Nytt skolår innebar traditionell utvärdering av vilka aktiviteter barnen skulle göra utanför skolan. Johan ville gärna fortsätta med sin tennis och vi bestämde oss för att han skulle göra det två gånger i veckan på klubben här i byn.
Linnéa ville också fortsätta med sin tennis, men hon var inte alls nöjd med klubben här. Hon tyckte att det var ett gäng tonåringar som inte tog träningen på något större allvar och att de fick minimalt med feedback om hur de skulle förbättra sitt spel. Alltså ville hon inte fortsätta i den klubben och var väldigt angelägen om att hitta något alternativ. Vi kontaktade massor av klubbar i byar och städer runtomkring, samt frågade folk vi trodde hade någon bra input. Av en tillfällighet började jag prata med en mamma på skolan som visade sig ha en dotter som är ENORMT duktig på tennis och då menar jag en av de bättre i sin åldersgrupp i England. Mamman tipsade mig om ett antal klubbar och coacher som hennes dotter spelat för. Ett alternativ var en av två klubbar i grannbyn. Vi kontaktade en coach som träffade L och provspelade en lektion med henne. Han hade två grupper, men den ena var för avancerad för L och den andra för lätt. Det slutade med att L hade ett antal privatlektioner med honom under hösten, vilket var jättebra. Hon behövde dock en grupp att spela i också, förutom att det blir väldigt dyrt att enbart köra privatlektioner är det roligt att ha några andra att spela mot. Ett annat av skolmammans tips ledde till en tränare i en klubb i en by rätt långt iväg, där den duktiga dottern spelade. Vi åkte dit och L prövade på en grupp och trivdes direkt. Tränaren är väldigt osnobbig och rolig, men väldigt duktig. Det är både killar och tjejer och i början var den duktiga dottern med där. Hon hade nämligen haft en skada tidigare och tappat sugen för tennisen lite så hon gjorde detta för att börja komma igång igen. Hon var flera år yngre än de andra, men hon är lång och mogen så det funkade fint.
Sedan i höstas har L varit med i den här gruppen och det har varit riktigt bra. De tränar ute året runt och senaste månaderna har det ofta varit bara L och en annan kille (den duktiga tjejen har vi inte sett till på evigheter) och då får de superbra intensivträning, vilket L verkligen gillar. Tennisen är Linnéas största intresse och hon njuter av sina träningar. Hon har också fått erbjudande att gå en ungdomstränarkurs, men eftersom vi får betala den själva och hon inte har möjlighet att träna några här, så valde vi bort det.
Malin då. Hon har LÄNGE pratat om att hon vill börja ta sånglektioner. Vi har inte riktigt tagit tag i det eftersom hon inte varit så superduktig på att sjunga och i valet mellan så många andra saker som de vill göra har det fått vänta. Till slut kände jag dock att om tjejen vill sjunga så KLART att hon ska få göra det. På Fayren var det en som hade ett bord och presenterade sin sång- och dansskola, Tuffney. Den unga tjejen som äger och driver dessa grupper är flickvän till en kille på Rikards jobb, så vi hade hört talas om dem tidigare. Det finfina var att de hade grupper i vår by och det är praktiskt, men även kul för att Malin då skulle kunna träffa några lokala tjejer vilket tilltalade mig. De hade en sånggrupp utan krav på att man skulle kunna något i förväg och vi anmälde Malin. Sedan visade det sig att denna grupp inte var i vår by utan i den stad där R jobbar, men men.
Malin var överlycklig när vi åkte till första lektionen. Säkert lite nervös, men ändå förväntansfull för detta var som sagt något hon verkligen sett fram emot och det blev en fullträff. Det är en liten grupp, ca fem stycken och alla är spralliga och pratsamma på ett positivt sätt.
Första gången:
Tjej till Malin: Aren't you from England?
Malin: No, I'm from Sweden.
Tjejen: So why do you speak American?
:) Ja, det var ju helt ologiskt. Om en svensk tjej flyttar hit borde hon väl lära sig brittiska och inte amerikanska... Så Malin fick förstås berätta att hon går på internationell skola och att det går fler amerikaner där än engelska elever. Tror de tyckte det var lite spännande.
De får själva vara med att bestämma en del av vad de vill sjunga och vi tycker verkligen att Malin utvecklat sin sång sedan hon började där. Hon sjunger högt och mycket här hemma. Vi är så glada att vi ordnade det här för henne, för hon tycker det är riktigt roligt.
Det är faktiskt de enda aktiviteter de gör utanför skolan. I skolans regi spelar Johan fotboll, medan tjejerna gör olika saker i olika perioder. Det här är väldigt annorlunda mot Sverige och Danmark där barnen hade MASSOR av aktiviterer som jag körde runt till, men de hinner faktiskt inte med mer här eftersom skoldagarna är så långa.
I början av terminen är det coffee mornings på skolan för alla nya klasser, en dag per årskurs. Alltså var jag på coffee morning tre gånger och fick träffa massor av nya föräldrar med barn i samma klasser som våra. Hälften av all information var generell skolinfo, så när jag hörde den för tredje gången och dessutom hade hört den då vi började året innan, så var det rätt tjatigt, men det var det ändå värt, för det är kul att få lite koll på vilka de andra föräldrarna är.
Lite lekar brukar alltid göras på de här coffee morningarna och en var att vi skulle ställa oss i ordning efter hur länge vi varit på skolan. Vi hade också frågor/bingo med massa uppgifter där man skulle hitta någon som t ex pratade tre språk, som var född i samma land som man själv, som hade bott i fler än fem länder osv. Det är en rolig aktivitet som direkt tvingar folk att börja prata. Jag gillar sådant jättemycket. En annan variant på det är att alla står i en stor cirkel och så säger en "utropare" t ex "Alla som har bestigit ett berg" och så ska alla som gjort det gå in i mitten och göra high five med varandra och så håller man på så ett tag utifrån olika påståenden :) . Med tanke på detta är det toppen att jag har tre barn så jag får leka så mycket, ha ha.
Så var det ju den där alldeles vanliga kvällen då jag gav mig iväg till Sainsbury's där jag gör mina flesta inköp. Inte bara skolmaterial skulle fyllas på i hyllorna utan även andra förråd skulle fyllas upp. I tvålavdelningen skulle jag köpa frestande duschtvålar till tjejerna att ha med till skolgympan. Det är nämligen så att fast att det är obligatoriskt att duscha efter gympan här är det nästan INGEN som gör det. De gör det inte på lower school, men ska göra det i MS och HS. De har dock inte den traditionen och det är stressigt till nästa lektion. För mig uppvuxen i Sverige där ALLA verkligen alltid duschar efter gympan är detta ofattbart och jag tvingar därför mina tjejer att duscha, men vet att de smiter ifrån så ofta de kan eftersom ingen annan gör det. OM det nu är obligatoriskt tycker jag det är URDÅLIGT att de inte gör mer för att se till att det funkar.
Ok, vi är nu tillbaka i butikens tvålavdelning där jag tar någon ny snygg flaska och öppnar flerpkorken för att dofta (mina föräldrar har lärt mig att det heter "lukta illa" och "dofta gott") på innehållet. Det bär sig dock inte bättre än att tvål flyger med ljusets hastighet rakt in i mitt ena öga. Det gör FRUKTANSVÄRT ont och jag ser inte ett dugg. Jag viker mig som en fällkniv medan tårarna sprutar och att ingen tar min handväska i kundvagnen och går iväg är ett under. Jag sitter på huk och håller i vilken förpackning som helst för att se ut som om jag läser på den medan jag väntar på att ögat ska lugna sig, för om någon kommer och ser hur jag står och "stortjuter" så vet jag inte vad varken de eller jag ska göra. Vatten, vatten tänker man, men inget vatten har man. Ur ögat verkar komma litervis med tvål fast det max kan ha varit typ en droppe.
Till SLUT är jag redo att fly fältet ut ur butiken. Lyckas både betala och halvblind köra hem. NATURLIGTVIS ingen Rikard hemma, för han var på resa någonstans. Barnen undrade vad som hänt. Jag sköljde ögat igen och igen och igen och igen. Ögat var ILLRÖTT och det rann konstigt ur det hela tiden. Två dagar efter att det hände vaknade jag på morgonen med att det runnit tvålblandning ur ögat som torkat in på huden. På dagarna hade jag tvålblandning i ögat i två dagar efter att det hände. HELT overkligt. Tog fotobildbevis på hur jag såg ut, men tyvärr inte förrän på slutet och det är verkligen inte lämpligt att visa här, men tro mig, jag kommer ta på simglasögon varje gång jag vill "dofta" på en tvål i fortsättningen. Jag har ALDRIG varit med om maken och att det skulle ta dagar innan jag blev av med tvålen, kunde jag inte drömma om. Undras hur mycket som fanns kvar i flaskan som jag lämnade i butiken. Någon måste sedan ha köpt den och blivit lurad på en stor del av innehållet...
Vet ni vad, jag vet att jag beskrivit det här ögontvålbadet förut, men kunde inte låta blir att göra det igen. Det kan ju finnas MASSOR av nya läsare här som missat detta förra gången ;) .
När synen var räddad och vi hade lediga stunder skrev vi tackkort. Linnéa till alla som uppvaktat henne vid konfirmationen (det hanns inte med innan sommarlovet) och jag till de amerikanska vänner vi besökt under sommaren.
Så gjorde september entré. Det kändes som om augusti verkligen var en månad som sprang förbi, men när jag tittar tillbaka inser jag att vi gjorde rätt mycket där ändå. 1 september var dagen då Kate och jag skulle göra vårt första framläggande. Vi hade ett möte med Head of school samt alla divisionernas tre rektorer. Jag gjorde en presentationsmall (väldigt enkel och med hjälp från Rikard, men ändå), som vi sedan använt för alla våra presentationer under året. Kate tyckte det var lite ambitiöst med en formell presentation, men jag vill alltid ge ett genomtänkt, strukturerat och professionellt intryck i allt jag gör. Jag har envisats med att göra power point presentationer till alla våra möten med vårt team och det har varit SÅ uppskattat. Det blir lättare för dem att ta in all vår information när det inte bara är vi som pratar och överöser dem med allt möjligt, utan det också finns i strukturerade stolpar och bilder.
Min kompromiss för att göra vårt rektorsmöte avslappnat men ändå med ett bra intryck var att jag skrev ut vår presentation på papper och satte in dem i flastfickor i en folder. Sedan la jag den mitt på det runda bord vi satt vid och bläddrade i den medan jag presenterade hur vår grupp såg ut, vilka planer vi hade och vad vi behövde för feedback från dem. Det blev succé! De blev eld och lågor över våra idéer, framför allt Lower Schools rektor såg hur allt passade in i deras övriga tänk. HS rektor var tveksam till vilken tid eleverna hade för extra evenemang och vad de verkligen är intresserade av. Hon har helt rätt i att de äldre eleverna är mer svårflörtade. Vi fick i alla fall fullständig uppbackning och uppmuntran, så även om vi hade ont om tid på mötet kändes det fantastiskt när vi gick därifrån. Jag kände att vi tagit greppet om vad vi ville och snabbt fått fram det genom att vi hade en struktur som vi kunde lägga fram och därmed spårade inte samtalet ut som det så lätt blir när man talar fritt. Jippi!
(Jag fick börja rektorsmötet med att säga att jag var glad att se dem även om jag såg ledsen ut och röd i ögat. Detta var morgonen efter tvålolyckan och jag såg FÖRFÄRLIG ut, tur att man inte är fåfäng, ha ha ha ha.)
Från ett idag vårlikt och soligt England,
Ingrid
