Peer Mentor

Nu kommer motrapporten till den upprörda poängjakten i Johans klass och det ultimata beviset på att barn inte alls tar saker så allvarligt som vi vuxna. Man skulle kunna tro att detta var något som bekymrade Johan dagligen, men icke. Varje dag är det nya saker han kommer hem och berättar.

Idag RUSADE Johan in strålande glad och hoppade upp i min famn. "Idag har det hänt TRE roliga saker på skolan!!" Ok, låt mig gissa, svarade jag och började såklart med att säga "Hade du alla rätt på spellingen?".

Jodå, Johan hade haft alla rätt på spellingen och fröken hade varit så glad för det var flera som hade alla rätt och de som inte hade det hade bara haft ett eller två fel. Att han fick 50 poäng dessutom var inget han nämnde speciellt...

Sedan hade Jenna delat ut varsin stor påse med godis när de gick hem, för att det var Halloween (nästan allt var redan uppätet, trots att de inte får äta på skolbussen... :) ).

Det bästa av allt var dock att han hade varit Peer Mentor idag. Han berättade för mig vad det är. Endast fjärdeklassarna får vara detta och de får turas om en vecka var, men Johan var i den första gruppen och var mäkta stolt. På rasterna får han bära en blå väst och en ryggsäck. Han ska gå runt och se att allt går bra för de i lower school (klass 0-4) och hjälpa de som är ledsna eller bråkar. I ryggsäcken finns flera saker, men han kom bara ihåg penna, block och ett "wheel of choise". På det senare står olika saker som "shake hands", "go away", "apologize" o s v. Det ska Johan använda som en rådgivning till sig själv i en konflikt mellan andra och så ska han föreslå att de ska göra något av alternativen.

En peer mentor är alltså en liten minidomare i konflikterna på skolgården och en hjälpare till någon som är ledsen eller ensam. Just nu när Johan är så stolt och glad över detta, tycker jag bara att det är gulligt. Han tar sin uppgift på stort allvar och ser fram emot morgondagens raster. "Jag önskar att jag fick vara mer än en vecka säger han." Det finns säkert några nackdelar med detta också, men just idag tänker jag bara positiva tankar och glädjs med honom.

Vi har haft en del Halloween-besök ikväll. Våra barn har dock inte gjort något själva.

Linnéas kompisar från Dalby har kommit och jag hör dem snacka och skratta för fullt uppifrån gästrummet (städat mellan gästerna och nybäddat med rena lakan).

Malin råkade äta en m&m med jordnöt, för att den var iblandad med de vanliga och det kliar i hela halsen på henne. Hon har fått antimedicin, men är inte bra än. Hoppas det lägger sig snart. Förutom det hade hon det regelbundna fystestet på skolan idag och hon har en fantastisk reaktionsförmåga och bl a gjorde hon 100 situps. Bra jobbat!

The not-yet-desperate housewife, nej det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig, ha ha. Är ni nöjda med er tur hem till Sverige? Bra att ni kom iväg va :) !

Saltistjejen, hej igen. Såklart att det blir jobbigt att vara själv så länge med små barn! Även när alla vill väl, så är det påfrestande eftersom barn i den åldern egentligen mår bäst av fasta rutiner och då duger det inte alltid med de hjälpande händer som finns till hands. Jag har lite mer att berätta om DC, men vi hade alldeles för lite tid där. Skulle gärna åka tillbaka dit i framtiden och till NY kommer vi säkert igen. Har bara skrapat på ytan och blir frestad av så mycket som du skriver om att ni ser och gör. Inte minst alla matställen :) !
Jag har bara läst väldigt lite hos Annika, men hon verkar också vara en otroligt trevlig tjej!

Britt, ja det är synd att vi inte är i Århus där alla barnen klädde ut sig på Halloween och då INTE bara i hemska kläder utan som i USA där det kan vara vad som helst. Då skulle rymddräkten kommit väl till pass.
Jag funderar om dagens astronauter skulle ge sig iväg i den månfarkosten...?
Tack för mail också! L är bättre i knät idag och nu njuter hon i fulla drag med gamla vänner!

Minsann, två inlägg på en och samma dag :) !

Ingrid

Washington DC - Air & Space Museum

Vita Huset

Det är ju det där med de viktiga hotellpoolerna. Även i Philadelphia hade hotellet pool och naturligtvis var barnen tvungna att få ta ett dopp. Därefter hotellfrukost och iväg.

Vi lämnade Pennsylvania och körde mot Washington DC, en trip med bil på knappt tre timmar. Utan problem hittade vi vårt hotell och checkade in.

Vårt sista hotellrum, där vi bodde två nätter.

Så blev det lite bråttom. Vi skulle besöka The Capitol som är där amerikanska kongressen håller till. För att göra det måste man boka tid i förväg och det hade vi gjort. Jag hade fått för mig att man inte kunde vara klädd hur som helst när man skulle in på detta ställe, så jag sa åt alla att vara välklädda. För L betydde det att hon fick låna ett par av Malins skor för själv hade hon mest sneakers och sandaler med sig.

Hotellets shuttle bus körde oss till närmaste tunnelbanestation som visade sig ligga ganska nära hotellet. Till saken hör nu att vi lärde oss att DC är INTE någon storstad, utan där bor endast 600 000 invånare, vilket undertecknad inte alls hade förstått. (Jag hade heller inte förstått att det var typ neutral mark och att staden inte tillhör någon av USAs 50 stater utan är som en fristad som är District of Columbia.) Detta var en söndag och på stationen bad vi en kvinna som arbetade där om hjälp. Hon var stadig och gjorde sig DEFINITIVT ingen brådska, hon tog sitt arbete på största allvar och förklarade att det var ingen brådska eftersom det inte skulle komma något tåg förrän om 45 min. När någon annan ville ställa en fråga talade hon bryskt om att hon var upptagen med oss och att han fick VÄNTA. OJ, vad stressade vi blev. Vi kommer från LONDON där man aldrig väntar längre än 5 min på ett tunnelbanetåg och nu var vi i USA's huvudstad, så något sådant här hade vi inte i vår vildaste fantasi räknat med. Vi frågade om det var bättre att ta en taxi och om vi skulle komma snabbare fram då, varpå hon svarade att det kunde hon inte svara på för hon jobbade bara för tågen. Punktum. FAST så sa hon att NU hörde hon att tåget faktiskt skulle komma om 20 min, så vi bestämde oss för att ta tåget i alla fall. På väg uppför rulltrappan, ropade hon efter oss att tåget skulle komma om 5! minuter. STÖN!

Vi tog oss till rätt station och gick det fortaste vi kunde i den fruktansvärda hettan, mot The Capitol. Det var lätt att hitta, men avstånden var stora för det var så fina öppna platser överallt. Linnéa hade VÄRSTA skoskavet med tanke på att hon lånat för stora skor. Rikard och Malin rusade lite före och när vi var nästan framme (HELT SLUT) kom de tillbaka mot oss och sa att stället var STÄNGT eftersom det var söndag. Rikard tog fram våra biljetter och konstaterade att vi hade visst bokat biljetter för nästa dag. RIDÅ!

Barnen tittade på mig och sa "Skäll inte på pappa", innan jag öppnat munnen. Det säger väl något om mina sämre sidor gissar jag. Onekligen blir jag lite irriterad när man inte har koll, eftersom jag själv älskar planering, listor och liknande, men det blir ändå inte alltid som jag tänkt heller.

Barnens framför The Capitol



Linnéas ömma fötter :)

Nåväl, där stod vi finklädda i solskenet en söndag i Washington DC :) . Dags att tänka om. Vi hade två dagar i staden, så det gällde att se vad vi kunde göra denna dag istället för nästa och vi bestämde oss snabbt för att göra ett försök på berömda National Air and Space Museum.

Det låg i närheten och till vår överraskning var inträdet gratis. Framför The Capitol var det nästan folktomt, men på museumet alldeles intill var det fullt med folk. Eftersom det var långt efter lunch, men vi hade inte haft tid att äta tidigare (eller rättare sagt vi trodde att vi inte hade tid :) ), så fick vi börja med att äta. De flesta museum har trevliga restauranger, men här fanns bara McDonalds att välja på. Det var dock gigantiskt och väldigt fint, så det blev bra.

Varm Johan väntar på mat.
I bakgrunden syns skyltar i luften framför en del av ALLA kassor.

Mätta gav vi oss ut i museumet som var HELT FANTASTISKT! Jag trodde inte att vi allihop skulle tycka så mycket om det, men det var absolut en av resans höjdpunkter. Det så välorganiserat, varierat och spännande.

Direkt utanför restaurangavdelningen stod en flera likadana rymdraketer som byggdes för att flyga till månen. Tjejerna tror fortfarande INTE på att det var en exakt sådan här som de flög till månen med, för en sådan här kan de bygga själva hemma i vardagsrummet ;) .

Exakt kopia av Apollo 11 som landade på månen.
De byggdes samtidigt.

Men här är i alla fall den absoluta originalfarkosten som har varit på månen och kom tillbaka med de tre personer som var där:



Det fanns olika rum för olika saker. Vi började i ett interaktivt rum där man kunde tävla mot andra i frågesport eller som här, sitta vid en dator och styra olika avdelningar för att hantera en kris:

Här är den stora hallen där de berättar allt om rymdprojekten och kampen mellan öst och väst, som vi alla växte upp med (nåja, jag var väl lite för ung för det, men i alla fall):

På Air and Space museum finns många originalsaker och t ex kan man se det riktiga flygplanet Spirit of St Louis. Med en pappa som heter Lindy, döpt efter Charles Lindbergh som flög detta plan över Atlanten, är detta naturligtvis något alldeles extra.

Notera att det inte finns några fönster framåt.
De tittade helt enkelt framåt genom att titta ut genom sin sidoruta!

Malin med paret Lindbergh

Dessa "pins" visar väl lite av det man hört om hur populär "Lindy" var.
Han var som en filmstjärna och så naturligtvis all uppmärksamhet,
då hans barn blev kidnappat med en så tragisk utgång.

Mot extra betalning kunde man också få åka runt i en simulator. Det ville alla utom Linnéa, så vi delade upp oss två och två. Innan man hoppade i sin maskin fick man pröva en övningssimulator utanför. En skulle styra och en skulle sitta bredvid och läsa kartbilden. Jag körde med Malin och hon skrek mest hela tiden och tyckte inte jag kunde köra över huvudtaget eftersom jag körde så att vi hängde upp och ner och åt alla håll. Detta var dock rätt medvetet från min sida, för hur kul att det att sitta i en simulator om man bara åker rakt fram...

Linnéa satt utanför och sa att vi hördes över alla andra inifrån vår farkost :) . Killarna hade också jättekul, men var aldrig upp och ner över huvud taget. (Trist för dem ;) .)

Här står vi nöjda efter vår flygtur:

Även bröderna Wright som byggde de första motordrivna flygplanen, hade en avdelning. Här hade vi tyvärr alldeles för lite tid... Vi var tvungna att ta en fikapaus och sedan närmade det sig stängningsdag på museumet vid 18 eller 19.

Vi var verkligen jättenöjda med vårt besök på detta fantastiska museum! Eftersom vi kom dit rätt sent på eftermiddagen hade vi tur att det var öppet ganska länge även en söndag. Här är Malin framför ingången till museumet:

Vi hade ätit sen lunch och fikat på slutet, så ingen var riktigt hungrig. Vi visste att vi hade lite att äta kvar från allt vi köpt för resan, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet. På vägen försökte vi stanna vid en Starbucks för att köpa en mugg till mig, men allt var stängt. ALLA människor som varit på museumet gick upp i rök, det blev ödsligt på gatorna. Vi lyckades till slut hitta en tunnelbanestation. Trötta, L fortfarande med sina ömma fötter. Lyckades inte hitta INGÅNGEN till stationen, men efter frågande och letande så kom vi in. Det var lättare sagt än gjort att komma hem, för vi fick vänta ca 45 min på nästa tåg. ÅTERIGEN chockade, vana vid att MAX vänta 10 min här hemma. Segt.

Väl på hotellet var alla glada och nöjda. Johan provade sin nyinköpta astronautdräkt, som han var SÅ glad över (det syns, eller hur ?) och i handen håller han de popcorn som Erica sa att vi MÅSTE köpa för att de är beroendeframkallande (borde väl i och för sig i så fall vara en anledning att INTE köpa dem :) ). De var goda!

Malin gillade DC mycket bättre än Philadelphia och Chicago :) .

Saltistjejen, HEJ så jätteroligt med en hälsning här ifrån dig. Jag blev verkligen glad! Har inte alls hunnit med på bloggfronten sedan sommarlovet började och är efter både med att skriva och läsa. Så vi är faktiskt inte alls i USA nu, utan vi var där i somras, det är bara sena rapporter som kommer här. Knäppt, men så är det :) . Vi hoppade faktiskt över NY. Tyvärr. Vi kände att dit kommer vi säkert längre fram i alla fall (och vi har varit där lite grand förut), så vi valde att se lite mer ställen runt omkring när vi ändå hade bil och skulle till både Iowa, Chicago, Boston och hela vägen ner till North Carolina.

Jag HAR faktiskt en NY mugg, vi köpte den på flygplatsen när vi bytte plan där eftersom jag varit i NY tidigare, annars skulle flygplats inte räknas :) . Måste kolla om den inte kom med på fotot... Nej, espressomuggarna såg jag inte i USA, men jag letade inte... Här finns de i alla fall, men det räcker med fyra av dem.

Jag har bara läst lite sporadiskt hos dig sista månaderna, men jag läste om er tid i Sverige i slutet på sommaren, då du såg fram emot att komma hem. Kunde precis känna igen mig i det du skrev!! Ville skrivit en hälsning till dig om det, men det blev inte. Sorry! Funderar på hur det gått med jobb och grönt kort för dig? Hoppas hinna läsa lite mer på mina favoritbloggar då det lugnar sig lite här igen. KRAM och tack för kommentarer!

Britt, välkomna hem!! Skönt att höra att ni har haft det bra. Dags att planera nästa resa... :)

Karin, tack för dina gulliga rader! Det är verkligen tungt när någon i ens närhet drabbas med tråkigheter och det inte finns någon ljusning i sikte.
Det där med fotbollsmålet var ju både kul och bra!

Jag ÄLSKAR muminmuggarna! De är jättefina. Vi har ett par, men inte någon samling. Jag förstår vad du menar med det där att det kan bli så att man inte vill använda dem, men jag har bestämt med dessa att eftersom det finns nya att köpa från nya platser hela tiden och vi inte har plats för flera hundra stycken, så ska vi använda dem och om de går sönder gör det inget eftersom det förhoppningsvis fylls på nya från trevliga platser efterhand. Däremot kan jag verkligen förstå din frustration när han gned sin sockerbit! Kunde stressat mig också! Ha ha.

Har inte hunnit kolla in din blogg, men ska göra det idag. Vi har haft gäster i helgen och datorn har varit helt ensam i sitt hörn.

Märtha, tack för att du förstår mig!! Det är ju PRECIS det som är så SJUKT, att barnen mäts som om de alla har samma förutsättningar och jag vet att mina barn klarar sig bra i den jämförelsen, men jag är URSVENSK i mitt synsätt. Ska erkänna att jag reagerar mycket starkare på det här med poängen än Johan gör. Kanske har han med fem år utomlands vant sig vid vissa saker som naturliga, jämfört med hur det skulle varit hemma. Respekten för vuxna och lärare är en annan sak, som är en tydlig skillnad. Här säger eleverna VERKLIGEN inte emot de vuxna på ett uppnosigt sätt, någonsin! De håller definitivt upp dörrar om jag kommer t ex. Detta är jag mestadels enbart positiv till, utom när de ibland tycker att eleverna inte ska argumentera om vissa saker som jag faktiskt tycker de ska göra, det är också en viktigt del i deras utveckling, att ta strid för saker de tror på (naturligtvis på ett sakligt och respektfullt sätt).

Jag tycker verkligen att Johan gör sitt bästa och jag HAR sagt att han ska strunta i kudden, ha ha. Senast imorse sa jag att det blir spännande att se hur det gick på spellingen i fredags och att han skulle veta att OM han hade några fel så är det helt ok och jättebra ändå, för orden var supersvåra. Så det så!

Kim, ja det blir spännande att se hur min muggsamling ser ut när vi flyttar hem till Sverige och jag kanske får upp en vägghylla... :)

Catharina, glas är ju också trevligt att samla på och ni har hållt på länge! Bra jobbat att få hem glasen från USA, muggar är lite lättare. Förstår att ni blev besvikna när ni var så långt bort som Peking och de var slut!! Jag har i alla fall bestämt att vi ska använda våra muggar.

Hur gick det med kalaset för Moa?

Vet inte vad det var för ett konstigt felmeddelande du fick...

Våra gäster lämnade oss imorse för att åka till London och sova på hotell en natt innan de beger sig hem imorgon (det var deras eget initiativ, jag har inte kört iväg dem). Ikväll anländer två kompisar till Linnéa från Sverige. Kul! Vi märker att det är höstlov hemma :) .

Nu ska jag på ett förberedande möte med några i den Multikulturella gruppen.

Kram Ingrid

Rainbow writing & tuffa utmaningar

Igår fick jag lära mig ett nytt uttryck. Det var Johan som kom hem och sa att de inte längre fick använda "spellingcity" när de tränade på stavningsläxan, istället skulle de göra "rainbow writing". Detta är förmodligen en lång historia där det ena leder till det andra.

Fjärdeklassarna har någon (enligt mig) idiotisk poängsamlargrej. De får poäng för det ena och andra och när de får 2000(!) poäng får de en fin och skön dyna till stolen. Johan tar naturligtvis det här väldigt seriöst och blir SÅ besviken och ledsen när han inte får ihop de poäng han önskar. Jag säger till honom att inte BRY sig, vad spelar den där kudden för roll, varpå jag får till svar "men mamma, det är en jätteskön kudde" och helst av allt skulle jag vilja säga att jag kan åka och köpa en sådan till dig nu meddetsamma om du vill. Jag kan nämligen inte förstå varför man ska få 50 poäng när man har alla rätt på stavningen, ska de stackare som inte är så bra på stavning straffas med att dessutom sitta illa på stolen? Johan har haft alla rätt flera gånger, men sist hade han 1 fel och fick kommentaren "Good try!". Jag sa att det var SUPERBRA och att ett fel är klart godkänt, men jag kunde ju inte dela ut några poäng...

Efter ett par månader har J fått ihop 350 poäng och han ser framför sig att han når målet i maj typ och då har ha ju mycket nytta av en stolsdyna!!!. Ja, ni märker att jag tycker detta långsiktiga mål är enbart fånigt.

Läraren är dock bra, jag gillar henne även om jag inte känner henne så väl eftersom hon var borta första månaden på terminen. Hon VILL säkert verkligen att barnen ska få sina poäng (vem har hittat på detta töntiga??) och senast var det tydligen många som inte hade haft alla rätt på stavningen (och därmed inte fick 50p var), så nästa gång vill hon att fler ska klara det och därmed har hon sagt att träningen ska ske på annat sätt. SJÄLV tycker jag att spellingcity var superbra och KUL, medan rainbow writing är enligt mig tråkigare och frågan är om de lär sig bättre.

Rainbow writing är i alla fall när man först skriver alla sina spellingord i sin bok med blyerts. Sedan skriver man med tre olikfärgade andra pennor ovanpå dessa ord tre gånger! Då blir ordet skrivet på samma plats med fyra olika pennor. Väldigt bra för miljön :) ! Johan tyckte t o m att det var kul, i alla fall första gången...

Annars känner jag mig just nu som om jag behöver vara den stora starka fasta eken att luta sig mot. Det är mycket nu och jag behöver prioritera. Rikard har det mer körigt på jobbet än han har haft någonsin. Åker tidigt och kommer hem sent. Inte likt honom. En av Neas vänner har det mycket tufft på hemmafronten och jag känner inte tjejen så jag kan inte göra mycket mer än att stötta Linnéa att orka stötta kompisen. Malin och Johan har haft absurt mycket läxor. Egentligen kanske inte J har så mycket läxor, men han har så lite tid på sig att göra dem och de 45 min de säger är max tid för läxor räcker inte. Vi har mailat om detta med lärarna.

Jag funderar på om J verkligen förstår det han gör i matte. De håller på med ekvationer och om det står:

x/4=3

...så ska de "lösa ut" x. J har inte svårt att förstå att svaret är 12, men att förstå att om han multiplicerar båda sidor med 4, så innebär det att 4:an på vänster sida går upp över divisionstecknet och att man då kan stryka båda fyrorna, för när det är multiplikation kan man göra så, men hade det varit + hade han inte kunna göra det, tycker jag är ganska abstrakt för honom...

Tråkigast idag är beskedet att en av svenskorna som bor här har en man som fick cancer i våras. De är inte gamla och har barn i övre tonåren. Behandlingarna gick bra i våras och sommaren var bra, men senaste tiden har han hastigt blivit sämre och nu har de fått besked om att han blivit så dålig att det inte finns något de kan göra för att bota honom. Det är så sorgligt och tråkigt. En av de andra svenskorna hade ordnat så att ett antal av svenskorna förra veckan lagat middagar till dem som hon kört hem till dem med. Idag sa hon till mig att det den sjuka pappan behöver nu är att gå upp lite i vikt och han gillar sötsaker, så hon skulle se om någon kunde tänka sig att baka kanelbullar eller så. Jag sa genast att jag gärna gör något. Det känns betydligt viktigare än allt annat just nu. Det får hellre vara smutsigt och stökigt här när alla tre gästgängen kommer följande vecka. Tänkte göra en cheesecake till de första gästerna och tror jag gör dubbel sats och skickar över en till svenskarna här.

Multikulturella gruppen här som jag är ansvarig för har fullt med saker igång nu, men det mesta är under kontroll. Mindre kontroll har jag över mötet i Svenska skolföreningen som var igår där jag tydligen blev vald till ordförande. I min frånvaro, för jag hade två andra möten på skolan samtidigt. Det var inte så bra, kunde varit bra om de frågat mig i förväg. Måste få tag i dem och avstyra det....

Ok, men jag ska försöka stå stadigt när det stormar. Jag känner mig ganska stark. Det är bara sorgligt och tråkigt att så många har större eller mindre utmaningar. Det är en del av livet, men ändå tufft.

Dags att göra cheesecake!

Kram Ingrid

Starbucks koppar

Erica i Boston hade sina muggar hängande på en stor praktisk ställning. Där hade hon samlat Starbucksmuggar som hon köpt när hon besökt olika platser. För att vara "reklammuggar" tyckte jag de var riktigt fina och jag bestämde mig för att sådana skulle jag också börja samla på. Vi behöver faktiskt lite nya roliga muggar som inte är udda och jag köper aldrig några souvenirer av något annat slag, så det var en bra idé.

Alltså köpte jag min första kopp i Boston och sedan passade jag på att köpa en på varje ställe vi var på efter det (missade Philadelphia, grämer mig). Naturligtvis saknar jag koppar från Chicago och Iowa, men jag vet i alla fall något jag kan önska mig när våra vänner kommer till oss på besök nästa gång.

Så här stor har min samling blivit hittills:

När Rikard fick sin espressomaskin kunde jag inte låta bli att köpa dessa söta till honom:

Nyfiken på hur många koppar det finns att samla, googlade jag runt. Till min irritation har inte Starbucks själva info om det på sin hemsida, vilket jag tycker är dåligt, men jag förstod snabbt att det här var en hel vetenskap. Kaffekedjan har gett ut många olika samlarserier och det finns en hemsida som bara ägnar sig åt att köpa och sälja Starbuckskoppar! Har inte lyckats ta reda på säkert hur många det finns av den här serien men vet i alla fall nu att den heter Starbucks 08 Icon Series och 08 står för att de började sälja dem 2008.

Denna bild från en annan samlare visar att jag har en lång väg att gå....

Bild från: http://www.mymetrophoto.com/archives/3806

Samlaren säger att han har 69 muggar och att i augusti i år fanns det 268 olika varianter i serien!!

Gillar däremot verkligen hans enkla hyllor och därmed sätt att exponera sina muggar. Fint! (OM man nu fick spika upp hyllor på sina väggar vill säga :) .) Tror jag är nöjd när jag kommer till typ 24. De är ganska stora! Och jag är inte någon seriös samlare av saker.

Tror jag går och gör en kopp te nu!

Ingrid

Philadelphia

Infarten till centrala Philadelphia.
I blickfånget: Philadelphia City hall.

Vi körde mot Philadelphia. Några tyckte nog att det var lite tokigt att köra hela vägen från Boston till North Carolina, men vi är vana att sitta länge i bil och tyckte det var kul att se lite mer av USA än man gör när man flyger. Dessutom tänkte vi att det nog skulle vara skönt att ha några dagar med bara familjen efter många dagar som inneboende. Det senare visade sig faktiskt inte alls vara något problem för det gick så bra att vara hos våra vänner (de behövde förmodligen mer vila efter att vi åkt än tvärtom :) ). Rent tidsmässigt så kunde vi inte heller komma för tidigt till NC då våra vänner där var utomlands på annat håll. Slutligen var det en plats längs vägen, bland alla saker som jag valde mellan som vi verkligen visste att vi absolut ville se och det var Washington DC. Därmed var det här med bilresan längs USAs östkust en toppenbra idé som fungerade helt perfekt för oss.

Onekligen var det lite konstigt att köra genom New York utan att stanna, men Rikard och jag har varit där tidigare och barnen har varit där EN dag. Framför allt tänkte vi att om det är någonstans i USA som man kommer till förr eller senare, så är det NY och när vi nu hade chansen att köra var vi ville med bil, så valde vi att hoppa över det denna gången. Jag tog dock en bild från bilen då vi körde över en bro i NY :) .

New York!

Jag hade läst i böcker det fanns massor att se och göra i Philadelphia, men dagen försvann liksom i Hartford. Vi tog oss till vårt hotell som låg lite utanför centrum. Där hade barnen väldigt roligt och fnissade och spelade in massa knäppa filmer på varandra med min mobiltelefon.


Våra hotellrum på resan var verkligen till förväxling lika varandra!



Men alla hotellstäderskor är inte så här duktiga!

Ok, tyvärr hade vi bara en kväll i Philadelphia. Och en hel resehandbok full med saker vi kunde gjort om vi haft betydligt mer tid på oss... Vad gör man? Heter man Ingrid tänker man att man måste i alla fall äta och letar upp något sevärt som har med mat att göra, t ex City Tavern som är en av de mest anrika och kända restaurangerna i stan.

Vår dukning på restaurangen

Vi tog bilen till centrum och det var ganska långt att köra från hotellet och inte så lätt att hitta. Vägen gick genom diverse förorter som såg både skumma och fattiga ut. Där verkade nästan bara bo svarta människor. När vi försökte parkera bilen blev det uppenbart att man ringde i någon lur och strax kom en person och hämtade bilen för att parkera den på något centralt garage och när man sedan ville åka hem ringde man på dem igen och så kom de tillbaka med bilen. Malin var livrädd HELA tiden i Philadelphia. Hon tyckte alla områden verkade läskiga och hon sa gång på gång till R "gör det inte, gör det inte" när det gällde att lämna ifrån oss bilnycklarna. Hon tyckte det var SÅ opålitligt. Stackars Malin! Jag tyckte inte heller att det var så lattjolajbans men gick ändå lite på att de som var runt omkring sa att det var så det fungerade.

Sedan gick vi några kvarter och hittade restaurangen ganska lätt. City Tavern grundades 1773 och var en populär mötesplats för de som grundade det fria USA. John Adams (USAs andra president och självklart utbildad på Harvard) sa om City Tavern att den var "the most genteel tavern in America". Så småningom brann den faktiskt ned och byggdes upp i väldigt modern tid, så jag vet inte hur autentiskt stället verkligen är idag, men de agerar som om det är en väldigt gammal restaurang och miljön var rustik och väldigt charmig. Servicen excellent. Maten var helt ok, det är inte alltid jag verkligen gillar det autentiska, gamla som de åt på den tiden...

De här mötte oss i entrén och tyvärr missade vi att ta en bild på den
duktiga harpaspelaren som sitter till vänster.

Det som var riktigt, riktigt, helt fantastiskt, underbart gott var deras BRÖD. Jag kunde ha ätit bara det och tyckt att det var värt hela besöket och alla pengarna. Det var så läckert!

SÅ underbart bröd!
Notera våra tennglas!

Min första ekonomidirektör som jag arbetade med när jag var väldigt ung, var en otroligt rolig man, generös och tuff på samma gång. Drev vilt med alla och inte minst med unga tjejer. Om någon fick barn och fick en son först kunde han säga "o det var ju skönt, nu kan de slappna av" bara för att retas med de unga karriärtjejerna, men han gjorde det på ett kul sätt och jag gillade honom verkligen.

HUR kom nu ek dir F in i det här inlägget? Jo, när vi var på restaurang sa han alltid att de bara serverade bröd för att man skulle bli mätt på det och inte äta så mycket av den andra maten (om det typ var dagens rätt eller buffé) så varje gång en kypare kom och sa "så finns det bröd och sallad där borta", så svarade F "bröd har vi hemma". :))

Och eftersom jag nu ÄNDÅ är inne på ett grovt sidospår kan jag berätta hur de käcka grabbarna (ek dir, ek chef och controllern) älskade att retas med mig genom att säga att alla som var betydelsefulla hade förnamn till efternamn (det råkade nämnligen alla dessa ha), så när jag sedan gifte mig med en Franz fick jag ju tyst på dem där i alla fall, ha ha. TÄNK vad mycket roligt man ändå upplever när man lever sitt liv här på jorden...

NU är jag tillbaka i Philadelphia igen och vi skriver den 9 juli 2011. Hembakat bröd (restaurangbakat kanske det heter...) på den här nivån är alltså inte till för att fylla magarna på gästerna utan ett tecken på äkta matlagningskonst. Kunde inte låta bli att smuggla med mig lite av brödet som blev över att ha till frukosten dagen efter TROTS att det var enda gången vi bodde på ett hotell där frukosten ingick, men nej det fanns inget på den frukostbuffén som kunde mäta sig med detta. Okey, okey, jag ska hålla mig till sak nu.

Malin beställde en god kyckling:

Jag beställde något från "dagens catch"-menyn och det var friterade bläckfiskar av olika slag:

Typisk mat som jag tycker är jättekul att pröva och nöjd med att jag beställt,
men ändå inte tycker är det godaste jag ätit. Krispigt är en bra beskrivning.




Rikards middag som fick mig att känna det som om vi var tillbaka i England igen.



Johans hemlagade nuggets.

City Tavern har en tyskättad ägare/chefskock och de har gett ut flera böcker som man kunde titta i. Det var verkligen riktigt kul, både ur historiskt och matmässigt perspektiv! Här ser ni några av dem:






Mätta och belåtna begav vi oss i natten för att leta upp det Philadelphia är mest kända för, nämligen Liberty Bell. Enligt "1000 places to see before you die" (låter som om detta är min nya bibel) "for more than two centuries one of the world's most important symbols of freedom". Det är rätt imponerande, eller hur!

Precis som Boston är Philadelphia en plats av stor historisk betydelse i USA. Det var i Philadelphia som Frihetsdeklarationen skrevs under den 4 juli 1776 och originalpapprena kan ses där! Thomas Jefferson läste upp deklarationen och blev så småningom USAs tredje president. Liberty Bell har en stor symbolisk betydelse, men sanningen om den är, enligt vad jag förstår, att den tillverkades i England och kom så småningom till Philadelphia. Enligt en påhittad historia ringde man i klockan samtidigt som amerikanska kongressen förklarade sin självständighet. På riktigt är det så att de möjligen ringde i den för att kalla folk till uppläsningen och den började inte kallas för Liberty Bell förrän 1837 när den blev en symbol för slaveriets upphörande, men det verkar inte vara så noga med datum och blandande av diverse frihetsaktiviteter, en Frihetsklocka är det i alla fall :) .

Naturligtvis är inte museum och liknande öppna på sena kvällen, MEN nästan som gjort för oss, så hänger Liberty Bell i en byggnad med glasfönster, så det gick hur bra som helst att gå dit och titta på den utifrån trots den sena timmen och så "tick" kunde vi avverka den på listan :) .

En romantiskt par skulle fotografera tjejen samt båda tillsammans framför klockan och det tog en herrans tid för dem att posera och styra med kameran så jag trodde aldrig vi skulle få någon bild men till SLUT var de klara :) .

Barnen framför Liberty Bell.

Söta, rädda Malin kunde inte komma fort nog tillbaka till bilen och jag försökte gå så nära henne som möjligt och prata om annat så det var svårt att njuta av omgivningen, men det var ganska fint i de kvarteren där vi gick. Önskar att vi hade haft lite mer tid på oss, för det känns inte som om vi riktigt fick klart för oss vad vi tyckte om staden.

Fin konst fanns det i alla fall ute på vägen till bilen (hann tyvärr inte läsa något om vad det var för något för Malin förbjöd mig att stanna):

Vi fick bilen utan problem och körde en närmare väg tillbaka till hotellet. Längs med vattnet som rann vid vägen hade ALLA hus bakom (såg ut som vanliga villor) satt lampor längs alla knutar på sina hus (som en del gör hemma till jul) och det var SÅ fint och såg SÅ häftigt ut när det var en hel gata! Tyvärr är en sådan sak omöjlig att fånga i farten från en bil, men det här är vårt försök som inte blev så tokigt i alla fall. Typiskt exempel på misslyckad bild som ändå fyller sin funktion för att visa vad jag skriver om :) .

Efter denna innehållsrika dag var det inte ett dugg svårt att somna i den sköna hotellsängen. Naturligtvis saknade vi våra vänners gästrum eftersom dessa hotellsängar blir väldigt trånga med lite barn här och där, men som tur är har vi alla rätt lätt för att sova.

Märtha, tusen tack för långt och innehållsrikt mail!! Lovar att svara snart.

Britt, ja det är något sorgligt över att det inte finns några efterlevande.
Kul att prata ikväll, så nu vet vi att allt är bra på båda håll. Många kramar från alla oss fem som nu är samlade igen!

Astrid, håller helt med dig om att det är jättekul att besöka berömda personers hem. Jag undrar vilka hem från vår nutid som blir museum i framtiden...
Javisst, de hade också ett biljardrum, precis som ni era lyxpellar! Använder Tor det mycket? Spelar du också någon gång?

Linnéa är hemma, sprudlande glad! Det har varit en underbar dag där hon läst högt för oss ur sin dagbok :) .

Hej på er!
Ingrid

Mark Twains hus i Hartford

Eftersom jag oftast läser på mest om våra resmål har jag lite trumf på hand när det gäller att bestämma vad vi ska se och göra (men jag är snäll och brukar föreslå en blandning som passar både stora och små :) ). Som den boknörd jag är, så föll jag för frestelsen att åka till Hartford trots att ingen annan förstod varför och de flesta vi pratade med hade aldrig hört talas om att man där kunde besöka Mark Twains hus.

Resan från Boston dit tog ett par timmar och i boken "1000 places to see before you die" står det "Literary fans come from around the world to visit the home of one of America's most famous and beloved authors, Samuel Clemens, a. k. a. Mark Twain...". Såklart vill jag tillhöra skaran "literary fans from around the world" :) .

Som den förutseende person jag är, hade jag detta i bakhuvudet redan den dag vi passerade biblioteket hemma innan vi gav oss iväg, så lämpligt nog hade jag med mig tre av Twains böcker i förkortad och bearbetad version av Maj Bylock. För att barnen skulle få ut mesta möjliga av besöket måste de ju känna till författaren. Tidigare har jag läst Tom Sawyer för tjejerna, nu gjorde jag det igen för att Johan skulle få höra den. Boken led lite av den grova förkortningen, men det är priset man betalar för att klämma hela boken på något sätt, vid läsning i bilen under två timmar. Vi hann precis!

Naturligtvis är det absolut bästa sättet att uppleva ett sådant här besök, att gå med på en guidad tur, så vi bokade in oss på en sådan. Det var fakstiskt det enda sättet att komma in i huset och det var inte helt billigt. I huset där man köpte biljetter fanns en fin museibutik och en utställning om Mark Twain som vi kunde titta på medan vi väntade. Det var jättefint och supermodernt. Det finns ett Mark Twain sällskap som håller möten och arrangerar föreläsningar där och det är alltid mycket på gång i anslutning till museumet.

Barnen i "vänthuset".

De var extremt restriktiva med fotografering på detta ställe och inne i huset var det inte att tänka på att fotografera.

Här är en annan bild på Johan Twain i entréhuset:

Den guidade turen satte igång och vi var en lagom stor grupp. Vi gick ut och tog oss fram till själva huset som ser ut så här:

Mark Twains hem

Vår guide kom från Hartford och kunde verkligen sin historia, men det märktes att hon hade gjort det här otaliga gånger (på gott och ont, otroligt kunnig, men ibland lite för mycket som om hon sagt sakerna några gånger för mycket).

Familjen Clemens var en förmögen familj som bosatte sig här eftersom det här var ett kulturellt centrum i USA under den här tiden (andra halvan av 1800-talet).

Samuel föddes i Florida, som då var en stat med slavar. Under hela sin tid i Hartford bodde en svart man hos dem och arbetade där. Han var Samuels högra hand, men det lär ha debatterats livligt huruvida Samuel var för eller emot slavar. Vid en affärsresa hade Samuel med sig sin medhjälpare och då personerna de träffade pratade som om den svarte mannen inte fanns, spelade Samuel med och sa när det var något viktigt att han måste fråga sin rådgivare och så vände han sig om till sin svarta medhjälpare och pratade med honom som  om de andra inte fanns. Vår guide sa att det var ett exempel som tydligt visade var Samuel stod i slavfrågan, han var helt klart emot slaveriet.

Samuel hade flera arbeten som ung, bl a på tidningar där han blev en mycket uppskattad skribent samt på flodbåtar som flöt fram på Mississippifloden. De skilda arbetena gjorde att han bodde i många olika amerikanska stater. Tidigt började han ge ut mindre publikationer. Under en resa till Europa och det heliga landet träffade Samuel sin blivande svåger Charles Langdon. Denne visade en bild på sin syster och Samuel föll som en fura. Det blev alltså dessa två och de bestämde sig så småningom för att sätta bo i Hartford. Där hade Samuel sin publisher samt vänner och hustrun Olivia hade släktanknytningar till området.

I nästan 20 år bodde de i Hartford och det var där Samuel skrev sina mest berömda böcker, varav Huckelberry Finn är den mest framgångrika. Författaren investerade i en dyr men komplicerad tryckutrustning för att kunna trycka saker själv, men den bestod av så många delar att det alltid var något problem med den och till slut gjorde den dåliga investeringen faktiskt att Samuel gick i konkurs.

Familjen hade fyra barn. Den förstfödda var en son som dog i difteri endast 19 mån gammal. Därefter fick de tre döttrar. På faderns initiativ anställdes tyska barnflickor och helst skulle de bara läsa böcker på tyska. Detta eftersom Samuel menade att engelska skulle de lära sig oavsett och det var lättare att lära sig andra språk när man var ung.

Äldsta dottern Susy föddes ungefär samtidigt som förste sonen dog och hon stod därför föräldrarna särskilt nära. Hon var Samuels favoritdotter och den som hade skrivandets gåva, liksom sin far. Hon skrev t o m en bok om sin pappa. Då Samuel kom i ekonomisk knipa flyttade familjen till Europa där Samuel skulle skriva och föreläsa för att förbättra den finansiella situationen. Susy var vuxen och kvar hemma, men dog i hemmet i Hartford av hjärnhinneinflammation. Föräldrarna hann inte hem i tid innan hon dog och klarade inte av att återvända till huset efter detta, så det gjorde de aldrig.

Andra dottern Clara var bara två år yngre än Susy. Hon var extremt musikalisk (musik var något som alla barnen undervisades i då det ansågs viktigt) och var duktig på att spela piano och sjunga. Drömmen var att bli operasångerska. Hon var med på resan till Europa och har skrivit "Mark Twain My father" som beskriver mycket av den tiden, så båda de äldsta flickorna var såväl musikaliska som duktiga med skrivande. I vuxen ålder gifte sig Clara med en rysk pianist och kompositör. Tillsammans fick de dottern Nina.

Tredje dottern Jean var sex år yngre än Clara och som det minsta barn hon var, finns det inte så mycket dokumentation om henne från föräldrarna. Jean var en STOR djurälskare, hon var faktiskt en djurrättsaktivist som samlade in och donerade mycket pengar till olika organisationer. Ridning var en av hennes stora passioner. Vid 15 års ålder fick Jean diagnosen epilepsi, vilket vid den här tiden var ganska stigmatiserade. Föräldrarna var förhållandevis moderna och ansåg att Jean skulle delta i så mycket av de vanliga familjeaktiviteterna som möjligt. De reste också runt till många länder i Europa för att söka hjälp (bl a Sverige!).

När Susy dött kände Clara ett stort ansvar för att ta hand om såväl mamman som tagit dotterns död hårt och Jean med sin epilepsi. Bådas läkare sa att de inte fick oroas varför Clara inte kunde berätta för någon av dem hur den andra verkligen mådde. Detta stressade henne mycket och hon önskade sig ibland långt bort.

Slutet av Samuel Clemens liv var alltså ganska tungt, men åren i Hartford var allt annat än tunga. Där hade de många lyckliga år med stort socialt umgänge. Där fanns den senaste tekniken, med "telefon"system inne i huset så man kunde kontakta köket från sovrummen samt öppna spisar utan rökgång i mitten för att där skulle kunna vara en spegel istället t ex, så rökgångarna las vid sidorna.

Det här är matsalen:

Bild från: http://architecture.about.com/od/housetours/ig/Mark-Twain-House/Dining-Room.htm

I matsalen hölls många middagar, oftast flera i veckan. Samuel var en mästare på att prata och berätta långa historier. I hörnet ser ni dörren som går vidare till köket varifrån servitören kom med maten. Han kunde få vänta länge bakom dörren innan det var tyst så att han kunde gå in. Familjen utvecklade ett kodsystem. I trappan satt barnen med glädje och lyssnade på de vuxna. Om det var dags för Samuel att sluta prata för att maten var på väg t ex, kunde de hålla upp en röd skylt, vilket mamman såg från den plats hon satt på och då skulle hon säga något passande med färgen rött i, t ex "är inte de här RÖDA jordgubbarna väldigt söta". Då förstod Samuel att han skulle sluta prata.

Det här är vardagsrummet:

Bild från: http://visbeen-associates-architects.blogspot.com/2011/05/architectural-tutorial-victorian-style.html

Där satt familjen på kvällen och Samuel berättade sagor. På hyllan längs väggen stod ett antal saker (titta över bokhyllorna). Samuel skulle berätta en historia där varenda sak i tur och ordning kom in som en del av berättelsen. Missade han någon sak eller om barnen inte tyckte historien var tillräckligt fängslande, så fick han börja om (nog låter det nästan för bra och harmoniskt för att vara sant...).

Familjen hade tre hundar eller var det katter... som barnen döpt till Ino (I know), Uno (You know) och Dono (Don't know). Vet inte hur de stavade namnen eftersom jag bara fick det berättat för mig... :)

Det måste varit väldigt modernt att ha ett sådant här rum på den tiden. Där brukade Samuel gömma sig bland växterna och leka att han var ett lejon och skrämma barnen:

Bild från: http://architecture.about.com/od/housetours/ig/Mark-Twain-House/Conservatory.htm

Författaren umgicks dock inte bara med familjen, han hade också sitt herrum där han umgicks med vännerna och spelade biljard:

Bild från: http://architecture.about.com/od/housetours/ig/Mark-Twain-House/Billard-Room.htm

Samuel älskade att vara uppe i sitt biljardrum och ni kan se hans skrivbord i bortre änden av biljardbordet, men faktum är att han aldrig satt där och arbetade, för om han gjorde det blev han så distraherad och frestad att spela biljard. Istället satt han vid ett litet bord som ni ser i hörnet till höger bakom gungstolen, för där tittade han in i väggen och inget störde hans koncentration.

Hur slutar då historien om Samuel Clemens? Han föddes 1835 och dog 1910. Endast en av döttrarna, Clara, överlevde sin far. Hon blev dock gammal, hela 88 år som hon var då hon dog 1962. Endast fyra år senare, i en ålder av 55 år, dog Claras dotter Nina. Hon fick inga barn och det betyder att det finns inga släktingar i rakt nedstigande led efter Mark Twain. Visst är det ändå lite sorgligt och vemodigt med tanke på att de fick fyra barn och levde ett liv som för den tiden var ett väldigt bra liv med goda förutsättningar.

Med dessa berättelser, som till vår förvåning Malin hjälpte mig att minnas med enorm deltaljrikedom och fantastiskt minne, tror jag ni förstår att detta var ett otroligt roligt besök hemma hos en av världens mest berömda författare.

Som jag skrev tidigare var detta ett kulturellt centra i USA vid den här tiden och på bilden nedan ser ni grannhuset till familjen Clemens. Här bodde ingen mindre än Harriet Beecher Stowe (1811-1896) och hon var den som skrev världens första sköntlitterära bestseller, nämligen "Onkel Toms stuga". Även där kunde man gå in, men naturligtvis hade vi inte tid till det vilket grämer mig. Sannolikheten att jag åker till Hartford igen är väl inte så stor...

OM ni också är intresserade av att åka till Hartford eller bara vill veta mer om denna spännade författare kan ni läsa mer på museumets hemsida här:

http://www.marktwainhouse.org/

Planera då också för att hinna besöka Harriets hus och berätta sedan för mig hur det var. :)

http://www.harrietbeecherstowecenter.org/

När vi var klara handlade jag lite i museibutiken till Malins födelsedag medan barnen väntade vid bilen där det fanns några buskar och lite annat mysigt att krypa runt i. Därefter var det dags att köra vidare men alla var hungriga, så vi bestämde oss för att åka till en matbutik och proviantera, roligare än restaurang och smaskigt för bilresan. Vi hittade en "Whole food"-butik som är en kedja som nästan bara säljer ekologiska produkter, det har nackdelen att man inte hittade de varumärken vi var vana vid och kanske letade efter men bortsett från det, VILKEN fin butik. SÅ fräsch och med demonstrationer och försäljningsställen ÖVERALLT i butiken. Alla plockade på sig massor av saker de ville ha och var sugna på (jag tog sushi förstås, några barn pizza). Det är inte populärt att fotografera i butik, men jag kunde inte låta blir att ta en bild i alla fall vid pizzadisken:

Ja jag vet! Urdålig bild, men ni ser lite ändå.
Tänk att kunna handla nybakad pizza i matbutiken så här!

Alla inne i bilen, redo för avfärd, fullt av spännande godsaker i påsarna, DÅ säger Linnéa: "Var är min mobiltelefon??????" Stön! Full aktivitet i bilen för att leta. Var, var, var? Tänk, tänk, tänk.

Barnen lekte i buskarna framför bilen på museiparkeringen. Johan lånade mobilen, men la tillbaka den på gräset eller Linnéas tröja. Linnéa tog sin tröja och hoppade in i bilen och trodde J hade mobilen. Suck!

Ilfart tillbaka till museumet, in framför bilen som nu stod där vår bil stått och YES, där låg mobilen i gräset. PUH!!! TACK Linnéa för att du kom på detta medan vi ändå var kvar i Hartford och inte när vi passerat NY och kommit till Philadelphia!!

Slutet gott, allting gott när det gällde vårt besök i Hartford.

Imorgon kommer Linnéa hem från Spanien. Alla LÄNGTAR efter att få hem henne! Vi laddar för riktigt familjemys under kvällen. Det är också den sista helgen på sex veckor som vi har med bara familjen så det känns viktigt.

Trevlig helg till er alla som är här och läser!!
Kram Ingrid

Om att köra på vänster sida...

Förra veckan hade vi våra amerikanska vänner boendes i Hamburg, här på besök. Mycket trevligt! Kommer säkert att berätta om besöket för er efter jul någon gång ;) .

De är i alla fall nu hemma igen och Tara har författat ett inlägg på sin blogg om hur det är att köra bil på vänster sida. Hon var tuff nog att ensam med fyra barn hyra en stor bil och köra hit från flygplatsen längst bort ifrån där vi bor UTAN GPS. Ni som läst de tidigare inlägg hon gjort som jag länkat till (SPECIELLT det med hennes besök på restuarangen där hon bokstavligen vägrades använda bestick för att dela maten även om  hon slagit in båda framtänderna i en olycka och inte kunde tugga), vet han hon har en gyllene förmåga att beskriva saker, så jag kan inte undanhålla er denna beskrivning av hur hon tycker att det är att köra bil på fel sida. Det är ett betydligt längre inlägg än när jag uttalade mig om ämnet i början av vårt tid här (ca 4 meningar)  :) .

Enjoy!

http://rabbitbearbug.blogspot.com/2011/10/i-didnt-crash.html

Passar också på att nämna ännu ett lustigt sammanträffande. Tara läste mitt inlägg om Boston där jag beskrev vår promenad längs The Freedom Trail. Hon följer en handfull bloggar och tror ni inte att samtidigt som  jag beskrev detta skriver en annan av hennes vänner om precis samma sak!! De hade också gått Freedom Trail. (Förmodligen inte för tre månader sedan, men vi skrev om det samtidigt. Spooky!)

Tara, sweet Scotty! Tell him Johan wants to play too! It was REALLY strange Holly wrote about Freedom Trail at the same time!! Of course I remember her. The great chef!

Britt, nej som turist får man väl inte se hela bilden av ett land, på gott och ont. Jag är glad över de positiva saker vi fick se och uppleva. Harvard eller Eton? Svar: Lund! (Måste vara lite patriot, hög nivå och HELT gratis. Inte illa!)
Vad kul med picknickteater!! Gissar att Riedel är trött på att bara förknippas med Astrid Lindgren och han har såklart gjort massor av annat, men som åskådare kan jag tänka mig att man ändå nästan blir lite besviken när man inte får en liten skvätt Lindgrensånger, eller?

Anna F, tack för mail, svarar snart :) . Bra att presenterna blev uppskattade! Är ni friska nu era stackare? Jag ska berätta om ett märkligt sammanträffande i mail...

Karin, jag har märkt att du gett upp bloggandet för Wordfeud!! Hur kan du prioritera så??! :)) Någon gång i framtiden, när barnen är utflugna och jag pensionär kan vi mötas för en omgång. Till dess avvaktar jag, just nu hinner jag inte med hälften av vad jag ska och fr o m nästa helg väntar 6 omgångar besök på fem veckor... Gissar att du vinner över alla du spelar med?!

Catharina, JAG är också imponerad över hur mycket jag minns. Det kommer liksom fram ur hjärnan efter hand som jag skriver. Från början minns jag inget! Foton är också till STOR hjälp! Jag tror att du är som jag när det gäller kläder, lite ångest innan du hittar det du MÅSTE ha för ett speciellt tillfälle, men efteråt är det jätteskönt att man tvingades ut för att handla de där sakerna för de kommer till nytta i massa andra sammanhang också och det behövdes. Sant?
Tycker absolut du ska lägga till Boston på "vill besöka"-listan! Väl värt ett besök! Krya på dig!!

Fjärde lediga dagen för barnen och de väntar sig nog nu lite mer action och aktiviteter från mamman än de upplevt hittills under veckan...

Kram Ingrid

Boston - Akvarium & Harvard

Den 7 juli var det dags att säga farväl till Alex och Olivia. De skulle resa hem till Iowa igen. Varenda dag tillsammans med dem hade varit fantastisk och det är verkligen så att tiden går fort när man har roligt.

Rikard tog med sig tjejerna och Linnéa till flygplatsen. Samtidigt åkte vi andra i förväg till Boston Aquarium. Där var MASSOR av folk, men det gick bra ändå. Det var ett överskåligt och fint akvarium. Speciellt gillade jag att man gick i en spiral runt en JÄTTESTOR cylinder som var ett akvarium flera våningar upp, så man kunde på ena sidan av gången se olika akvarium och på den andra var det cylindern som gick genom flera våningar.

Alex P & Malin framför ett riktigt fiskstim

Det är väldigt svårt att fotografera inne på ett akvarium, för där är så mörkt och så ska man ta en bild genom en glasruta, inga bra förutsättningar.


Ful fisk?




Söta pingviner!

Att få klappa/hålla djur är väl dock alltid kul. Här fångar Malin en sjöstjärna:

Här har vi tagit oss upp till toppen på den stora cylindertanken:



Vi fick ställa frågor och fick en hel del information.



Häftigt att se djuren simma förbi i vattnet.

Vi avslutade vårt akvariebesök med att klappa på lite rockor. De fanns i ett jättestort ganska grunt akvarium.

Man måste ha tålamod, så kommer de simmande rätt fram till dig.

Rikard och Linnéa hade anslutit med oss på akvariumet och då vi var klara tog vi oss tillbaka till Faneuil Market där vi hade varit dagen därpå. Där finns, vad jag skulle kalla, en stor saluhall med matställen på båda sidor om gången i en LÅNG rad. Där fanns verkligen något att äta för alla och jag älskade det stället.



Gången i saluhallen.
Bakom pelarna står de och säljer mat från hela världen.



Linnéa och Johan framför ett pizzaställe.

Vi satt ute i solen och åt.

Finfina tjejer!

Därefter delade vi på oss. Erica tog med sig Connor (som hade en match på kvällen), Linnéa och Johan med hem, medan Rikard och jag behöll Alex och Malin hos oss. Min kompis Anna hade bett oss handla Converseskor och det var dags att börja leta efter dessa. Vi hade sett en butik som hette Converse, MEN de hade inga skor, bara kläder och annat... Istället gick vi en sväng på GAP och Malin fick köpfeber, provade massor av saker. Vi köpte en del både till henne och Johan. Dessutom blev det de här fina topparna till båda tjejerna, kunde inte låta bli :) .

Malin & söta Alex med världens längsta ögonfransar!

Vi hittade också var sin liten present till våra föräldrar, en fin träskylt där det, om jag nu minns det rätt, stod:

Grandma & Grandpa's place.

Where memories are created.

Hemma blev det snabb in och vända innan vi gav oss iväg allihop för att titta på Connors rugbymatch. TC hade redan åkt dit med Connor och Johan. Erica hade packat en korg med snacks att ta med.

Eftersom vi inte alls är särskilt insatta i den här sporten tyckte vi det var jättekul att få lära oss lite regler och se killarna in action. De var så tuffa i sina sportkläder. Tyvärr gick det inte vägen och de förlorade matchen, men vad gjorde väl det.



Connor in action!



Publiken :) !

Well done Connor!
We were impressed!

Hemma föll mörkret och det var förberett för S'mores. De säger att man måste äta en sak 7 (eller var det 9 eller 13... :) ) gånger för att veta om man tycker om det (oliver är tydligen ett bra exempel på det). När det gäller S'mores räcker det med en gång för att man ska vara fast! Jag är så glad att vi fick chansen att göra detta en gång till i USA för jag vet att vi inte kommer att göra det själva hemma, det kommer bara inte att bli av, tyvärr. Erica använde en annan sorts crackers än Joan och tydligen har de flesta en bestämd uppfattning om vilken sort det ska vara, men jag lyckades inte ens lära mig det :) .

Tänk att ha en sådan här "krukspis" att grilla vid:



Dessa tjejer kan äta!
Yummie, yummie, yummie!

Nästa dag var dagen då vi planerat att lämna Boston, men vännernas gästfrihet och önskan om ännu ett besöksmål gjorde att vi valde att stanna ytterligare ett dygn. Målet för vår sista dag i Boston var Harvard. Jag hade inte förstått förrän jag kom dit hur KUL jag verkligen tyckte det var att besöka detta mytomspunna, världsberömda lärosäte (som ingår i Ivy league, som jag numera vet vad det är ;) ). Det här blev en av mina personliga höjdpunkter under resan, så intressant och inspirerande, mycket tack vare vår fantastiske guide:

Han såg ut som Indiana Jones tills han tog
av sig hatt och glasögon, ha ha.

Connor mådde inte riktigt bra, så han stannade hemma med Erica, medan vår familj tog med oss Alex som inte besökt Harvard förut (det är ju några år till hon behöver tänka på högre studier...).

Guiden var alltså HELT enastående, energin var så hög att han verkade gå på något ;) . Han var som en stå upp komiker och det gick i högt tempo med många skratt hela tiden. Den ena berättelsen avlöste den andra.

Vi fick veta att Harvard är den tredje rikaste institutionen i VÄRLDEN, efter Nr 1 Vatikanstaten och Nr 2 Microsoft. INTE illa!! När vi genade över gräset sa guiden "let's cross over the lawn, they can for sure replace it" :) .

Här är statyn av Harvards grundare John Harvard, 1638:

Men det var inte sant, nej det var inte sant.... för denna staty dras med inte mindre än tre lögner.

1. Det är inte John Harvard som statyn visar. Ingen vet nämligen hur han såg ut, utan istället är det en "random" (som barnen älskar att säga om det mesta) student som helt tillfälligt blev utvald att sitta modell (Sherman Hoar var namnet).

2. Harvard var inte heller grundare ("founder" som det står på sockeln). Istället var John Harvard en av finansiärerna som möjliggjorde grundandet av universitetet.

3. Slutligen grundades inte Harvard 1638 utan 1636. Rätt ska vara rätt!

Traditionen säger att studenterna ska gnugga lite på "Johns" högerfot innan viktiga prov så ger det tur, därför är den delen av statyn alldeles skinande. Vår guide sa att idag är det inte många studenter som gör detta, utan istället har det blivit mer av en turistgrej (mycket riktigt skulle varenda en i den japanska gruppen vi såg, fotograferas medan de stod och höll på THE SKO) och om vi rörde den där foten skulle vi garanterat få massa helt andra saker än tur och han skulle INTE ta oss i hand vid avslutningen på vår rundtur :) .

Harvard är USAs äldsta universitet och det grundades av regeringen i Massachusetts. Listan på berömda personer som gått på Harvard kan göras HUR lång som helst (naturligtvis många av presidenterna).

Här står jag framför en byggnad som ser ut som en kyrka, men inte är det och har aldrig varit det. Där inne äter förstaårseleverna lunch och INGEN annan får gå in där. Detta är för att de ska få ha ett eget fredat utrymme där de kan bygga upp kontakter med varandra och veta att alla är i samma situation. Maten är dock inte vidare god där enligt guiden.

Mycket riktigt är byggnaden inspirerad av Oxford
University och inuti ser det ut som i Harry Potter
filmerna som är inspelade i Oxford. Kul för oss att
höra som bor här just nu :) .

OM jag förstod det rätt hade Harvard länge sin egen brandstation, men efter en brand då den egna brandkåren och stadens brandkår båda ansåg att det var den andres ansvar att släcka, så togs ansvaret för brandstationerna helt över av kommunen.

En historia om en kvinnlig student (sådana blev faktiskt inte intagna på helt samma villkor som männen förrän väldigt sent), berättar om hur alla var inne i den viktiga tentaperioden. Vädret var strålande och de flesta ville till strand och bad. Den aktuella kvinnans vänner skulle göra just detta, men hon var tvungen att först skriva sin examensuppsats. Hon hade 4 timmar på sig och var väl förberedd. Till vännerna sa hon att hon skulle komma senast efter två timmar, för testet kunde inte vara så svårt. Hon infann sig på morgonen och fick sitt prov. En fråga stod överst på pappret: Vad är meningen med livet? Det var INTE vad hon hade väntat sig. Det är inte en fråga man kan besvara snabbt och det insåg hon. Hon ville dock SÅ gärna till sina vänner så hon skrev på provet ungefär så här och lämnade sedan in det:

"Jag är verkligen ledsen, men en sådan här vacker dag måste jag ta till vara på och jag beger mig nu därför till havet och mina vänner."

Dagen därpå vaknade hon med värsta ångesten och rusade till skolan för att få tag i professorn/handledaren/läraren eller vad han nu var, för att be om ursäkt för vad hon skrev dagen innan och be på sina bara knän om att få göra om testet. Innan hon hann säga så mycket gav han dock testet tillbaka till henne och överst stod A+ med kommentaren "Med beröm godkänt. Du har verkligen förstått meningen med livet."

Myt eller verklighet, vad vet jag, men jag tror helt klart att saker som denna mycket väl kan ha hänt.

Här är Harvards bibliotek:

The Harry Elkins Widener Memorial Library

Här berättades den mest fängslande historien under vår vandring. Harry var student på Harvard. Efter sin examina begav han sig tillsammans med sin familj till Europa för att fira. Där köpte han upp värdefulla gamla böcker (han var en stor samlare), bl a en Gutenberg bibel. Då han skulle resa hem äntrade han berömda Titanic, men som den mycket rika och välbeställda person han var så hade han ordnat en plats i en av livbåtarna när katastrofen var ett faktum. Sittandes där kom han plötsligt på att "shit, jag har ju glömt Gutenbergbibeln i min fina hytt...." och så rusade han iväg för att hämta den och det gick som det gick för stackars Harry. Även hans far dog där, efter att ha satt sin fru i säkerhet i en livbåt.

Harrys mor var FÖRTVIVLAD och inget kunde trösta henne. Till minne av sin son ville hon skänka Harvard ett nytt mycket fint bibliotek och det tackade universitetet inte nej till. Modern hade dock sett att mindre byggnader uppförts till andra studenters minne och senare rivits och det fick ABSOLUT inte hända hennes sons bibliotek, bl a därför ställde hon vissa ultimatum för att de skulle få det här biblioteket:

1. INGA väggar får rivas eller flyttas (citat: not a brick, stone or piece of mortar shall be changed). Om de gör det skulle biblioteket tillfalla staden istället för universitetet.

2. Ett minnesrum för sonen skulle finnas i biblioteket och där ska ställas in färska blommor varje dag.

3. Alla studenter på Harvard ska genomgå ett simtest. Modern var nämligen övertygad om att ifall sonen bara hade kunnat simma, skulle han ha överlevt Titanic-tragedin....

SÅ kraven godkändes och 3,5 miljoner dollar (vi pratar 1910-talet) donerades till bygget som är världens största akademiska bibliotek med 5,7 miljoner volymer. Då ventilation skulle installeras och när datatekniken med behov till åtskilliga ledningar som behövdes skulle dras, tvingades man göra detta via fönstren på ett komplicerat sätt på grund av faktumet att inte en tegelsten får flyttas.

För att kunna förse minnesrummet med färska blommor varje dag, har universitetet ett eget växthus som driver fram den speciella sorts blommor som krävs. Vår guide menade att Harry är det mest väluppvaktade spöket som finns i världen.

Simprovskravet har upphört sedan 70-talet då rullstolsburna studenter började på universitetet.

Många helt unika och mycket värdefulla böcker som köpts under Europaresan försvann i djupet med Harry. En ny Gutenbergbibel införskaffades dock så småningom och finns i minnesrummet tillsammans med alla de andra 3500 sällsynta böcker som ingick i Harrys samling.

Eftersom jag minns allt detta helt klart även efter fyra månader (till skillnad från vad vi gjorde förra helgen, fast att jag gnuggat geniknölarna), så förstår ni vilken fantastisk berättare vår guide var. När jag söker på nätet ser jag dock att det finns lite varianter på den här historien, bl a om det var Gutenbergbibeln som han skulle hämta, om han över huvud taget gick för att hämta en bok, samt att simprovskravet kanske inte ställdes av mamman. För oss berättades det dock enligt ovan.

Tentaångest har eleverna tydligen såväl vid Lunds Universitet där jag gick, som på Harvard. Om de slutade med att klappa på högerfoten, så gjorde de något annat istället. Några studenter revs av ångest innan en tenta och det slutade med att de gick ut nakna till statyn och gav upp ett tentavrål. Vrålas gör det nog lite än idag. Vi slapp att ta av oss nakna, men fick avsluta vår tur med ett gemensamt Harvardvrål:

Gemensamt vrål!

Vår eminenta guide avslutade vår tur med att tala om att "turen var gratis, men att de gärna ville att man skänkte en slant till studentorganisationen och att en parkering i området i genomsnitt kostade ca $10 och han hoppades att vi tyckte han var värd minst lika mycket som en rektangulär bit asfalt". Jo ni, han hade talets gåva :) .

När jag sökt information på nätet nu för att säkra mina uppgifter ser jag att studenter på Harvard kan hyra konst att ha på sina studentväggar, för en mycket billig peng (vi pratar hundralappar). De kan välja äkta Picasso och motsvarande om de lovar att inte ha studentfester på rummet. Förstör de konstverket, får de ersätta det... på tal om att de är den tredje rikaste institutionen. Tror jag ska fråga på vår skola om de har några Picasso till uthyrning.

Vi besökte en av Harvards butiker där man kunde köpa all slags saker som det står Harvard på. Därefter var det lunchdags. Vi hittade en Wagamama-restaurang och eftersom vi gillar den i England och det inte var en hamburgerkedja och alla barn skulle gilla maten, SÅ gick vi in.



Alex P och Malin med sina goda lunchtallrikar





Allt är gott därinne!



Min underbara lax

På Harvard finns det också ett antal museum! Dessa har funnits länge och innehåller fantastiska samlingar. Vi valde efter lunchen att besöka Harvard Museum of Natural History. Jag tycker fortfarande att det är ganska fascinerande att de har sådana här museum som drivs av ett universitet! Det var precis som ett vanligt museum, men i lite mindre format än Natural History Museum i London :) .

Vi började i det som kallas Mineralogical and Geological Museum. Det skulle ha varit paradiset för min stentokiga lillasyster!!! Tänkte på henne hela tiden jag gick där.

Alex och Malin fulla av beundran!

Kerstin, only for you :) !! Ett riktigt stennördrum!
Vanliga människor kunde njuta av de mest fantastiska färgfulla skapelser.

Vi gick vidare till delarna som hette Museum of Comparative Zoology respektive  Havard University Herbaria. Lärde oss massa spännande saker om färger på djur, djur som kan ändra kön etc etc.



Interaktivitet är alltid kul!



Många konstiga djur finns det (eller har funnits).

Efter ett tag kom TC och anslöt med oss. Jättekul!!

TC, Malin & Alex.
Nog är det otroliga skatter på ett universitet!

Detta var vårt besök på anrika Harvard, SÅ väl värt en extra dag i Boston! Min favorit var den guidade turen. Alla barnen hade kul och ingen av oss rörde den blanka foten, men vi har ändå både tur och lycka :) .

Harvardbarnen med statyn i bakgrunden.

Vi körde och lämnade TCs bil på hans jobb, så skulle han cykla dit nästa morgon (det är långt, men han är vältränad!) och så åkte vi till biluthyrningen och hämtade vår bil som vi skulle ha kommande dagar.

Hemma väntade Erica och Connor och alla tjejer gav sig iväg på en shoppingtur medan killarna hade film- och popcornkväll. Alla var nöjda :) . Det är alltid kul att handla med andra och höra om deras favoritbutiker. Gulliga Erica köpte födelsedagspresent till Malin som hon smugglade med oss då vi åkte. Jag köpte en del tuffa kläder till Johan. Linnéa köpte också lite kläder. (Malin hade fått tidigare då vi var på GAP.)

På kvällen satt vi bara och pratade. Det är alltid vemodigt att tänka på att det är sista kvällen tillsammans och inte veta hur många månader eller år det tar innan man ses igen. Det är hjärtskärande. Vi kunde dock skoja rätt mycket om våra kommande dagar eftersom undertecknad hade svårt att förstå hur mycket man kan hinna med på tre dagar när man samtidigt ska köra från Boston till North Carolina... Jag hade så många idéer och en av de jag helst ville förverkliga var den om att besöka en Amish-by. Det är människor som lever ungefär som man gjorde på 1850-talet. De använder inte modern teknik och utbildar sig normalt inte efter 8:an eftersom de anser att man inte behöver mer kunskap än så för att leva det liv de gör.

Jag nämnde för vår vän Björn hemma att jag ville besöka en Amishby, varpå han bad mig att fråga dem varför JUST mitten på 1800-talet var det rätta sättet att leva, inte 1700 eller 1600 t ex. DET är ju en kvalificerad fråga (inte undra på att Björn har doktorerat) och jag såg fram emot att komma hem med ett svar till honom.

Nu låg inte Amish precis på vägen och jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna klämma in det... Då säger Erica: "Why don't we just call them and ask?" (Som om de har några telefoner...? ) Jag skrattar fortfarande jättemycket åt det när jag tänker på det. Tyvärr blev det aldrig något besök hon Amish-befolkningen och inget telefonsamtal heller, så jag är fortfarande svaret skyldig.

Nästa morgon gav vi oss av med väskor betydligt fullare än när vi kom. Våra presenter motsvarade inte det vi fick istället. Erica hade köpt tröjor, baseballrack och bollar, samt alla kläder vi fått till Johan, mm. Bostonbesöket var underbart! Jag gillade verkligen att vi fick en så bra blandning av allmänna upplevelser tillsammans med att vi se lite av det vardagsliv våra vänner lever där.

Lots and lots of Thank You to our dear friends in Boston, Erica, TC, Connor and Alex!! Thanks for hosting us in such a great way! We appreciated every moment with you and hope to get a chance to see you soon again! Take really good care and we'll keep in touch. Love and hugs to all of you!

Astrid, vad kul att du tyckte om att läsa om mitt Boston-reportage! Av de platser vi besökte är nog Boston den jag helst skulle kunna tänka mig att flytta till. Jättefint med årstider som i Sverige, mycket historia och saker att göra. (Missförstå mig rätt, vi har INGA planer på att flytta till USA, ha ha. Det var rent hypotetiskt!)

Tor, GRATTIS på namnsdagen! Hälsningar från oss alla här!

Tara, hi there, thanks a lot for making last week so good! It was absolutely wonderful to have you over. I am happy you liked our small guestroom and I'll boost myself by knowing that my guestroom contains candy and fruit (but Erica's had the most wonderful lotion...) :)) . I liked the fact that my fan came to use!! Andrea's important forgotten milkcup makes us have to plan a trip to Hamburg sooner or later... Once again thanks for coming over! Forgot to tell you Rioja is my favourite, good choice!

Britt, stämde texten på skylten? Ja vänta får man verkligen göra om man vill se något aktuellt på denna blogg... Jag tror inte heller att ormen var giftig, då borde Erica verkat oroligare.

Nu laddar jag gästrummet för ert nästa besök med nya godsaker. Något särskilt som önskas? Cheesecake går inte att ställa in där ;) ! L smsar varje dag och har det jättebra även om den sociala biten inte är som väntat, men tennisen är super!

Catharina, ha ha ormen var inte så farlig, det var SÅ varmt hela tiden så den låg lojt alldeles stilla. Vad var McMice? Du får påminna mig!

Det är jättespännande med jobbet! Jag tror det blir riktigt bra. Eftersom du trivs så bra, är det nästan som att få betalt för ett fritidsintresse ;) .

Så många spännande personer du lyssnat på den senaste tiden. Det är väldigt inspirerande!

Undras hur många bloggkrångelvarianter det finns... kommentaren försvann i alla fall inte så det var bra!

Kim, du är så snäll, du får mig att känna att det är helt ok att jag yrar om månader gamla händelser på ett ställe där man egentligen ska vara helt up to date :) . Jag ÄLSKAR också CD-böcker, "läser" 85% av allt jag läser på det sättet.

När det gäller andra världskriget finns det ju hur många spännande böcker, av alla slag, som helst att läsa. Hur är det med din nuvarande research, är det lika lätt att hitta fängslande böcker i det ämnet?

Minsann Boston är avklarat och jag minns tillbaka till vårt besök i Hartford.... "coming up next time..." :)

Dags för tennis och sång för barnen. Engelska skolor har inte ledigt så aktiviteterna är igång som vanligt. Granntjejerna gick nyss hem efter att ha satt i sig en ansenlig mängd pannkakor.

Vi hörs!
Ingrid