Svenska Skolföreningen

Igår skulle den svenska mamman Ylva och jag åkt till skolan för en multinationell dag. Föräldrar från olika länder skulle hitta på lekar från sina hemländer. Vi i Sverige hade avböjt för att vi var för få, som kunde vara med. (Jag erbjöd mig såklart.) Tanken var att vi skulle åkt dit och bara gått runt och tittat lite vad de andra gjorde för att vara bättre rustade nästa år.

Dagen innan, i torsdags, meddelade dock Ylva att hon fått en inbjudan till Svenska Skolföreningen i Egham's möte och frågade om jag ville följa med. Såklart!

Så igår ställde vi kosan mot Egham där en av ACS andra skolor ligger (det finns tre). Vi kom hem till en väldigt trevlig östgöte i förskingringen som bodde i ett mycket trevligt hus. Totalt var vi fem svenskor, alla de andra tre hade barn på skolan Egham. En av dem hade dragit igång Svenska skolföreningen i Ungern och när de flyttade hit, startade hon en förening här. (Hon såg ut som en lärare, men var sjuksköterska.)

En svensk skolförening har som syfte att stötta utbildning i svenska språket och svensk kultur för svenska barn som bor i utlandet. Till det får man några 1000 kr från svenska staten. Men du kan bara få det en gång per barn, så om du t ex går på Svenska skolan i London så får skolan bidrag från svenska staten för barnen där och barnet kan därmed inte få pengar en gång till om de är med i en skolförening också.

Det var ett väldigt trevligt, intressant, ostrukturerat och långutdraget möte. Vi bjöds på lunch och åt de mest utsökta färdiga pajer från Waitrose. Själv bidrog jag med en populär färdig daimtårta från IKEA. Tur att man bunkrar upp!

Föreningen då. Jag ställde väl  massa frågor eftersom jag faktiskt inte kunde se syftet med föreningen riktigt. Det är jättetrevligt att umgås med dessa människor, men de bor 40 min iväg och vi har inte barn på samma skola. Det känns som om jag behöver se ett större behov än bara det sociala, för annars vill jag nog fokusera kontaktuppbyggandet närmare hemma nu i början.

Våra barn får ju svenskundervisning på våra skolor, så föreningens pengar behöver inte gå till det. Då frågade jag om det inte finns massa andra barn som bor här som går på vanliga engelska skolor, men har en svensk förälder och vill ha lite undervisning. NJAAAA, blev svaret, de kan ju inte gå in i våra skolor och få undervisning där. Såklart inte, men jag trodde att våra pengar skulle gå till svenskundervisning till de som behövde. Då frågade jag om alla i våra skolor som hade svenska var uppskrivna på medlemslistan, för det kostar inget att vara med. NEEEEEEJ, om de inte mammorna vill vara med och aktiva känns det lite som att luras att skriva upp deras namn, sa de då. Jag fattade ingenting, en förening måste väl bestå av mer än en aktiv styrelse och om barnen är kvalificerade för att vara med, men deras föräldrar inte vill engagera sig i att planera svenska kulturaktiviteter vid sidan om svenskundervisningen gör väl inte det något.

Eftersom svenskundervisningen är fixad, planerades det vad vi skulle göra för kulturinsatser för pengarna (det handlar inte om några stora summor). Förslagen är att åka på Lucia i svenska kyrkan, gå på julmarknaden i svenska kyrkan, kanske gå på någon teater i svenska skolan, fira Semlans dag, fira valborg, fira midsommar etc. Det handlar mycket om att bevara svensk kultur i barnens medvetande.

Jag hade jättesvårt att se behovet för föreningen och då ska ni veta att jag är nästan alltid med på det mesta och ser bara möjligheter, men här känner jag att svenskan är redan fixad för våra barn. Vi har inte varit borta från Sverige så länge att barnen tappat våra högtider, vi firar fortfarande nästan alla i Sverige och de idéer de hade kan vi ju göra direkt genom t ex svenska kyrkan där vi är inne ändå i år när L ska konfirmeras, det blir som en omväg att gå via skolföreningen för att komma dit.

Det verkliga behovet jag såg är att Ylvas dotter vill ta en Bilingual IB examen med Engelska och Svenska som språk. För att skolan ska betala för lärare till det, måste de vara två svenska elever på skolan och nu är det bara hon som har det behovet/önskemålet i den åldern. Alltså måste de betala läraren själv om de vill göra det och det ska vara sju lektioner i veckan vilket blir för dyrt. DÅ tycker jag att det skulle kunna vara en sak att stötta från föreningens sida och ett sätt att göra det är att få in pengar genom att ha alla barn i svenskgrupperna inskrivna i föreningen om deras föräldrar tycker det är ok.

Ja ja, man lär sig så mycket hela tiden. Jag visste förstås inte ens innan att det fanns svenska skolföreningar ute i världen som fick bidrag från svenska staten. I Ungern fick barnen ingen svenskundervisning från skolan och då ordnade svenskföreningen det där. Bra! Dessutom bor det tydligen väldigt många svenskar där, så de är en väldigt aktiv förening som gör mycket tillsammans, men det kanske inte finns någon svensk kyrka där. VAD VET JAG?

Nu är det helg igen! Hoppas ni har det bra!
Ingrid