fredag 21 oktober 2011

Mark Twains hus i Hartford


Eftersom jag oftast läser på mest om våra resmål har jag lite trumf på hand när det gäller att bestämma vad vi ska se och göra (men jag är snäll och brukar föreslå en blandning som passar både stora och små :) ). Som den boknörd jag är, så föll jag för frestelsen att åka till Hartford trots att ingen annan förstod varför och de flesta vi pratade med hade aldrig hört talas om att man där kunde besöka Mark Twains hus.

Resan från Boston dit tog ett par timmar och i boken "1000 places to see before you die" står det "Literary fans come from around the world to visit the home of one of America's most famous and beloved authors, Samuel Clemens, a. k. a. Mark Twain...". Såklart vill jag tillhöra skaran "literary fans from around the world" :) .

Som den förutseende person jag är, hade jag detta i bakhuvudet redan den dag vi passerade biblioteket hemma innan vi gav oss iväg, så lämpligt nog hade jag med mig tre av Twains böcker i förkortad och bearbetad version av Maj Bylock. För att barnen skulle få ut mesta möjliga av besöket måste de ju känna till författaren. Tidigare har jag läst Tom Sawyer för tjejerna, nu gjorde jag det igen för att Johan skulle få höra den. Boken led lite av den grova förkortningen, men det är priset man betalar för att klämma hela boken på något sätt, vid läsning i bilen under två timmar. Vi hann precis!

Naturligtvis är det absolut bästa sättet att uppleva ett sådant här besök, att gå med på en guidad tur, så vi bokade in oss på en sådan. Det var fakstiskt det enda sättet att komma in i huset och det var inte helt billigt. I huset där man köpte biljetter fanns en fin museibutik och en utställning om Mark Twain som vi kunde titta på medan vi väntade. Det var jättefint och supermodernt. Det finns ett Mark Twain sällskap som håller möten och arrangerar föreläsningar där och det är alltid mycket på gång i anslutning till museumet.

Barnen i "vänthuset".
De var extremt restriktiva med fotografering på detta ställe och inne i huset var det inte att tänka på att fotografera.

Här är en annan bild på Johan Twain i entréhuset:


Den guidade turen satte igång och vi var en lagom stor grupp. Vi gick ut och tog oss fram till själva huset som ser ut så här:
Mark Twains hem
Vår guide kom från Hartford och kunde verkligen sin historia, men det märktes att hon hade gjort det här otaliga gånger (på gott och ont, otroligt kunnig, men ibland lite för mycket som om hon sagt sakerna några gånger för mycket).

Familjen Clemens var en förmögen familj som bosatte sig här eftersom det här var ett kulturellt centrum i USA under den här tiden (andra halvan av 1800-talet).

Samuel föddes i Florida, som då var en stat med slavar. Under hela sin tid i Hartford bodde en svart man hos dem och arbetade där. Han var Samuels högra hand, men det lär ha debatterats livligt huruvida Samuel var för eller emot slavar. Vid en affärsresa hade Samuel med sig sin medhjälpare och då personerna de träffade pratade som om den svarte mannen inte fanns, spelade Samuel med och sa när det var något viktigt att han måste fråga sin rådgivare och så vände han sig om till sin svarta medhjälpare och pratade med honom som  om de andra inte fanns. Vår guide sa att det var ett exempel som tydligt visade var Samuel stod i slavfrågan, han var helt klart emot slaveriet.

Samuel hade flera arbeten som ung, bl a på tidningar där han blev en mycket uppskattad skribent samt på flodbåtar som flöt fram på Mississippifloden. De skilda arbetena gjorde att han bodde i många olika amerikanska stater. Tidigt började han ge ut mindre publikationer. Under en resa till Europa och det heliga landet träffade Samuel sin blivande svåger Charles Langdon. Denne visade en bild på sin syster och Samuel föll som en fura. Det blev alltså dessa två och de bestämde sig så småningom för att sätta bo i Hartford. Där hade Samuel sin publisher samt vänner och hustrun Olivia hade släktanknytningar till området.

I nästan 20 år bodde de i Hartford och det var där Samuel skrev sina mest berömda böcker, varav Huckelberry Finn är den mest framgångrika. Författaren investerade i en dyr men komplicerad tryckutrustning för att kunna trycka saker själv, men den bestod av så många delar att det alltid var något problem med den och till slut gjorde den dåliga investeringen faktiskt att Samuel gick i konkurs.

Familjen hade fyra barn. Den förstfödda var en son som dog i difteri endast 19 mån gammal. Därefter fick de tre döttrar. På faderns initiativ anställdes tyska barnflickor och helst skulle de bara läsa böcker på tyska. Detta eftersom Samuel menade att engelska skulle de lära sig oavsett och det var lättare att lära sig andra språk när man var ung.

Äldsta dottern Susy föddes ungefär samtidigt som förste sonen dog och hon stod därför föräldrarna särskilt nära. Hon var Samuels favoritdotter och den som hade skrivandets gåva, liksom sin far. Hon skrev t o m en bok om sin pappa. Då Samuel kom i ekonomisk knipa flyttade familjen till Europa där Samuel skulle skriva och föreläsa för att förbättra den finansiella situationen. Susy var vuxen och kvar hemma, men dog i hemmet i Hartford av hjärnhinneinflammation. Föräldrarna hann inte hem i tid innan hon dog och klarade inte av att återvända till huset efter detta, så det gjorde de aldrig.

Andra dottern Clara var bara två år yngre än Susy. Hon var extremt musikalisk (musik var något som alla barnen undervisades i då det ansågs viktigt) och var duktig på att spela piano och sjunga. Drömmen var att bli operasångerska. Hon var med på resan till Europa och har skrivit "Mark Twain My father" som beskriver mycket av den tiden, så båda de äldsta flickorna var såväl musikaliska som duktiga med skrivande. I vuxen ålder gifte sig Clara med en rysk pianist och kompositör. Tillsammans fick de dottern Nina.

Tredje dottern Jean var sex år yngre än Clara och som det minsta barn hon var, finns det inte så mycket dokumentation om henne från föräldrarna. Jean var en STOR djurälskare, hon var faktiskt en djurrättsaktivist som samlade in och donerade mycket pengar till olika organisationer. Ridning var en av hennes stora passioner. Vid 15 års ålder fick Jean diagnosen epilepsi, vilket vid den här tiden var ganska stigmatiserade. Föräldrarna var förhållandevis moderna och ansåg att Jean skulle delta i så mycket av de vanliga familjeaktiviteterna som möjligt. De reste också runt till många länder i Europa för att söka hjälp (bl a Sverige!).

När Susy dött kände Clara ett stort ansvar för att ta hand om såväl mamman som tagit dotterns död hårt och Jean med sin epilepsi. Bådas läkare sa att de inte fick oroas varför Clara inte kunde berätta för någon av dem hur den andra verkligen mådde. Detta stressade henne mycket och hon önskade sig ibland långt bort.

Slutet av Samuel Clemens liv var alltså ganska tungt, men åren i Hartford var allt annat än tunga. Där hade de många lyckliga år med stort socialt umgänge. Där fanns den senaste tekniken, med "telefon"system inne i huset så man kunde kontakta köket från sovrummen samt öppna spisar utan rökgång i mitten för att där skulle kunna vara en spegel istället t ex, så rökgångarna las vid sidorna.

Det här är matsalen:

Bild från: http://architecture.about.com/od/housetours/ig/Mark-Twain-House/Dining-Room.htm
I matsalen hölls många middagar, oftast flera i veckan. Samuel var en mästare på att prata och berätta långa historier. I hörnet ser ni dörren som går vidare till köket varifrån servitören kom med maten. Han kunde få vänta länge bakom dörren innan det var tyst så att han kunde gå in. Familjen utvecklade ett kodsystem. I trappan satt barnen med glädje och lyssnade på de vuxna. Om det var dags för Samuel att sluta prata för att maten var på väg t ex, kunde de hålla upp en röd skylt, vilket mamman såg från den plats hon satt på och då skulle hon säga något passande med färgen rött i, t ex "är inte de här RÖDA jordgubbarna väldigt söta". Då förstod Samuel att han skulle sluta prata.

Det här är vardagsrummet:

Bild från: http://visbeen-associates-architects.blogspot.com/2011/05/architectural-tutorial-victorian-style.html
Där satt familjen på kvällen och Samuel berättade sagor. På hyllan längs väggen stod ett antal saker (titta över bokhyllorna). Samuel skulle berätta en historia där varenda sak i tur och ordning kom in som en del av berättelsen. Missade han någon sak eller om barnen inte tyckte historien var tillräckligt fängslande, så fick han börja om (nog låter det nästan för bra och harmoniskt för att vara sant...).

Familjen hade tre hundar eller var det katter... som barnen döpt till Ino (I know), Uno (You know) och Dono (Don't know). Vet inte hur de stavade namnen eftersom jag bara fick det berättat för mig... :)

Det måste varit väldigt modernt att ha ett sådant här rum på den tiden. Där brukade Samuel gömma sig bland växterna och leka att han var ett lejon och skrämma barnen:

Bild från: http://architecture.about.com/od/housetours/ig/Mark-Twain-House/Conservatory.htm
Författaren umgicks dock inte bara med familjen, han hade också sitt herrum där han umgicks med vännerna och spelade biljard:

Bild från: http://architecture.about.com/od/housetours/ig/Mark-Twain-House/Billard-Room.htm
Samuel älskade att vara uppe i sitt biljardrum och ni kan se hans skrivbord i bortre änden av biljardbordet, men faktum är att han aldrig satt där och arbetade, för om han gjorde det blev han så distraherad och frestad att spela biljard. Istället satt han vid ett litet bord som ni ser i hörnet till höger bakom gungstolen, för där tittade han in i väggen och inget störde hans koncentration.

Hur slutar då historien om Samuel Clemens? Han föddes 1835 och dog 1910. Endast en av döttrarna, Clara, överlevde sin far. Hon blev dock gammal, hela 88 år som hon var då hon dog 1962. Endast fyra år senare, i en ålder av 55 år, dog Claras dotter Nina. Hon fick inga barn och det betyder att det finns inga släktingar i rakt nedstigande led efter Mark Twain. Visst är det ändå lite sorgligt och vemodigt med tanke på att de fick fyra barn och levde ett liv som för den tiden var ett väldigt bra liv med goda förutsättningar.

Med dessa berättelser, som till vår förvåning Malin hjälpte mig att minnas med enorm deltaljrikedom och fantastiskt minne, tror jag ni förstår att detta var ett otroligt roligt besök hemma hos en av världens mest berömda författare.

Som jag skrev tidigare var detta ett kulturellt centra i USA vid den här tiden och på bilden nedan ser ni grannhuset till familjen Clemens. Här bodde ingen mindre än Harriet Beecher Stowe (1811-1896) och hon var den som skrev världens första sköntlitterära bestseller, nämligen "Onkel Toms stuga". Även där kunde man gå in, men naturligtvis hade vi inte tid till det vilket grämer mig. Sannolikheten att jag åker till Hartford igen är väl inte så stor...


OM ni också är intresserade av att åka till Hartford eller bara vill veta mer om denna spännade författare kan ni läsa mer på museumets hemsida här:

http://www.marktwainhouse.org/

Planera då också för att hinna besöka Harriets hus och berätta sedan för mig hur det var. :)

http://www.harrietbeecherstowecenter.org/

När vi var klara handlade jag lite i museibutiken till Malins födelsedag medan barnen väntade vid bilen där det fanns några buskar och lite annat mysigt att krypa runt i. Därefter var det dags att köra vidare men alla var hungriga, så vi bestämde oss för att åka till en matbutik och proviantera, roligare än restaurang och smaskigt för bilresan. Vi hittade en "Whole food"-butik som är en kedja som nästan bara säljer ekologiska produkter, det har nackdelen att man inte hittade de varumärken vi var vana vid och kanske letade efter men bortsett från det, VILKEN fin butik. SÅ fräsch och med demonstrationer och försäljningsställen ÖVERALLT i butiken. Alla plockade på sig massor av saker de ville ha och var sugna på (jag tog sushi förstås, några barn pizza). Det är inte populärt att fotografera i butik, men jag kunde inte låta blir att ta en bild i alla fall vid pizzadisken:
Ja jag vet! Urdålig bild, men ni ser lite ändå.
Tänk att kunna handla nybakad pizza i matbutiken så här!
Alla inne i bilen, redo för avfärd, fullt av spännande godsaker i påsarna, DÅ säger Linnéa: "Var är min mobiltelefon??????" Stön! Full aktivitet i bilen för att leta. Var, var, var? Tänk, tänk, tänk.

Barnen lekte i buskarna framför bilen på museiparkeringen. Johan lånade mobilen, men la tillbaka den på gräset eller Linnéas tröja. Linnéa tog sin tröja och hoppade in i bilen och trodde J hade mobilen. Suck!

Ilfart tillbaka till museumet, in framför bilen som nu stod där vår bil stått och YES, där låg mobilen i gräset. PUH!!! TACK Linnéa för att du kom på detta medan vi ändå var kvar i Hartford och inte när vi passerat NY och kommit till Philadelphia!!

Slutet gott, allting gott när det gällde vårt besök i Hartford.

Imorgon kommer Linnéa hem från Spanien. Alla LÄNGTAR efter att få hem henne! Vi laddar för riktigt familjemys under kvällen. Det är också den sista helgen på sex veckor som vi har med bara familjen så det känns viktigt.

Trevlig helg till er alla som är här och läser!!
Kram Ingrid

3 kommentarer:

Astrid sa...

Tack för ytterligare ett underbart repotage från er resa! Vilka fina bilder som visar ett underbart hem, förstår att det just är ett måste att se. Jag tycker också det är så roligt att besöka historiska hem och se hur de levde. Ser att de har ett fint biljardrum också,ha, ha.
Ha det så gott!
Kram

Britt sa...

Hej Ingrid!
Mycket vackert hem men en tragisk historia att inga efterlevande nu finns kvar.
Tur ni hade med mobilen.
Hälsa Linnea och alla andra
Kram från Farmor

Kim M. Kimselius sa...

Oj, vilken resa. Tack för att du berättar så beskrivande och innehållsrikt!
Många kramar Kim