måndag 16 maj 2011

Datorallergi

Hej alla!

I fredags utvecklade jag plötsligt en akut datorallergi. Den har suttit i hela helgen, men jag tycker jag börjar repa mig så smått nu. Kanske byggdes allergin upp under mina många timmar framför datorn förra veckan då jag skrev inlägg på inlägg om vår Cornwall-resa, för att då den stora blogspot-kraschen inträffade slå till med full kraft. Kanske var det mina mastodontinlägg som ORSAKADE kraschen? Med tanke på den risken har jag inte vågat ge mig tillkänna hos blogspot, utan har hållt tillbaka alla frustrerande känslor och kanaliserat dem på annat håll istället.

Vad var det som hände? Jag är tyvärr fortfarande svaret skyldig. I förra veckan lär en crasch ha inträffat hos blogspot, vilket jag uppmärksammades på av Rikards mamma som meddelade torsdag kväll att det inte gick att skriva några kommentarer på bloggen. Strax därefter försvann alla inlägg skriva det senaste dygnet och det gällde hos ALLA som använder blogspot. Hur många kan det vara? Miljoner? Någon som vet? Det jag vet är att jag inte skulle vilja vara ansvarig på blogspot när detta inträffade...

Information gick ut på deras infosida om att bloggarna var försatta i "read only"-läge, vilket innebar att ingen kunde kommentera och ingen kunde skriva några nya inlägg. Eftersom jag just då var av med mina två senaste inlägg som är några av de längsta inlägg jag skrivit och som tog mig EVIGHETER att få ihop eftersom varje inladdad bild tar oändligt med tid på sig för att komma på plats, så var jag måttligt förtjust. Redan där kände jag hur datorallergin rasade i kroppen. Fredag kväll kom dock mitt ena inlägg tillbaka, det senast skrivna, men det näst senaste var inte tillbaka bland de publicerade utan som ett utkast. Jag "vågade" inte öppna det utan avvaktade att det också skulle rättas till och komma på plats. Alla andra bloggare var glada då deras inlägg kom tillbaka och satte igång att blogga som vanligt igen.

Hos mig ser "etiketterna" konstiga ut under det inlägg som kom tillbaka och trots ytterligare tre dagar har ännu inte det försvunna inlägget blivit åtgärdat. Informationen på blogspots hjälpsida är mycket knapphändig, vilket gjort min allergi än sämre. Deras senaste meddelande är från i fredags och det säger att de har startat en återuppbyggnad av det som försvunnit. Jag hade väntat mig dagliga uppdateringar från dem, samt att de skulle tala om att "NU är alla korrigeringar klara och allt ska fungera som vanligt". DÅ hade jag vetat att om mitt inlägg inte kommit tillbaka vid den tiden, så skulle det inte göra det alls. Nu väntar jag fortfarande...

Jag bloggar här för att detta ska vara vår utlandsdagbok då vi flyttar hem, för att barnen ska kunna ha detta att titta tillbaka på när de blir äldre, samt för att våra familjer och vänner hemma som är intresserade, ska kunna följa våra eskapader och se lite hur vi mår. Att skriva för framtiden är långsiktigt, därför blir nutidsbehovet viktigt för att jag ska orka knata på här med mitt knattrande. Era hälsningar och kommentarer betyder otroligt mycket för att jag ska känna att någon bryr sig om vad jag skriver, istället för att jag gör ett privat familjefotoalbum med mer kortfattade kommentarer, vilket skulle gått betydligt snabbare. Ibland blir jag otroligt irriterad och ledsen då jag hör någon säga att de läser allt jag skriver, men ändå inte någon gång skriver en enda rad för att säga hej, när jag känner det som om jag generöst delar med mig av vårt liv. I nästa stund tänker jag att det viktigaste är att veta att en person läser vad jag skriver och uppenbarligen får ut något av det samt tänker på oss och då är jag väldigt tacksam för det och tycker det är förmätet att bli irriterad för att de vännerna inte skriver en kommentar också. Det finns naturligtvis en orsak till det, men jag saknar ändå den där hälsningen ibland.

Naturligtvis har jag många gånger tänkt att jag skulle lägga om bloggen så att det blir en blogg där du måste "registrera" dig, så jag vet vem som läser. Det skulle vara ett sätt för mig att få veta det utan att ni behöver skriva en kommentar. Nu kan jag inte se det. Samtidigt tycker jag det leder till en tråkig baksida med bloggarna, nämligen att inte vem som helst kan hitta en blogg som de tycker tilltalar dem av en eller annan anledning (gemensamma intressen, bostadsorter, eller dyl). Det har avhållt mig från att göra det.

Nu är väl de flesta av oss funtade så att vi vill inte ge upp, vi strävar vidare, efter några dagars nedstämdhet så biter vi ihop och tar tag i saker och ting igen, för vad är alternativet. Där är jag nu. Jag gillar verkligen inte att komma efter på bloggen och det är helt och hållet för min egen skull, jag vill att det jag skriver är aktuellt och i efterhand är det svårare att komma ihåg saker. Samtidigt hinner jag inte blogga alla dagar, då det ibland är annat som jag prioriterar högre. När jag så redan var jättemycket efter förra veckan och hade tagit mig förbi den största delen av reserapporteringen, så kom bloggkraschen väldigt dåligt timat för just mig, så då halkade efter igen.

Nu är det dock måndag, en ny vecka, nya tag. Malin kördes tidigt till skolan idag för en resa till Lake district. Förra veckan hände otroligt många roliga saker, denna veckan kommer fler. Det finns mycket att se fram emot och jag ska sätta igång med lite sammanfattningar här igen.

Det inlägg som försvann finns till största delen kvar som utkast. Jag kommer inte att skriva om det som fattas med bilder utan bara lägga till några korta rader för min egen skull för att avsluta inlägget. Sedan lägger jag  ut det igen, då kommer det förmodligen i fel ordning mot inlägget som kommit tillbaka, men förhoppningsvis hann ni läsa det innan det försvann och kan bara strunta i dessa Cornwall-inlägg för att fokusera på senare rapporterade upplevelser.

Det är VERKLIGEN intressant hur ens humör och hur man känner sig, kan ändras så snabbt. Dagen innan bloggproblemet var jag SÅ nära att skriva någonstans att jag kände mig så glad och lyckligt lottat, just då kunde jag inte tänka mig mycket som skulle kunna göra mig till en lyckligare människa. Ni vet, ibland har man bara sådana där dagar av total eufori. Två dagar senare kändes det INTE alls så, ha ha.

Kom ihåg att en kommentar här någon gång ibland, är otroligt uppskattad. Speciellt för mig, men även för resten av familjen!

Till alla er som bloggar: Tyvärr har allergin varit allvarlig, så jag har inte kunnat se vad ni skrivit senaste tiden, men jag återhämtar mig nu snabbt och hälsningar kommer säkert att dyka upp både här och där de närmaste dagarna.

Hoppas att ni alla har en lika trevlig vecka som undertecknad att se fram emot!

Britt, jag är tillbaka med förnyad kraft. Tack för alla dina kommentarer! SÅ lång Hoffmans äventyr var! Det måste varit en fantastisk upplevelse! Jag har läst dina mail och det blir väl lite svar både här och där. Nu ska jag dock iväg på olika andra håll resten av dagen och R ska resa iväg som vanligt... Det är JÄTTEBRA att du uppdaterar mig på skrivreglerna! Jag ska själv läsa din bok lite noggrannare längre fram.

Maria, TACK för din hälsning här!!! Det visar ännu en gång vilket speciellt känsligt band vi har oss emellan, som du ser ovan var det perfekt timing och precis vad jag behövde. Ja, England har verkligen mycket mer att erbjuda än man ibland tänker på! Jag ringer förmodligen ikväll, är lite desperat :) . STOR KRAM.

Boktokig, tack för din kommentar, den kom när jag som bäst behövde den! Jag SÖG åt mig alla snälla och trevliga saker du skrev :) . Jag gillar också bilden på Johan och Linnéa jättemycket. Alla måste ha varit väldigt kramiga på semester, för vi har massor av krambildern, ha ha. Hoppas att ni väljer att åka hitåt någon gång med familjen, för det finns verkligen massor att se och göra runt om i Storbritannien.

Nu blir det lunch och gemensam peptalk, för Ylva och mig, det brukar inte vara så svårt att bli på bättre humör i goda vänners sällskap, så jag är säker på att när jag går därifrån kommer både hon och jag tycka att livet leker igen.

Kram allihop!
Ingrid

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag forstar din frustration Ingrid. Du skriver dock SA mycket mer an mig pa bloggen. Jag har en trogen foljare och det ar du. Sedan vet aven jag att det finns fler som laser min blogg. Trist att ingen valjer att kommentera... Valkommen pa lunch och terapi hos mig idag! Kram Ylva

Karin sa...

Datorstrul kan VERKLIGEN göra en galen!! Men jag är glad att du är tillbaka! Du behöver ju inte tvivla på mig, jag läser nästan alla dina inlägg, och det ordagrant. Ibland slarvar jag lite men jag får alltid lite rolig input och ny energi när jag kommunicerar med dig. Kanske är det så din energi tar slut; att du delar med dig av den ;-)

Jag är just ganska energilös själv efter en häftig fm... kommer nog lite om det bloggledes.

Förresten tycker jag inte att du ska göra din blogg begränsad till vissa läsare! Jag har en del "främlingar" som följer mig (och jag följer också bloggar som jag gillar utan att känna bloggaren) och så tycker jag att det ska vara, om man inte blir bränd på ett eller annat sätt förstås. Vissa är restriktiva med att lämna spår efter sig och kanske är det därför de inte kommenterar. Jag har vissa läsare som jag vet läser allt och jag vet exakt vilka 5% av mina inlägg som kommer att locka dem att kommentera :-) Du är dock trogen och det uppskattar jag!!

Kram fr Karin

Britt sa...

Hej Ingrid!
Jag förstår verkligen din datorallergi.Man är så van nu att använda den så att man blir tokig när ingenting fungerar. Själv råkade jag idag ut för något liknande. Datorn fungerade inte och vi fick starta om . Det fungerade inte heller. Som tur är har Lennart tålamod och intresse och han fick igång allting igen.Jag hade aldrig klarat det.
Underligt med bloggkraschen.
Lennart har gjort en dvd med foton från England. Tyvärr ser jag att jag inte är någon stor fotograf men det är kul att se dem i alla fall.
Jag var på biblioteket idag och läste om nya skrivregler. Där läste jag att kommatecken användes tidigare grammatiskt men idag används de för att förtydliga vad man skriver.
Vissa regler finns kvar. För er del i England måste barnen lära sig de regler, som skolan lär ut. Annars får de sämre betyg. De är mycket konservativa i England. På ont och på gott, har jag sett nu när vi var där.Kramar från Britt och ge inte upp.

The not-yet-desperate housewife sa...

Hallå där! Jag går nämligen själv och klurar på det där med att skriva, och för vem jag skriver. Jag tänkte att jag skulle lägga av, men så vet jag att det är för mig själv jag skriver, och för dom närmaste hemma. Sedan är det roligt att andra också uppskattar bloggen. Men jag får komma ihåg att mitt liv inte är i bloggen. Hoppas vi ses en dag igen!

Catharina sa...

Hej Vännen!

Ja, tänk som humöret kan svänga! Jag förstår precis vad du menar! Patricia Tudor-Sandahl (författare, psykolog, föreläsare, sommarpratare och mycket mer...) var hos oss i församlingen förra veckan och hon var mycket intressant att lyssna på! Hon var bl.a. inne på det med hur mycket våra tankar styr vår kropp, vårt humör osv.
Både du och jag har fantastiska liv och så mycket att vara glada över, ändå kan bagateller (i-landsproblem) få oss dämpade ganska lätt... eller ivarje fall mig!
Just nu tar barnens gnäll, nejsägande, vill/ska inte ganska mycket av min energi. Det är kanske därför jag är förkyld och har feber för första gången på många många år?! Haha nä det är det nog inte. Jag har varit så stolt över att jag har varit frisk hela vintern, ja förutom magsjukan vid nyår då, men denna veckan när jag hade så himla mycket kul och spännande på gång så åker jag på världens förkylning :( Men jag är ganska seg, så trots feber och dunderförkylning så åkte jag igår på kurs (körde hemifrån kl 7, var tillbaka i Skurup 18 = samtidigt som min samtalsgrupp börjar, där höll vi på till 20.45...) Men med panodil och Colizin så gick det... Men idag har jag inte gjort många knop.
Hmmm nu har jag flummat ut på alla håll och funderar på hur jag ska knyta ihop detta ;o)
Jag vet inte ens om du läser såhär gamla inlägg...
Jag har blivit mycket sämre på att kommentera din blogg och det är ju inte så snällt. Jag läser alla dina inlägg och tycker att dom är jätteintressanta! Och borde bara skriva ett litet hej eller nåt när jag läst... men ofta blir det så mycket när jag skriver så det är kanske därför jag inte ens skriver hej...
Men jag hoppas att du vet att jag följer dig och ofta tänker på dig!
Vi tänkte snart boka flyg till England, så jag ska stämma av med maken om tider och sen återkommer jag via mail. Jag hoppas att vi kan få ihop en träff i augusti!

Nu ska jag gå och fightas med en sur! son... Han tyckte att han skulle titta på Grannfejden med mig, men det tyckte inte jag, så jag stängde av TV'n och gick därifrån... nu ligger han och sparkar i väggen på sitt rum (=övertrött!)

Vi hörs! Många kramar <3
Hoppas det inte är allför snurrigt skrivet... jag hinner som vanligt inte förhandsgranska det...