onsdag 7 december 2011

De jobbiga dagarna i juli

Nöjet i fjällen var över och följdes av ett par tunga dygn. Vi städade huset fredag morgon och gav oss iväg de 60 milen till Motala. Precis som på vägen upp, med en tjej- och en killbil.

Då vi kört ungefär en tredjedel av vägen (på grund av min klantighet har jag inte riktigt koll på var jag var...) sov mormor och vi gled igenom en av de många fantastiskt vackra småbyarna längs vägen i Dalarna. Där tyckte jag tydligen det passade bra att köra upp på en refug som stod mitt i vägen. Den var superhög och med sylvass kantsten, inga avfasade varianter där inte. Även om jag inte körde med hög fart, så dunkade bilen till och mormor studsade upp och sa "fick du punktering?". Jotack, tänkte jag och förbannade min klantiga körning. Jag var inte rött och jag hade kört rätt mycket med ratten på fel sida, så jag borde haft bättre koll på var hjulen var.

Punktering är väl en sak, men att lyckas med konststycket att få punktering på BÅDA däcken på vänster sida är inte särskilt begåvat eller bra eller någonting. Det var där och då som jag, samtidigt som känslorna kom över mig, tackade mitt förnuft för att ha bett mina föräldrar att följa med mig. Det var JUST i sådana här stunder som jag INTE ville stå ensam med tre barn och en man i utlandet (jag har haft punktering förut med R i utlandet... say no more). TACK och lov att jag inte var själv. Mormor behöll lugnet medan  jag ringde morfar som var en bit före oss.

Jag ringde Rikard i England, på väg mot Sverige. Frågade hur det fungerar med det här "assistans-avtalet" som man har för sin leasingbil, det där om att var man än är, så är det bara att ringa om något händer så kommer de och räddar en??!! Bara så ni vet, det gäller inte en fredag eftermiddag när man är i ett annat land....

Detta är den 22 juli och Rikard säger i samma samtal att någon har sprängt en bomb i Oslo. Där blev det lite mycket att ta in i huvudet, vad menade han.... (vi skulle alla blir varse, men där och då var jag mest panikslagen över min dubbelpunktering).

Efter att nyligen ha varit ute på bilinköpsrunda, så är jag VÄL medveten om att MÅNGA bilar idag inte ens säljs med ett reservdäck!! Ännu ett argument till att välja Volvo!! De flesta bilar har dock ETT reservdäck, få har TVÅ....

Vad gör man??? Man ringer alltså sin pappa som vänder om och kan tänka klart. Man ser också till att hålla sig till VOLVO, såsom man gjort i familjen i generationer (typ). Det innebär att man är ute på långresa inte med EN Volvo utan med TVÅ, vilket betyder att man har TVÅ reservdäck när det krisar ihop sig! FATTA, FATTA, FATTA hur otroligt bra det var????!!!! När hände det? Jag menar att det är det som bokstavligt kallas "tur i oturen".

FATTA sedan hur OTROLIGT mycket packning det går in i två proppfulla Volvo kombi bilar, som plötsligt  ska tömmas för att reservdäcken ska fram. Regn hotade, men vi klarade oss. Linnéa var en hjälte, som visade sig vara lugn när det gällde. Hon tömde bilar, såg vad som behövdes utan att någon sa något, hjälpte morfar att byta däck mm. Dessutom hade hon is i magen att fotografera eländet...

Mycket platt däck...
Jodå, vi har foto på båda däcken, men det får räcka med en bild. Det finns
gränser för hur mycket man ska flasha sin egen dumhet.
Malin, mofar och domkraften
Jag hade kört in på en parkering till ett stängt café. Strax efter oss kom ett husvagnsekipage och tyckte det passade bra med en rökpaus just där. Rökande mannen gick fram och tillbaka så nära oss som han vågade. Jag ignorerade honom för jag var inte pratsugen, men han vågade sig på att närma sig mamma och fråga "Hur lyckas man får punktering på två däck samtidigt??" Vet inte vad mamma svarade...

Mamma tog med sig Malin och Johan och gick iväg för att titta på refugen, mest för att hålla dem sysselsatta. Hon sa att den var så skarp och hög! Mina föräldrar är verkligen världens mest stöttande när något händer och är lugna och trygga. Aldrig några fördömande eller förmanande ord som inte fyller någon funktion utan bara strör salt i såren.

FATTA nu hur otroligt mycket MINDRE ett reservdäck är jämfört med ett ordinarie däck idag! Detta innebär att det inte finns en chans i Mississippi att det punkterade däcket går in i det hål där reservdäcket låg. Ett däck har en mycket dum form och är väldigt stort när det ska trängas med resväskor, golfbagar, frysväskor, laptopar och tusen andra saker. Det var ett stort utmanande företag att få in alla saker i bilen igen. Det var verkligen precis att det gick. Dessutom skulle vi ta hänsyn till att min bil skulle köras med två reservdäck under lång sträcka, vilket inte är att rekommendera i sig, så den bilen ville vi packa med lätta saker.

Då vi gav oss iväg, körde pappa själv i min bil med de båda reservdäcken och den lättaste packning vi kunde ordna (naturligtvis var det fortfarande massor av saker där). Sedan körde mamma deras bil i vilken jag och barnen också åkte. Jag körde inte mer den dagen, tyckte vi skulle ta det säkra före det osäkra. Pappa gjorde ett föredömligt jobb i att köra med ratten på fel sida och undvek skickligt alla refuger.

Jag har fått punkering förut ett par gånger, men det här var första gången som jag inte kunde skylla det på någon annan än mig själv. Irriterande och besvärligt, men TACK vare föräldrar och dubbla reservdäck löste det sig bra. Under resten av resan lyssnade vi bara på en sak, nyheterna som strömmade in från Norge om skjutningarna på Utöja och bomben i Oslo. Jag lovar er att mina punkteringar omedelbart kom i helt annat perspektiv och kändes som rätt så löjliga. Inget allvarligt hade hänt oss och vi var tillsammans. Följande dagar konsumerade jag mer media än jag gjort på MYCKET länge. Fortfarande är det ett öppet sår och en stor sorg att tänka på den där fruktansvärda fredagen!

På grund av punkteringen kom vi hem senare till Motala än vi tänkt. Tror klockan var vid 22-23 tiden. Vi tömde bilarna, packade upp det nödvändigaste, någon åt något, barnen kom i säng. Rikard hade flugit till Köpenhamn och skulle komma med ett tåg till Linköping kl 2 på natten... (det här är ett helt normalt sätt att leva på för min familj). Pappa erbjuder sig ALLTID att köra för att hämta oss var vi än är, vilken tid som helst på dygnet "jag vill inget hellre" brukar vara hans standardsvar på sådana frågor. Nu ville jag dock verkligen inte att han skulle åka själv, så jag insisterade på att vi skulle åka tillsammans.

Ca 23.30 lägger pappa och jag oss. Vi ställer våra mobiler på väckning. Mamma är ännu uppe och plockar. Hon ska precis avsluta den långa dagen med en kopp te, då huset blir SVART och jag väcks av att det piper till i mobilen (jag hade lånat mammas, för min hade R med sig till England för att kolla om försäkringen täckte det krossade glaset som jag fick i USA). Har det verkligen gått 1,5 timme tänkte jag och kollade mobilen. Då var det ett meddelande om att strömmen gått, som de får för att de har larm i huset, som slås ut när strömmen går. Pappa upp och hjälper till med ficklampor och ljus. Vilken circus, ärligt talat!!!

Så småningom går vi i säng IGEN och sover någon tid, vet inte längre hur länge, innan vi går upp när mormor precis somnat (tjuvar göre sig icke besvär, vi har dygnet runt bevakning i huset). Vi kör den knappa timmen det tar till Linköping och tittar kl 2 efter ett tåg med Rikard i. Hittar ej. Jag tänker att kanske VAR det inget tåg, kanske var det långfärdsbuss, det har vi åkt med förut, så vi kör bort och kollar där de brukar stå, men icke. Tillbaka till tåget och där ringer Rikard. Han talar om att p g a strömavbrott (vilket senare visade sig också vara översvämning), så hade tåget stannat ca 1 km utanför Linköping och väntade på att kunna komma in till stationen. Vi fällde sätena och la oss för att sova i bilen en stund. Det gick lätt.

Klockan 5!! ringde Rikard igen och sa att tåget ännu stod still och att de naturligtvis INTE fick lämna det. Han sa åt oss att köra hem, för vid det här laget skulle regionbussarna börja gå, så han kunde ta en sådan till Motala när han väl kom in till stationen.... Alltså vände vi tillbaka till Motala i ogjort ärende, och somnade ovaggade i riktiga sängar. Klockan 9 hämtade vi Rikard vid busstationen. Det kostar på att försöka klämma in besök hos svärföräldrarna när man inte har så många semesterdagar kvar utan ska klämma in besöken enbart på helger...

Följande dagar rapporterades endast en sak i media, Norge. Den tredje dagen i Motala stod det en liten notis om strömavbrotten och översvämningar som gjort att en" hel del tåg blivit stående på natten i upp till två timmar". Rikard tyckte synd om sig själv och sa "vaddå TVÅ timmar???".

Därefter fick vi några riktigt fina dagar i Motala, men våra tankar var hos offren och de drabbade i Norge.


Ingrid

3 kommentarer:

Astrid sa...

Jag förstår att denna dag och dessa äventyr kommer ni inte att glömma. Punktering och strömavbrott på samma dygn, dessutom på den dag då vi blir varse om en av de mest förfärligaste händelser under vår tid.

Kim M. Kimselius sa...

Oj, vilket äventyr. Har haft pyspunka när jag kört till och från Göteborg och det tyckte jag var nervigt. Svängde in på olika mackar och fyllde på luft i däcket.
Förstår hur det måste ha känts för er. Men som du skrev, i jämförelse med det som hände i Norge kändes det ju nästan som ingenting.
Härligt berättat. Tänk om du skulle göra en bok av alla dina blogginlägg. Trycka upp på Print-on-Demand och ha som minne till dig själv och din familj. Vilken julklapp!
Kram Kim

Catharina sa...

Men åh vilken dag... och natt! En olycka kommer sällan ensam stämmer ju faktiskt ganska bra på den dagen.

Jag tror inte att jag hade delat med mig till "hela världen" om jag gjort något tokigt, så jag tycker du är fantastisk som delar med dig av "allt"

Kramkram