DC - Vita huset & The Capitol

Vita Huset

Ny dag i Washington DC och NU skulle vi till The Capitol på eftermiddagen. Vi åt en god frukost på Starbucks innan vi tog tunnelbanan in till centrum och nu gick tågen lite oftare eftersom det var måndag.
<><><>

"Vår" tunnelbanastation. Avskalat och rent!

Ett "måste" var förstås att se Vita huset, så vi bestämde oss för att börja med det. På vägen passerade vi en typisk souvenirbutik där jag slogs av så många saker de har med ALLA sina presidenter, vykort, linjaler, tröjor osv. Det vore ju otänkbart att vi skulle sälja en sak med alla våra statsministrar på, men jag vet förstås att motsvarigheten egentligen är våra kungar och de finns säkert på vykort. Det känns dock inte lika säljbart, som presisenterna verkade vara.
Här är en stadsvy från Washington, fin fontän i en välskött stad:

Det går att besöka delar av Vita huset, men biljetter ska bokas i förväg, minst 21 dagar och du kan göra det upp till 6 månader innan. Är du inte amerikan måste du ansöka om biljetter via din ambassad. Det är alltså ganska omständigt att få biljetter, men biljetterna i sig är gratis. Vi hade inte bokat något, men det finns ett ställe som heter White House Visitor Center, där alla som ska till Vita huset hämtar sina biljetter. Detta hus är värt ett besök i sig och vi begav oss dit. Där visas kontinuerligt ett film om vita huset och den tittade vi på. Väldigt intressant och jag lärde mig riktigt mycket om när och hur huset byggdes, varför det ser ut som det gör och hur det ser ut och används idag. Dessutom fanns det tavlor och utställningar på Visitor Centrat. Naturligtvis fick man inte fotografera därinne. Jag tyckte att det kunde liknas vid en finare och specialiserad turistinformation, men även en sådan krävde scanning och tittande i väskor.

Efter detta besök var vi redo att se presidentbostaden live och vi travade dit, ca 1,5 kvarter iväg. Det var ännu en stekhet dag och barnen kisar med ögonen på nästan alla kort. När man kommer fram till Vita huset ser det ut precis som man ser det varje gång någon journalist på TV står framför det med staketet i ryggen, så det var faktiskt mer som en bekräftelse på vad jag väntat mig. Det jag däremot inte visste och hade en felaktig bild av, var hur det såg ut runt omkring Vita huset. Jag har alltid trott att det går en rak bilväg framför huset och på andra sidan vägen någon öppen vacker stenlagd plats. Så är det inte, utan det är en väg som svänger runt Vita huset och på andra sidan är en stor park som heter The Ellips och i förlängningen av den kommer man in i det som kallas the Mall i vilken det finns många monument och längs med vilken alla GIGANTISKA fantastiska museum ligger, bl a Air & Space museum där vi hade varit dagen före.

Nedan är en karta över den här centrala delen av DC. Det långa grönområdet i mitten är det som kallas The Mall. Det är SÅ mycket större än man får uppfattningen av när man tittar på bilden. Ni ser Vita huset i grönområdet som sträcker sig norrut mitt i kartan från The Mall. Under The Ellipse och under den Washington Monument. Längst till höger ligger US Capitol, dit vi skulle senare på dagen. En avlång byggnad längs med södra delen av The Mall visar National Air and Space museum.


Här är barnen framför vita huset:

Om man sedan vänder runt 180 grader syns The Ellips och Washington Monument i bakgrunden så här:

Vi gick med raska steg över parken nästan ända fram till Washington Monument. Detta är en 170 m hög obelisk, byggd 1848-1884 och är enligt uppgift världens högsta murade torn. Det är fascinerande hur många kategorier du kan skapa för att vara världens nummer 1 på något sätt :) . Faktum är dock att den också är världens högsta obelisk och var världens högsta konstruktion till Eiffeltornet byggdes och tog över den titeln. Obelisken är byggd av marmor, granit och gnejs. Det är ett minnesmärke över George Washington och det tog många turer innan den äntligen kunde byggas, men nu står den alltså där i hela sin imponerande höjd. Mäktigt!

Barnen framför det höga monumentet

Här ser ni lite mer av hur monumentet verkligen är uppbyggt.

Med tanke på att vi hade en tid att passa och en lång promenad att gå igenom The Mall, så var det bara att inköpa ett par flaskor vatten och sedan sätta igång att gå. Det var fullt av liv och rörelse i The Mall, någon mångkulturell aktivitet med många stora tält där det spelades olika sorters musik. Det såldes saker och mat. Med jämna mellanrum kunde man fylla på vattenflaskorna från några tillfälligt utsatta kranar, till vilka fullt med folk köade hela tiden. Det var också en del "utställningar" med ekologiskt fokus.

Som ni ser på bilden med barnen ovan var de inte särskilt uppklädda denna dag, det var ju så varmt, men jag hade förstås inte gett upp, utan vi hade med kläder och något av det barnen minns bäst från resan och driver med mig om, är naturligtvis att jag "tvingade" in dem bland några buskar för att byta kläder. Detta var förmodligen högst oanständigt och vakter och poliser fanns det gott om kring området, men ingen såg oss och det hade ju ett gott syfte, ha ha.

Uppsnofsade skyndade vi oss vidare mot ingången till The Capitol och det var på andra sidan byggnaden, vilket i sig är ett antal 100 meter att avverka, uppför och nedför. Till slut var alla framme och skulle ta sig in via säkerhetskontrollen och scanningen. Det var en utmaning.....

Det började med att de talade om att vi inte fick ha med oss vattenflaskorna in, så jag gick till gräset och tömde flaskorna. Då påpekade de att vi inte fick ha flaskorna med oss in även om de var tomma. Jag fortsatte tömma flaskorna varpå de förmodligen idiotförklarade mig och upprepade att jag inte fick ha med mig den tomma flaskan in. Jag talade om att jag förstod det och skulle slänga dem, men tyckte inte sopgubbarna behövde släpa på tungt vatten, så jag tömde dem först.

In genom dörren där det stod att man inte fick ha med sig något ätbart in och när jag efter att barnen snabbt och smidigt tagit sig förbi säkerhetskontrollen skickade igenom min handväska, såg de att det fanns godis i den och jag skickades genast ut genom dörrarna igen för att slänga detta. Med dagens snacks i högsta hugg stegade jag fram emot soptunnorna igen där våra tomma vattenflaskor redan låg. En kvinna med ett barn och någon mer i sällskapet frågade mig om jag skulle slänga godiset och jag svarade "ja, vill du ha det?", vilket hon strålande sa att hon ville och jag kände mig så mycket bättre till mods när jag insåg att någon skulle äta alla våra saker istället för att de skulle hamna i en soptunna.

På väg in i huset igen möter jag Rikard som är på väg ut av samma orsak som jag med kex och annat i väskan och jag säger åt honom att skynda sig efter "tjejen som går därborta för hon vill nog gärna ha sakerna", och hon blev nu ännu lyckligare över resten av vår matsäck. Under tiden gick jag in och vakterna "skrek" på barnen att de fick inte STÅ där och vänta på oss, de måste gå vidare in i lokalen. Snart var jag dock äntligen igenom kontrollen och godkänd. Därefter kom R som gett bort det mesta av allt ätbart till den tacksamma kvinnan, men han hade dessutom kommit på den smarta idén att vräka ut lite godis löst i väskan och det fångade inte kamerorna, så det var vår lilla busiga godisräddning. Några barn var väldigt upprörda och blev på dåligt humör över den här matsaken, de ville inte gå in över huvud taget, men efter att jag talat om "hur bra det var att de gjorde detta för att skydda alla oseriösa personer", så kom de snabbt över det och vi var INNE.

Del av entréhallen i The Capitol

Det är MÅNGA människor som vill besöka Kapitolium (vad konstigt det ser ut skrivet på svenska...), men de har struktur för att det ska flyta på. Massor av människor jobbar med besökarna.

Det startar turer för grupper hela tiden och när man beställer biljetter bokar man upp sig på en tid för en grupp och förväntas vara där en stund innan för att HINNA MED säkerhetskontrollen (nu förstår vi varför :) . Naturligtvis är det en mäktig och vacker byggnad. Vår guide var bra och berättade om huset, statyer, konstverk, kongressen och en del mer.

En kul sak att veta är att varje delstat har statyer av två personer som de själva väljer ut. Det kan vara f d presidenter, men också speciella personer inom andra områden (alla delstater har naturligtvis inte heller två personer som varit presidenter). Över tiden byts statyer ut, men det är helt upp till staten. Från början stod dessa statyer i ett rum, men i takt med att antalet stater blivit fler, så är de nu utspridda lite överallt i Kapitolium, men det finns några rum med större samlingar statyer. Där finns ett antal kvinnor bland statyerna, men det är övervägande män. På varje staty står förutom namnet på personen, även vilken stat han "representerar".

Här är Johan framför statyn av Chief Washakie (1798-1900, OTROLIGT så gammal han blev!), som var en känd krigare och representerade en grupp indianer i USAs regering. Hans staty representerar Wyoming.

KANSAS
Dwight David Eisenhower
1890-1969
General of the Army
34th President

Jag tyckte det var väldigt kul att titta på dessa statyer och skulle önskat att vi hade haft mer tid att gå runt själva och titta på dem.

De flesta har väl sett Kapitoliums kupol från utsidan:

Uppe på kupolens topp tronar Statue of Freedom, en bronskvinna som är
6 meter hög och väger 6800 kg. När hon renoverades efter 130 år
togs hon ned med helikopter.

På INSIDAN ser kupolen ut så här uppe i taket:

Upp till taket är det 55 meter och målningen, en fresk, är gjord av den italienske konstnären Constantino Brumidi och heter Washingtons apoteos (apoteos betyder förgudande, var tvungen att kolla för jag har aldrig hört om det) och mäter 65 meter i diameter. Hela målningen täcker en yta av 433 kvadratmeter!!! Är det inte fantastiskt?!

I hörnen på bilden ovan ser ni en målad fris som går hela varvet runt i nedre delen av kupolen. Den beskriver 19 scener ur USAs historia (t ex Columbus landstigning, undertecknandet av frihetsdeklarationen, upptäckten av guld i Kalifornien och flygets uppfinnande med bröderna Wright). Det skulle varit en utkarvad/snidad sak, men det blev för dyrt så den är istället målad, men man kan se på den att den är gjort så att det ser ut som om den är karvad. Nej, ni kan inte se det på bilden ovan förstås, men här när vi gick in i kupolrummet kan ni se en dålig men i alla fall lite bild av denna imponerade fris:

Oglethorpe and the Indians
Just den delen av bilden visar Oglethorpe, staten Georgias grundare,
när han möter indianerna och mellan sig har de ett buffaloskin med en örn,
som symboliserar "friendship and trust".

Längs väggarna under kupolen finns åtta målningar med historiska motiv, fyra är målade av John Trumbull, de andra fyra av olika konstnärer. Flera motiv kommer igen från frisen med 19 motiv ovan.

Till vänster skymtas: Discovery of the Mississippi
Till höger: Landing of Columbus
Här och var ser ni också statyer från delstaterna.

Efter den här lilla rundturen var det dags för oss att besöka självaste kongressen, representanthuset! Nya köer och naturligtvis helt förbjudet att ta med kameror. Vi var tvungna att vara absolut tysta och smög in högt upp på en läktare. Det är ju som att besöka Sveriges riksdag, men så mycket vackrare med tanke på den historiska gamla lokalen.

Den här bilden har jag hämtat på nätet och det var där vi var. Det var inte så mycket folk på plats när vi var där. Vi satt på läktaren ungefär som han som klappar händer till vänster nere i bilden:

Jag förstod nästan inte ett SMACK av vad som sas. De förde någon debatt om energipolitik och INGEN verkade lyssna på den som talade för tillfället. Det var nästan roligast att se stenografdamerna knappa för glatta livet. Efter att ha lyssnat ett tag smög vi ut (man fick sitta så länge man ville) och vad händer då? Jo, Johan blir mäkta sur för att vi gick ut utan att fråga om HAN lyssnat klart. HAN förstod allt de sa (tjena) och tyckte det var så intressant att han ville stannat längre. Denna son! Nästan VAD man än säger att man ska göra (gå på museum, slott, shoppa etc), så talar han om att han inte vill göra det och VARENDA gång tycker han ALLT är kul när han väl är där (även på ställen jag inte tror han ska bli så imponerad av). Intressant kille :) !

För att få gå in till själva representanthuset krävdes en ytterligare biljett, som skulle beställas i förväg, men OM man inte var amerikansk medborgare var det bara att gå till en disk, visa upp sitt pass och få en biljett. Så enkelt att vi blev mycket misstänksamma, men vi frågade inte mer om det utan var bara glada att vi fick gå dit. Det var såklart ytterligare en säkerhetskontroll innan vi gick in till representanthuset, men den klarade vi utan anmärkning.

Biljett till representanthuset

Det trevliga besöket på kongressen var över. Om jag kunde önskat något mer skulle det varit lite mer tid att titta runt själv i den första delen då vi var guidade. Vi rekommenderades att även besöka Library of Congress och trots att hungern började göra sig påmind, bestämde vi oss för det. Man kunde gå i en kulvert till biblioteksbyggnaden och den var VÄL värd ett besök. Den var faktiskt så vacker att den tog andan ur oss!

Andlöst står jag nere i högra hörnet och studerar det makalöst vackra BIBLIOTEKET!

Här fanns också något så unikt som en Gutenberg bibel!

En sådan man läst om i böcker hur många gångar som helst.
Boktryckarkonstens faders bibel.
En sådan som sjönk till havets botten med Harvardstudenten som samlade på böcker.
Så här ser den ut!!
Hur många kan det finnas kvar i världen???
Ni ser hur chockade Malin och jag ser ut.

Mitt emot Gutenbergbiblen är en likadan monter och där ligger "Giant Bible of Mainz". Jag uppfattade det som om det är en handskriven bibel från 1453. Den är gjord på kalvpergament med fantastiska illustrationer. Boken är sannolikt gjord i Mainz, Tyskland, och sägs ha kopplingar till Gutenbergbibeln och inspirerat till utseendet av den, MEN detta har inte kunna bevisas. Intressantast av denna Mainz-bibel tyckte jag var vem den tillhört innan den kom hit. Ägarskapet är känt sedan 1566 då den hamnade i Mainz Katedralens bibliotek. 1631 togs detta bibliotek som ett krigsbyte av ingen mindre än Gustav II Adolf of Sweden! Han gav bibeln till en av sina officerare, nämligen hertigen och fältherren Bernhard av Sachen-Weimar. Sedan fanns biblen i den familjen ända till 1951! Då köpte Lessing J. Rowenwald den. Han var affärsman och samlare av sällsynta böcker. Redan 1952 donerade han i sin tur boken till Library of Congress. Biblen är i mycket bra skick och verkar ALDRIG hav varit läst :) . Spännande, eller hur?!

På Library of Congress finns också en läsesal som man får smyga in och kika ned på. Där sitter forskare och andra med behörighet och läser. SÅÅÅ vackert! Där fick man inte fotografera, men här är en bild från nätet:

Otroligt vacker läsesal!

Det finns mycket mer att se på detta ställe, men vi nöjde oss med en snabb titt på Thomas Jefferson's Library. Han var en stor boksamlare som organiserade sina böcker enligt Francis Bacons system och när han dog donerade han sina böcker hit. Då var det den största privata boksamlingen in norra USA.

Avslutar med lite häpnadsväckande fakta om Library of Congress. Det är VÄRLDENS största bibliotek med 4000 anställda. Där finns mer än 29 miljoner böcker och 853 km bokhyllor. Å andra sidan hävdar även British Library att de är världens största i något avseende och det gör även bibliteket i Alexandria. SÅ vem vet?? STORT är det i alla fall.

Hungriga begav vi oss hemåt, dvs mot tågstationen. På vägen passerade vi Högsta Domstolen (US Supreme Court building), ännu en imponerade byggnad:

Rikard tyckte det var väldigt osvenskt och kul att man kunde delta i en sådan här gudstjänst som skyltades utanför en kyrka:

Varje dag är det en liten mässa där de ber för den statliga budgeten!

Trötta men glada, äntligen framme vid stationen:

Vet inte riktigt hur vi tänkte när vi kom dit, det borde väl varit hög tid för MAT, men istället köpte vi glass...måste varit Ben&Jerrys skylten som förförde oss, men de minsta föredrog ändå McDonalds glass och med tanke på priset gick det så bra, så bra att de tog den istället, ha ha.

Vi ville tillbaka till hotellet eftersom vi skulle iväg nästa dag. I centrala DC där vi var syntes inte några restauranger till, men vi hade sett flera vi centrumet där vi bodde, så allt talade för att det var bäst att ta sig ut dit. Efter ombyte på hotellet gav vi oss iväg och hamnade på en Mexikansk restaurang, till Malins besvikelse, hon tyckte verkligen inte att något på menyn verkade gott. De andra båda var överlyckliga...

Mysigt center nära hotellet.
Här åt vi och där fanns också butiker, som vi inte
hade tid att besöka.
Barnen i bakgrunden hade väldigt roligt i vattnet!

Maten var verkligen jättegod!

Här kan man se hur vi TILL SLUT löste Malin akka "Kräsens" matdilemma, det blev finfina potatisklyftor modell större och hon var nöjd. Hon älskar bakad potatis och det här var det närmaste. Ville gärna att alla skulle bli mätta eftersom dagen varit slarvig med maten och nästa dag skulle vi vidare till sista familjen vi skulle besöka.

Till råga på allt lät vi M beställa en chokladig efterrätt. Förmodligen alla fel enligt alla uppfostringsböcker, men så kan det gå :) .

Hem, packa och i säng. Nästa dag upp och frukost på ett ställe jag spanat in redan första dagen. Mycket större och bättre än Starbucks. Alla kunde välja olika sorters bröd vid en stor disk och goda pålägg. Toppen faktiskt!

Avlutar Washington DC redovisningen med en bild från badrummet. Dessa enkla men genialiska idéer som är så roliga att se:

Duschdraperi. Stången går i en båge utåt!
Detta gjorde att duschen kändes SÅ mycket större och inget draperi
kom emot kroppen och klibbade äckligt. Supersmart!

Vi lämnade DC och körde mot North Carolina. Jippie!

Det var mycket vi INTE hann se i DC, inte minst flera fantastiska museum och jag åker GÄRNA dit igen.

Karin, tack. Ja att förlora ett barn är naturligtvis det värsta som kan hända i hela världen och bara den som upplevt det kan förmodligen fullt förstå vidden av hur stor den katastrofen är. Amy här, som samordnat våra matleveranser, till de drabbade familjerna, hade igår träffat mamman som förlorat sin man. Hon hade med sig sin unga vuxna dotter som var vän med killen som nu hastigt gått bort, så hon är ju dubbelt drabbad inom loppet av ett par dagar. Denna mamma sa själv att även om de hade det hemskt just nu när pappan precis lämnat dem, så var det andra ännu värre. Kan du föreställa dig...

Du har verkligen rätt i att det är fantastiskt att ha familj och vänner att prata med och hämta ny energi från, när sådana här saker händer.

Tara, timig is absolutely everything :) . Great I had a good timing when calling you today. You know I am thinking of you and come back as soon as possible. Have been so bad in keeping up contact with all my nice ISAa friends! It is obvious that SO many people are busy and having a hard time right now. Hugs.

Astrid, dödsfallen här har tagit på alla som känner familjerna både mer och mindre. Båda familjerna är så starka mitt i alltihop och jag hoppas att de tar sig den tid de behöver och sätter sig själva i första rummet. Jag upplever precis som du skriver att vi kommer närmare varandra här utomlands för att vi är en begränsad grupp svenskar i området som känner ansvar för varandra. Är inte säker på att alla hemma hade fått så fint stöd som jag ser att de som står nära de drabbade familjerna här gör. Kanske tror man mer hemma att det säkert finns andra som står en familj i sorg närmare, men här vet alla att det är bara vi här.

Britt, hoppas ni kommit väl hem! TACK för besöket, PRECIS lika roligt som alltid! Det var jättekul att se fotot på Sofia med gluggen när ni var här, speciellt som du skrivit om det.

De flesta skrev inte att de ville bo i Sverige om 5 år, men de skrev inte Danmark eller England heller, så kanske är det mer ett uttryck för drömmar om äventyr som svaren gav uttryck för (jag menar, Johan svarade Spanien... :) ).

Jag har det absolut stressigare här än i Danmark och inte var det så lugnt där heller. Minns våren med 12 fullbokade helgar av 13 i rad... ha ha. De flesta ville till Legoland! Undras vem som kommer och hälsar på oss när vi flyttar hem?

Sofia & Lina, TACK för att vi fick låna farmor och farfar några dagar!! Vi vet att de längtar hem till er nu :) ! Förstår att ni haft jättekul i USA. När vi kommer hem till jul, kanske vi kan få se lite bilder. Då ska också alla kusinerna gå på teater med farmor! Vi får se vilken skola kusinerna ska gå på när vi flyttar hem... men kanske kan de komma och sitta barnvakt hos er ibland när vi bor närmare. Det skulle Linnéa och Malin gärna vilja! Vilken Pelle Svanslös läser ni? Är den bra? Känner ni igen något från resan till Uppsala?

Märtha, du var väl värd utmärkelsen! Ofta är det lite för stressigt, men jag vet att vi bäddat för det själva. Försökte nå dig på telefon i helgen, men det gick inte så bra. Tänker på er!!! <3 <3 <3 Du vet väl att det var tre hjärtan jag just skrev? (Tur att jag har tonårstjejer som lär mig :) .) KRAMAR.

Kim, vad märkligt att dödsfall kommer i grupp... jag har hört det någon gång förut... men jag är ju inte så lyhörd som du, som du vet, så jag har så svårt att förstå det. Nu hoppas jag verkligen att det är över för den här gången, mer sorg vill vi INTE uppleva. Även om vårt liv swishar fram ganska mycket precis som det skulle gjort även utan de här tråkiga sakerna, så har jag det i bakhuvudet nästa hela tiden. Skriver ett meddelande till dig på fb med mer info. Ser fram emot att ta tag i det andra också.

Får se om det blir redovisning av en del av svaren på vårt frågeformulär... :)

Catharina, tack för din gulliga kommentar! Det går verkligen inte att komma ifrån att det känns så mycket värre att det är en ung människa, både för allt den personen nu inte får uppleva och för de nära anhöriga som hade "rätt" att ha sitt barn hos sig länge till. Vi försöker ställa upp på det sätt vi kan och det känns bra både för oss och förhoppningsvis lite grand för dem.

Boktokig, ja precis så är det, varje gång något så hemskt händer blir jag helt omskakad och tänker på hur lätt hela livet kan förändras och slås i spillror. Det finns så lite vi som står vid sidan om kan göra, men det lilla man kan vill jag gärna göra . Blev jätteglad för alla fina kommentarer jag fick till detta inlägg. Det värmde denna stressiga och känslomässigt jobbiga vecka.

Tack för dina gulliga ord om bloggutmärkelsen!! Jag förstår att november varit körig för många av oss, jag är totalt efter hos dig också, men kommer i kapp förr eller senare. Tänker på dig varje gång jag läser en bok du skrivit om och det händer rätt ofta, ha ha. Just nu "Släppa taget och hålla i".

Det är något speciellt med föräldrar, eller hur!

Kram Ingrid