Första besöket i vårt hus - Erik

I helgen hade alla barn var sin större sak som krävde sin uppmärksamhet och tid. Det var vad vi ägnade helgen åt.

Först ut var Johan. Han tycker vi har bott här en evighet nu och han vill leka med kompisar. Trots att de hinner leka på raster, fritids och är tillsammans med kompisarna hela dagen i skolan, så är i alla fall mina barn sådana att det räknas inte riktigt. Leka hemma är det som gäller.

Sedan dag 1 här hänger Johan och Erik ihop som ler och långhalm. Under en dryg veckas tid tjatade Johan om att jag skulle ringa till Eriks föräldrar och bestämma en tid. De hade bestämt att de skulle leka första gången hemma hos oss. Jag förhalade det och gled lite på svaren och sanningen var att vi inte ens fått en klasslista så jag hade inget nummer. Johan fick en lapp med mitt nummer som han gav till Erik och var väldigt besviken över att inte de ringde samma kväll.

Torsdag kväll kom Johan hem med klasslistan och ville att jag skulle ringa på stående fot. Jag var lite stressad till mötet på skolan, men Johan tyckte han kunde ringa själv. Jag sa att han skulle vänta och så kunde vi ringa när jag kom hem eller nästa dag.

Då jag kom hem från mötet upplystes jag av tjejerna (Johan sov) om att Johan hade tagit saken i egna händer och ringt till Erik. Han hade pratat med mamman som naturligtvis efter en stund frågat efter mig. Till saken hör att jag lärt barnen att om det ringer någon okänd när de är ensamma hemma och den personen vill prata med mig, så ska de inte säga att jag är borta utan att jag är upptagen. Alltså frågar mamman efter mig, varpå Johan teaterviskar till tjejerna "Vad heter upptagen?" och får till svar "Busy" och så säger han till Eriks mamma att jag inte kan prata för att jag är "busy". Tjena! Hon måste ju ha tänkt att jag var världens märkligaste mamma (hon var amerikan och de har järnkoll på sina barn) som låter Johan ringa en kompis själv första gången och själv ids jag inte ens prata med henne....

Nåväl, det var ju bara att ta tag i det och följa upp samtalet på fredagen och bestämma att Erik skulle komma hit och leka efter lunch på lördagen. Jag var inte så superpositiv eftersom huset fortfarande är i kaos, men men. (Kanske bättre att de kommer hit och leker i ett kaos nu än om en månad och förvånar sig över att det fortfarande är kaos då... :) )

Detta förde dock det goda med sig att vi i ett rasande tempo gjorde ett välbehövligt ryck i uppackningen här hemma (Tack Johan!) och åtta kartonger tömdes i ett nafs. Ja, några andra saker blev lidande, det är ju inte så att vi låter bli att plocka upp bara för att vi inte vill, men det var det värt. Jag bakade också snabbt den första kladdkakan här och glömde den i ugnen då jag inte hittat äggklockan, men den överlevde (kakan alltså) och blev väldigt god. Kanske bra att den inte blev för kladdig då det inte är svenska ägg och jag inte satt mig in i salmonellastatusen här...

Pojkarna försvann och lekte oavbrutet i 3,5 timme. De hade jättekul ihop och det är en väldigt rolig och trevlig kille. När mamman kom för att hämta stannade hon och fikade och vi hade en trevlig pratstund. De har fem söner, så jag tänkte att de kanske har det lika rörigt som vi hemma... eller är det precis tvärtom, perfekt ordning för att det ska fungera. De har bott utomlands i sju år och hon kände sig ganska redo att flytta hemåt, men hon tror att om ett år ska de till en annan destination till innan de flyttar tillbaka till USA. Innan de kom hit bodde de i Kina i fem år och hon tyckte onekligen att det var mycket enklare, trevligare och bättre att bo här. De bor i en by där vi tittade på två hus och det är inte långt härifrån. Perfekt!

Johan var väldigt nöjd och tacksam över att vi fick till det så att Erik kom hit, så det var värt allt och jag beundrar hans envishet för att se till att det blev verklighet. Nu står Malin på tur och vill ha hit en kompis snarast, hon planerar för imorgon. Vi får väl se...

Ingrid