måndag 5 september 2011

Linnéas konfirmationshelg

Konfirmanden Linnéa
"Kom, ty nu är allting förberett."

Ja, så säger prästen när det är dags för nattvard och så kände vi efter konfirmationsförberedelserna. Bilar inhyrda, kläder köpta, mat planerad, rum städade, presenter klara, restaurang bokad. Osv osv.

Om ni har glömt det så har jag varnat er. Det är gamla upplevelser jag beskriver här nu och det här inlägget blir LÅNGT. Blir det jobbigt kan ni bara kolla in bilderna och bespara er mer detaljerad läsning.

Torsdag kväll anlände farmor och farfar till Heathrow och min syster Marit till Gatwick. Rikard körde och hämtade på flygplatserna. Det var så kul att alla började samlas. Efter lite sen mat, gick folk och la sig i omgångar. På fredagen var det en hel del jobb kvar att göra, det handlade om mat och städning. Våra gäster högg i där det behövdes och så tog de en lång promenad med Johan till byn för att handla födelsedagspresent till en kille i Johans klass som hade kalas på lördagen (det är verkligen guld värt med den typen av hjälp när man är stressad). Jojomän, nog klämde vi in det också :) .

På eftermiddagen anlände Rikards bror med familj. Äntligen kom småkusinerna och våra barn var överlyckliga. En stund senare kom mina föräldrar. Vi skojade med dem och sa att de hade smitit från den sista städningen, men det tog de igen med råge då alla de andra åkt hem.

Så var vi alla samlade, det var bara min syster Kerstin med familj som vi saknade. 14 personer var inhysta och samlades för en första gemensam middag. Hur trevligt som helst!

Nu var det inte bara Linnéa som skulle firas. Vi hade ju fått veta att faster Anna skulle fira sin 40-årsdag när vi var i USA, så nu sjöng vi för henne istället denna kväll och överlämnade ett kuvert med info om att hon fick en överraskningsdag av oss. Ett utsatt datum skulle hon vara redo för avhämtning, man och småkusiner skulle inkluderas och den enda upplysningen hon fick var att hon skulle få nytta av hon varit så flitig i löparspåret under året.... Anna såg glad ut och hur den dagen sedan förlöpte kommer jag skriva om i ett HELT annat inlägg.

Ja må hon leva!
Och här sitter den blivande jubilaren. Glad som alltid:

Anna 39 år
Under lördagen började de logistiska utmaningarna. Linnéa skulle till svenska kyrkan för att repetera inför söndagen och Johan skulle på kalas till Aiden. Felbokade bilar skulle hämtas på flygplatsen, vilket tog TID. Plötsligt närmade sig Johans kalas och vi hade ingen av de tre bilarna här. KRIS! Kalaset var i High Wycombe, ca 20 min bilresa från oss. Jag ringde till vännerna på gatan och frågade Ben om han MÖJLIGEN kunde tänka sig och köra mig och Johan till kalaset. Jodå, tack och lov för snälla vänner! Vi rusade till Rowan och Reese, där pappa förstått det akuta läget och stod beredd. MEN istället för att köra oss, tog han adressen, sa åt mig att lugnt gå hem och lovade att lämna Johan på bowlingkalaset. Han var själv med barnen och de kunde lika gärna åka dit och roa sig de också, så han lovade att även köra hem Johan. VILKEN räddande ÄNGEL! Jag kände verkligen hur skönt det var att vi hjälpt dem med barnen så många gånger eftersom båda föräldrarna jobbar och det ibland kör ihop sig.

Hemma förberedde våra mammor och jag mat inför konfirmationsmiddagen. Här gör de baconlindad italiensk potatiskaka:

Mormor och farmor
Det ringde på dörren och jag bad någon att öppna. Det är nämligen SÅ märkligt att vår ytterdörr inte har något handtag! Det går alltså inte att ha dörren olåst men stängd så att barnen kan springa ut i trädgården och sedan komma tillbaka och gå in själva. Istället måste de VARJE gång ringa på dörren. Tröttsamt! På sommaren går det bra när man kan lämna dörren öppen.

Nåväl, farmor gick och öppnade och jag hörde någon sorts förvirring i hallen och gick dit. DÅ stod en av mina allra bästa vänner Maria där!!! Jag blev verkligen helt MÅLLÖS, för det var så oväntat och jag fattade ingenting... Hon och hennes dotter Sofia hade lämnat pappa och storebror hemma för att komma hit och överraska oss på Linnéas konfirmation och ÖVERRASKA gjorde hon verkligen. Rikard visste om det, men hade inte på något sätt avslöjat något. (Hon var tvungen att veta var vi befann oss, så hon tog sig till rätt ställe.)

Maria och jag har följts åt sedan universitetstiden, där hon var hela den årgångens studiestjärna. Jag åkte till London och överraskade henne för många år sedan då hon tog sin MBA examen. Vi har gjort många saker och delar väldigt många upplevelser tillsammans. Hon och hennes man var på patienthotellet och besökte Linnéa då hon var två dagar gammal. Det var första gången någon av oss fick barn, så det var speciellt. Sofia har ärvt våra tjejers kläder i snart 10 år. Jag älskar Maria för hon säger sanningar till mig på ett otroligt kärleksfullt och ärligt sätt. Jag blev alltså väldigt chockad och så otroligt glad när hon plötsligt stod i vår hall denna speciella helg.

Tyvärr trodde Maria att konfirmationen var på lördagen och det kan ha varit jag som någon gång varit otydlig, så de kunde inte stanna och vara med på själva konfirmationen på söndagen, men som Maria sa, "nu gör vi det bästa av den tid vi är här med er". Det gjorde hon verkligen, som vanligt. Hon gick rakt ut i köket och högg in. Lagade mat så det stod härliga till!

Maria, en av mina allra bästa vänner.
Vi åt lunch med lax, nypotatis, romsås och annat. Därefter tog vi våra tre bilar och gav oss iväg på utflykt. Målet var Hughenden Manor, men vi stannade för tidigt och hamnade först vid Hughenden Church. Nu gjorde inte det så mycket då det var en otroligt vacker kyrkan där det hade varit bröllop kort innan vi kom dit.

De sista gästerna lämnade precis när vi kom:

Vilka kor går lösa vid en parkering...?

Vackra Hughenden church
Foto från: http://www.petes-walks.co.uk/

Moster Marit vid kyrkingången

Kyrkan från insidan
Vi körde vidare upp till det riktiga målet, Hughenden Manor. Det ligger norr om High Wycombe och några mil från oss. Här bodde Benjamin Disraeli, som i slutet på 1800-talet under två perioder var Storbritanniens premiärminister. Han är den ende sådan hittills med judisk bakgrund. Han var nära vän med Drottning Victoria och blev adlad Earl av Beaconsfield. Disraeli grundade det moderna konservativa partiet och arbetade mot rådande klassklyftor. Förutom att arbeta politiskt var han även författare och skrev då mest "romanser". Han var gift med Mary Anne Lewis och några barn fick de inte.

Hughenden Manor, byggdes som det ser ut nu i slutet av 1700-talet, men är mest känt för att ha varit Disraelis bostad, även om han också hade flera bostäder inne i London. Huset är idag möblerat och presenterat så som det såg ut när premiärministern bodde där. Efter hans död tog ett syskonbarn över det och 1947 övergick det till National Trust som än idag hand har Hughenden Manor och det är den organisationen jag fick ett medlemsskap i när jag fyllde år. Jag är SÅ glad över alla spännande ställen jag upptäckt och kan besöka tack vara detta medlemsskap. Dessutom får jag säga att de är väldigt snälla för det mesta. Här kom jag nu t ex med STORFAMILJEN och alla fick gå in på mitt medlemsskap. Egentligen borde de betalt, men nej det gick så bra ändå.

Hughenden Manor sett från trädgården
Och här från entrésidan
Foto från: http://www.bbc.co.uk/threecounties/content/articles/2007/03/12/treasure_quest_110307_feature.shtml
Åh, vad det är spännande med så mycket lokalhistoria. Jag lärde mig massor där. Rummen var så vackra.

Biblioteket


Disraelis skrivbord
Rikard hämtade Linnéa som kom från kyrkan och i entrén blev det glädjens återseende. Naturligtvis tyckte hon det var jättekul att Maria och Sofia också anslutit.

Kramar i Hughendens entré
Speciellt roligt på detta ställe var att de tryckt citat av Disraeli på rullgardiner i huset. Ibland har de rullgardiner för att skydda inredning och interiör i dessa gamla hus och att då göra något kul av det, var en bra tanke. Disraelis huvudmotståndare politiskt var Gladstone, både Disraeli och Drottningen tyckte mycket illa om Gladstone. En gång sa Disraeli så här:

The difference between a misfortune and a calamity is this: If Gladstone fell into the Thames, it would be a misfortune. But if someone dragged him out again, that would be a calamity.

Denna text fanns tryckt på två rullgardiner i ett rum och här är den ena:


Vi tog en mycket kort titt på den vackra trädgården innan vi var tvungna att skynda hemåt.

BFF vid staty i parken :) .
En sak till Hughenden Manor är berömt för är att under andra världskriget hade det Brittiska flygministeriet sin bas här. De planerade sina flygraider härifrån bl a den kända "Dumbusters" som var sprängningen av en damm, vilket ledde till att flera städer översvämmades och el slogs ut. Därför var Hughenden ett av Hitlers prioterade mål i GB under kriget. I källaren finns en utställning och material från den perioden. Superintressant!

Hemma lyckades 16 glada utan problem samsas om badrummen, för att svira om till kvällens middag på The White Hart. Det kändes som om det var där firandet av Linnéa verkligen började.

Jättefin bild av mormor, Linnéa och farmor.
Man kan tro att våra mammor planerat matchande kläder :) .

Gruppbild!
Middagen blev fantastiskt lyckad. Det var SÅ bra att vi fick sitta i ett eget rum. Jag hade köpt ett pyssel till barnen, som de roade sig med hur länge som helst.

Mosaikbildspyssel
Det var lite för svårt för kusin Lina, men hon var inte ledsen för det (hon fick god hjälp av många). Hon gick från famn till famn under hela middagen och alla var lika glada att få ha henne i knät!
Farfar, barnbarnet LINA och Linnéa.

Lindy och LINA. Linslusen Malin står bakom.

Även jag fick en gosestund med LINA.
Jag VET att det blir många bilder, men VEM kan motstå denna bildserie av detta urcharmiga lilla troll.

Kusin Sofia hade världens tålamod och var så duktig med sin mosaiktavla!!

Marias Sofia och Malin
Nu över till MATBILDER ;) !

Maten var jättegod och riklig (i de flesta fall, min förrättspaté var av någon anledning hur liten som helst).


Stor räkcocktail

Väldigt god, men konstigt färgmatchad Pilgrimsmusselförrätt.

När Sofia fick in den här "fish & chips"-rätten där fisken var stor som
en val, blev hon HELT mållös!

Havets läckerheter förnekade sig inte!

Två efterrätter på en bild, allt för att bli lite mer effektiv...

Maria + Rikard + Jordgubbar har alltid varit något speciellt.
Ännu en gång bevisades detta....
Middagen var inte bara holabalo. Det hölls också redan denna kväll ett par rörande tal till Linnéa. Först ut var Maria, som inte kunde vara med dagen efter. Hon sa några väl valda ord som gjorde mig varm om hjärtat. Roligast sedan var att Sofia skulle överlämna en present, men bara tog kortet. Efter en stund undrade Maria om L gillade presenten och L visste inte riktigt vad hon skulle svara, "jo, kortet var fint...?", men jag såg att presenten hängde kvar på Marias stol och det blev skratt och riktig presentöppning. L fick ett Efva Attling halsband som det står Hope på. Jättefint!

Maria håller tal.
Här ser man också rätt mycket av det rum vi satt i.

Linnéa med det fina kortet :) .
Sedan reste sig farfar. Linnéa är första barnbarnet på både Rikards och min sida. Hon har fått sitt namn efter gammelfarmor, Rikards farmor som betydde väldigt mycket för sin familj, inte minst Rikard stod henne nära då han var hennes första barnbarn. Eftersom Linnéa dessutom är ett väldigt vackert namn kändes det mycket bra att ge vårt första barn det namnet. Till vår stora glädje hann också gammelfarmor uppleva och glädjas åt barnbarnsbarnet en tid.

Förr i tiden (ja det gällde faktiskt även undertecknad :) ), så fick man ju ofta en konfirmationspsalmbok med ingraverat namn. En sådan hade gammelfarmor också och nu hade farmor och farfar tagit med denna som gåva till gammelfarmors namne. Det passade verkligen bra och jag tror Linnéa blev väldigt glad över den presenten. Vissa saker kan inte köpas för pengar....., fantastiskt kul att psalmboken finns kvar och är så fin.

Så småningom var vi tvungna att avrunda och gå hemåt i senkvällen. Maria och Sofia var tvungna att åka tillbaka till London där de hade sitt hemliga övernattningsställe hos en familjemedlem, eftersom de skulle flyga hem nästa dag. Jag körde dem till tunnelbanestationen och tog som tur var med mamma som sällskap. Någonstans var vägarna avstängda och jag lyckades köra vilse. Knäppt! Då var det skönt att inte vara ensam, men naturligtvis hittade vi hem efter ett tag.

Ni ser, jag har verkligen FÖRSÖKT att göra detta kortfattat ;) , men det GÅR inte. Trodde jag skulle få in L's konfirmationshelg i ett inlägg, men det blir för LÅNGT. Själva konfirmationsdagen får därför ett eget inlägg... Sorry!

Britt, du är så snäll! Det blev verkligen en kul helg med många minnen att bära med sig. Det enda som är bra med att jag är sen med att skriva här, är att jag själv får återuppleva allt vi gjorde under lite lugnare former :) .

Karin, allt för dig, det VET du. Till nästa inlägg lovar jag att duka upp igen, så att du får se nobelduken, ha ha. Mmm, minipärlornan är verkligen MINI! Du måste berätta om de andra sammanträffandena! Om du inte bloggar om dem får du maila!
Tack för tips om dagens Google!! Vi kollade det till frukost allihop och påmindes om när vi var och såg "We will Rock you"!

Mot skolan för möte IGEN!
Kram Ingrid

4 kommentarer:

Catharina sa...

Tack för att du delar med dig av ert liv i England! Jag ser fram emot nästa inlägg om konfirmationen : ) och alla andra såklart ; )

Kram Catharina

Anonym sa...

Ja. Det var så roligt att vara med på konfirmationen och dagarna därikring!
Häla alla!
AF

Britt sa...

Den baconlindade potatiskakan blev verkligen god och det var maten på puben också. Det var en trevlig middag tack vare att vi hade eget rum men ändå hela pubatmosfären.
Fantastiskt att vi alla fick gå in på din biljett.
Ser framemot nästa inlägg.
Kram Farmor

Kim M. Kimselius sa...

Sitter här och blir hungrig efter att ha sett alla dina fantastiska bilder på maten och efterrätten.
Dessutom vill jag så väldigt gärna åka till England och besöka några av alla dessa fantastiska platser du har berättat om i alla dina inlägg. Speciellt den plats du berättade om här, eftersom den hör ihop med andra världskriget som du vet att jag har arbetat med ett bra tag med nu, och är mycket intresserad av.
Kram Kim