Härliga Ärliga Människor

Den trevliga svenska mamman som bjöd över oss i fredags, mailade mig i helgen och frågade om vi skulle ta en promenad och fika en dag denna vecka, bara vi två. Det ville jag naturligtvis, så igår åkte jag hem till henne och vi gav oss ut över åkrar, på villavägar, genom hästhagar och i skogar.

Ylva, som mamman heter, bor i byn bredvid oss, den som enligt flera uppgifter har den högsta medelinkomsten i hela England, eller var det där det bodde flest miljonärer per capita eller... ja det var i alla fall något med att många rika personer samlats där. Plötsligt gick vi i ett område där Ylva berättade att det ska vara det lyxigaste villaområdet i England. Hmmmmm, många STORA VACKRA hus med ganska stora tomter till var det, men lyxigast i hela landet? Då hade jag ju väntat mig vaktade grindar, pooler, tennisbanor och jag vet inte vad, men SÅKLART hade jag gärna flyttat in i vilket som helst av husen. De var superfina! Helt olika vårt hus var de väl inte... ;-))  (Och vi gick verkligen i rask takt, så kanske fanns poolen runt hörnet och jag missade den.) Tyvärr skulle jag inte kunna hitta dit igen, så jag kan inte visa er när ni kommer.

Nåväl, fattig eller rik; bra och dåliga, ärliga och oärliga människor finns det bland alla sorters grupperingar. Det kan överraska ibland, men så är det verkligen. Personer som tror sina medmänniskor om gott är i alla fall alltid positivt, kanske är de naiva, förmodligen blir de blåsta någon gång, men förmodligen är de lyckligare än andra misstänksamma surkart.

Linnéa har väldigt kul ihop med några tjejer på skolan och de "hänger" i Harmony Room så ofta de kan. Det är ett rum med inspelningsstudio i Musikhuset på skolan, ett litet hus vid sidan om den stora skolbyggnaden. L vill börja spela gitarr och vi ska försöka göra något åt det lite längre fram här. Nu snackar tjejerna om att starta ett band tillsammas, bara på skoj. Igår ville L därför gå upp till den vida berömda musikaffären vi har här i byn (musiker från långt härifrån kommer dit och handlar, sägs det, vad vet jag). Hon gav sig iväg och frågade om de hade plektrum och det svarade han att de hade MÅNGA. L ville ha ett par av någon enkel variant och överraskades av hur billiga de var (60p). Hon tog två, men då hon skulle betala hade hon fått med sina danska pengar och inga engelska. Döm om hennes förvåning då han sa att hon kunde ta dem med sig och betala nästa gång hon skulle dit..... "Han som inte ens kände mig."

Väl hemma var vi överens om att det var lika bra att gå tillbaka och betala på en gång, så hon fick Johan med sig som sällskap och gav sig iväg. Hon hade bestämt sig för att betala £2 för plektrumen för att han varit så snäll. När hon kom fram ville han inte alls ha något extra betalt. I så fall kunde hon ta ett plektrum till. Linnéa framhärdade dock och det slutade med att han sa att "då lägger vi resten av pengarna här" och så la han dem i en bössa för charity som fanns vid kassan. "Mamma, han la dem där, när han istället kunde fått en högre lön", berättade L när hon kom hem och butiksinnehavaren steg ytterligare i aktning. Senare på kvällen hörde jag att hon skrev eller sa "Min kompis i musikaffären", till något av syskonen eller någon kompis :-)) .

Jag tycker det är en fin vardagshistoria och den visar hur lite som krävs för att göra världen lite trevligare att vistas i och jag tror det är toppen att våra tonåringar bemöts just på detta sätt. Jag blev både varm och glad över historien och L's engagemang i den.

Solen fortsätter skina. September har visat sig betydligt trevligare än augusti. Härligt!

Kram Ingrid