Barn på promenadavstånd!

För några veckor sedan fick jag ett mail från en amerikansk familj som skulle flytta in nära oss. Det var ansvarig för välkomstkommittén på skolan som gett dem min mailadress. Vi visste att de var på ingång för vi har väntat på att de skulle åka med i vår skolbuss sedan augusti och vi hade på känn att de skulle bo i det aktuella huset som i princip ligger i andra änden av vår gata så det är inte fem minuters promenad från oss. Hittills har vi inte känt till någon annan som bor i Old Town så vi har glatt oss åt denna inflyttning.

Nu var de alltså på ingång och jag har mailat lite med dem och hälsat dem välkomna samt svarat på lite frågor och gett de tips jag kan efter den korta erfarenhet vi har. De kommer från Minnesota, men har varit utomlands en gång tidigare, i Frankrike då barnen var väldigt små. De har två flickor Rowan, 8 år, och Reese, 7 år. Båda föräldrarna ska jobba här med HR, så de har en nanny som ska ta hand om barnen efter skolan några timmar.

Första gången vi träffade tjejerna var på skolbussen i måndags. De var väldigt utåtriktade och glada. När jag senare fick veta att det var deras första besök på skolan, de har inte varit där och tittat innan (bara föräldrarna har varit där tidigare då de var över för att förbereda flytten) och de hade ingen vuxen med sig, så blev jag väldigt imponerad. Det gick uppenbarligen väldigt bra, för de var lika sprudlande glada när de kom med bussen på vägen hem. Tufft.

Innan mina föräldrar åkt i måndags fick jag mail av pappan som undrade om vi inte kunde gå ut i byn och äta middag en kväll i veckan för att lära känna varandra lite. Vanligtvis hade jag bjudit över dem till oss, men nu skulle ju min syster och hennes tjejer komma på torsdagen och med tanke på det är jag imponerad att vi lyckades klämma in en middag över huvud taget en av de två kvällar vi hade på oss, men det gjorde vi och det var toppen.

Vi hämtade onsdag kväll upp dem på vägen till italienska Pizza Express där vi bokat bord och där vi visste att alla stora och små skulle hitta något riktigt gott att äta. Rikard och Néa anlände lite senare eftersom hon hade fotboll och vi lovat köra hem min svenska kompis Ylvas flicka Vendela hem, då Ylva själv var i Sverige med deras yngsta flicka.

Familjen visade sig vara en trevlig bekantskap. Vi hade mycket att prata om och barnen tjattrade på i sin ände av bordet. Vi tycker deras tjejer påminner oss så mycket om de engelska systrarna Charlotte och Elinor på vår danska skola och om de svenska systrarna Emla och Mina. Två täta systrar med en klok, stark och utåtriktad storasyster och en glad, halvvild och spontan lillasyster. Johan berättade att han och Rowan ätit lunch tillsammans den dagen och "we shared thoughts with each other". Rowan går i en av de båda andra 3:orna på skolan, så de ses rätt mycket.

Dagen efter hade Kerstin och kusinerna anlänt, men efter skolan kom nannyn (som är en trevlig tjej med en son på 2-år), Rowan och Reese och ringde på vår dörr och undrade om Johan ville följa med dem till lekparken. SÅKLART han ville. Strax efter det gick de övriga fyra tjejerna här också dit och de hade haft så kul tillsammans allihop.

Igår fredag var jag med "gästerna" i London så vi hade frågat om de nya flickorna ville komma hit och leka efter skolan (Rikard var hemma då). Det ville de såklart och det hade gått toppenbra. Johan och Rowan har en perfekt personkemi. Reese hade varit mest med Malin. Då deras pappa kom för att hämta dem hade vi Londonbesökare kommit hem fem minuter tidigare och Rikard hade maten klar. Pappan hade med sig en flaska vin och vi vet inte riktigt varför... Reese sa "snälla snälla pappa kan vi inte stanna här och äta kvällsmat?". Hmmmm, det var aldrig riktigt aktuellt eller något vi föreslagit... men som tur var rann det ut i sanden för de skulle hem och det var vi tacksamma för, då vi faktiskt ville vara själva med våra släktingar som vi ändå inte träffar så ofta. Reese uttalande visar dock ganska tydligt hur vi uppfattat systrarnas personligheter so far, väldigt spontana och självständiga.

Vi är jätteglada för att de flyttat in och tror att vi kan få väldigt trevligt tillsammans. Det är så skönt med en kompis på nära håll som passar Johan, även om han behöver killkompisar också, men det ena utesluter ju inte det andra.

Foton på dessa nya vänner kommer säkert framöver, men är inte det första som passar sig vid nya bekantskaper.

Astrid, Telefon med stegräknare, så avancerat! Tufft att försöka gå lite längre varje dag, det kan ju bli hur långt som helst till slut :) . Jag tror egentligen det är mycket bättre att gå lite kortare under många år som du gör, än väldigt långt under ett par månader som mina föräldrar (framför allt min pappa).
Vi handlade faktiskt inte så mycket i affärerna, ibland är det ju faktiskt tillräckligt bara att gå runt och titta. Vilken jättebra idé med stavarna! Typiskt Tor och SÅ smart!

Britt, jepp, ingenjör blir han. :) Restaurang är bokad!

Märtha, Jag tror inte han blir slöjdlärare, men inte för att det inte är "lukrativt" (skrattade så när jag läste det) utan för att jag tror att han vill skapa mer inom ett bredare område. Dessutom tror jag inte han är pedagog nog för det.
Ja, var kommer energin i Motala ifrån.... gott om den finns det i alla fall.
Vi har jättetrevligt med Kerstin och flickorna. Redogörelse kommer i kommande inlägg.

Catharina, Hurra för Moa! Skönt med sovmorgon. Jag tycker du har klarat dig bra! Är L hemma igen?

Tillbaka till syster och resten av familjen!
Ingrid