tre gånger?
    • Krockat med dem ("bumped in to them"), som när man går på någon i affären.
  • Om du står och pratar med någon på Fiji, vilket är det bästa sättet att visa respekt för den du pratar med?
    • Håll ihop dina händer bakom ryggen.
Så var det med det. Jag vet inte riktigt varför japanerna är rädda för att bli av med sin navel, tror jag måste ta reda på det...

Britt, jag saknar dig när du inte har möjlighet att kommentera här :) . Håller med dig om att vi borde ha avverkat mer på listan, men det är väl så att det finns väldigt mycket att göra, samt att allt man gör finns kanske inte på listan, ha ha. Vissa saker man gör tycker man om och vill visa andra och då blir det inget nytt man ser, men det är bra ändå. Massor av kramar.

Melanie, hur kan någon INTE tycka om M&M ;) , Linnéa och jag förstår inte vad du menar, ha ha. Ja det är ett kul ställe även om det är superkommersiellt. Lägger såklart genast till New Forest! Tack för påminnelsen! Har inte hunnit svara på ditt mail, men har läst det.

Ylva, heja heja, du jobbar på så bra på vårt nya gemensamma forum!

Ingrid

3 kommentarer:

Anonym sa...

Har du inte kunnat lista ut vem som är anonym i en mångkulturell miljö?
En ledtråd: Portobello market för så där femton år sen....
Och anonym var trött när inlägget gjordes....
Kramis

The not-yet-desperate housewife sa...

Såg du dokumentären för ett par månader sedan? Tiger mums. Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag blev ledsen när journalisten frågade om play dates. Det visste dom inte vad det var. Och när det förklarades så hade ju pojken varit hemma hos ett barn. En gång. Samtidigt tittar våra barn lite avundsjukt på dom asiatiska barnens resultat på proven. Det hade varit roligt att ha!

Karin sa...

GRATTIS INGRID!

Hoppas att du får en fin dag!

Du fick väl mitt mejl till din hotmailadress om den stora festen?

Kram från Karin