Konfirmationsinskrivning Linnéa

Söndag förmiddag var det Linnéa som stod i centrum.

Sedan många år har vi pratat om att hon skulle åka på konfirmationsläger. Kanske på Gransnäs där jag själv genomförde min konfirmation och jag minns det som en fantastiskt rolig och minnesvärd upplevelse. Jag ler vid minnet av att jag faktiskt hade pojkvän då och mobiltelefoner fanns ju inte ens i fantastin utan det var en betaltelefon i ett trångt utrymme under en trappa inne i köket, som gällde för att nå omvärlden. Det båset satt jag i många gånger. Redan då var jag en nattuggla och då mina båda rumskamrater somnat, satt jag och skrev brev hem till familj, vänner och pojkvän. Tror jag fick mest post varje lunch då den delades ut :) . Jag åkte dit utan att känna en själ och åkte därifrån med massor av vänner.

Här är en bild från vackra Gransnäs som jag kopierat från deras hemsida:



Till höger husen vi bodde i och i bakgrunden sjön där vi badade, paddlade kanot och växtfärgade garn.

Linnéa har varit väldigt positiv till lägertanken, men så kom flytten till London och ställde till det lite. När vi kommer hem på sommarlov nästa år vill vi ju träffa släkt och vänner och det hinner ju inte L så mycket om  hon ska på läger. Dessutom träffas de någon/några helger på våren innan och det är svårt när vi bor här. Så vi bestämde oss för att undersöka möjligheten till konfirmation i London och vet nu att det går att genomföra här. Förra helgen var det konfirmationsinskrivning och vi bestämde oss för att åka dit och se hur många konfirmander som skulle dyka upp.

Erfarna av hur lång tid tunnelbanan tar och vad den kostar när vi inte skaffat gratiskort till barnen, gjorde att vi bestämde oss för att pröva att köra in till London. Smart drag. Vi visste att det först var gudstjänst kl 11 och därefter inskrivning, så vi åkte i god tid. Det var lite trafik och tog bara 25 min till kyrkporten och kl 10.10 får man en så här bra parkering:


Under gudstjänsten kunde Malin och Johan vara i söndagsskolan. Finns det sådana hemma i svenska kyrkan fortfarande? De sjöng och lekte lite. Ibland spelar de pingis eller pysslar. Det verkar trevligt och de brukar vara 10-15 barn. Dock lite yngre, så det är inte precis något för Malin, men de tyckte hon kunde vara lite hjälpfröken.

Kyrkan var fullsatt! Eller den blev efterhand i alla fall, jag vet inte om det berodde på Londontrafiken att folk droppade in efterhand, det kändes ganska märkligt i sig. Kyrkan får inga bidrag från Svenska kyrkan i Sverige utan måste helt stå på egna ben genom donationer. Det löses genom att man "rekommenderar" alla som vill komma regelbundet att betala 75 pund per familj och år. Det känns nog som en medlemsavgift för de flesta, men de får inte ta betalt för att vara med i kyrkan därför klassas det som en donation.

Utanför kyrksalen satt en vacker tavla och på olika ställen på den var inskrivet namn. Det var vilken svensk familj eller svensk "klubb" (t ex SWEA) som var ansvarig för att sätta blommor till altaret till den veckans gudstjänst. Charmigt och personligt.

Kyrkan har en helt ny ung präst som är en av två ledare för konfirmanderna. Han var underbar. 34 år och mycket humor. Denna dag hade de bestämt sig för att dela ut ett papper om varför vi gör som vi gör i kyrkan och det pratade de om med jämna mellanrum. Väldigt avslappnat och positivt. T ex kom kantorn ner och berättade vad en gradualpsalm var innan vi skulle sjunga det. Och när prästen kom upp i predikstolen sa han att "predikan, det var helt enkelt prästens tillfälle att få prata oemotsagd". :-)

Prästen berättade att han var yngst av fem syskon och hänvisade till dagens bibeltext kring vem han kände igen sig som och vem hans äldsta syster var. Det var 15:e söndagen efter trefaldighet och han berättade om en konfirmationsledare som skulle läsa en av dagens bibeltexter och då han kom till att Jesus sa "ta emot mitt ok" (det handlade om att få avlastning) läser den unge ledaren "ta emot mitt o k" (som i okey). Prästen tyckte det var jättebra och sa att det var precis vad det handlade om, att Jesus gav oss okey på att vi ska ha hjälp att bära våra bördor. Typ.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe och då gick konfirmander och föräldrar med prästen Anders och unga diakon Maja till biblioteket. Maja satte ett fat kanelbullar på bordet och sa leende "när folk tänker på svenska kyrkan i London är det tyvärr inte Jesus vi är mest kända för utan våra kanelbullar".

Sju vill konfirmationsläsa här i år (förra året var de fyra), fyra killar och tre tjejer. De kommer att träffas två helger i höst samt hjälpa till på den "berömda" julmarknaden som hålls i lokalerna. När de träffas på helgerna börjar de söndagen med gudstjänst, utöver det ska de besöka en gudstjänst under jullovet där de befinner sig då. Sedan träffas de en helg i månaden under våren. Över valborgshelgen åker de till Paris eller Bryssel för att träffa de svenska konfirmanderna där. Den 12 juni är det konfirmation.

Vi var alla tre väldigt positiva, så vi kör här. Det kommer att bli en liten men naggande god grupp och förhoppningsvis lär L känna några trevliga svenska ungdomar. Tyvärr var ingen av de två andra tjejerna där i söndags, men vi hoppas att de är bra.

Naturligtvis var det en "världen är liten"-upplevelse när vi satt där. Pappan som satt bredvid mig berättade var i Sverige han kom ifrån och så sa jag att därifrån kommer ju också den och den. Då visade det sig att de var nära vänner och hade varit best men och toastmasters på varandras bröllop och kanske hade vi två också träffats när den gemensamma bekanten gifte sig. Märkligt!

Efter kyrkan blev det lunch på en väldigt fin genuin kinarestaurang. Glömt allt vad vi menar är kinamat hemma. Tre åt med stor och god aptit. Två inte. Gissa vilka...? Nej, ni behöver inte, alla vet :) .

Vi beställde dock ganska ofarliga rätter, inga dumplings här inte.

Därefter blev det shopping. Malin hade ett stort projekt och till det behövde hon lite material och detsamma gällde för Linnéa. Vi fick också tag i några korgar med lock till barnens badrum där de kan ha diverse tofsar och annat. Vi gick mycket och långt. Johan tyckte det var lite segt. Skönt att kunna ta bilen hem och då var klockan dessvärre redan 17.

OJ, nu när jag sitter här och skriver. NU kom det en bil och levererade Rikards väska som försvann på flyget för 1,5 vecka sedan!

Tjingeling,
Ingrid