På semester i Cornwall

Vårt första hotell. Låg i Bossiney nära Tintagel.

Har hotellet POOL??? Det är den FÖRSTA frågan alla våra barn ställer varje gång vi berättar att vi ska resa någonstans och bo på hotell. Det innebär inte att vi alltid bor på lyxhotell där det finns pool, vi både tältar och bor i lägenheter, så det varierar, men ett hotell med pool står högt i kurs. Ibland vill jag inte att det ska finnas pool, om jag vet att vi kommer att ha ont om tid, för TÄNK att komma till ett hotell med pool och INTE ha tid att ta ett dopp! (Det är inte alltid hotellet accepterar att våra barn kan tänka sig att stiga upp hur tidigt som helst för att hinna ta ett dopp.)

Nåväl, vi skulle bo på tre hotell under denna resa (alla naturligtvis bokade i förväg hemifrån) och målet var att ett av dem skulle ha pool och det slumpade sig så att det blev det första. Alltså var Rikard och barnen tidigt uppe och åt frukost för att därefter gå till poolen. Det var ingen annan där, så de kunde verkligen njuta och härja fritt och efteråt kunde de basta i den PYTTELILLA bastun.

Efter bad och god frukost, var det dags för dagens första sevärdhet, Kung Arturs slott. Kung Artur är en historia i sig själv. Hans person är välkänd och han är en stor legend, men sanningen är att det inte ens finns säkra bevis på att han har existerat. Legenden säger dock att han levde under 500-talet och ledde kelterna mot saxerna. Han skapade "riddarna kring det runda bordet" och de hade till uppgift att skydda den heliga graalen, d v s den bägare som Jesus drack ur under sin sista måltid. Det var också hos kung Artur som trollkarlen Merlin fanns, han som fick svärdet Excalibur. I Tintagel finns två borgruiner varav den ena sägs vara Arturs, men efter tidsbestämning är det mer sannolikt att det är den andra som gäller.

I kartan nedan ser ni Cornwall och Tintagel ligger mitt i grönområdet på den norra kusten:



Från vårt hotell kunde man gå mot vattnet och längs kusten till borgruinerna, så vi bestämde oss för att lämna bilarna vid hotellet och göra det. Smart val, det var en OTROLIGT vacker kustlinje.

Vildhästar gick omkring och var söta.
Mamma, jag har redan glömt vad de gula buskarna heter, Britt tryckte in
massa konstnärer i hjärnan istället när hon var här... :)

Massor av trevliga klätterställen fanns där.

Jag på promenad :) .

Plötsligt under vår promenad såg vi den här stenen. Det var första gången vi stötte på National Trust, den här organisationen som jag fått medlemskap i, som födelsedagspresent. På stenen stod att det här området köpts upp 1896 av National Trust och jag antar att det var för att skydda det mot bebyggelse, ganska tidigt att vara så medveten tycker jag. Så detta är ett exempel på vad de gör, de köper upp värdefull mark eller byggnader och här var den nu gratis för alla att nyttja.

Så kom vi fram till borgruinerna, här ses delar av dem på andra sidan vattnet:

Hotellmannen sa att promenaden var det vackraste och att ruinerna inte var mycket att se. Kanske hade han rätt, vi tog honom i alla fall på orden och valde att inte betala och gå över till borgruinsidan, vi såg rätt bra från där vi var ändå, tiden började springa iväg och de där äldre släktingarna från Sverige var sugna på kaffe igen :) .


Till vänster syns hur man kommer över på ruinsidan och uppe på
kullen syns den del av borgruinen som var till vänster i bilden ovan.



Här är "grottan" som syns i bilden ovan och där SLOG verkligen vattnet in.

En underbar bäck att leka vid.

Efter promenaden och fika, valde vi att ta hjälp av den landrover-service som fanns att tillgå för att komma upp till byn Tintagel, det var annars en ganska lång uppförspromenad.

Med landrovern kom vi upp till byn Tintagel, en riktigt charmig liten by. Den är, förutom för kung Artur-slottet, berömd för "The Old Post Office":

Jojo, gammalt som gatan är det, byggt på 1300-talet!! Men posthus...??? Detta hus ingår också i National Trust sevärdheter, nu hade jag inte hunnit få något medlemskort, så Rikard ringde dem och vi fick ett nummer, genom att säga detta till damen i dörren fick med lite övertalning gå in. Snällt!

Huset var SUPERGULLIGT och trädgården fantastiskt fin! Vi fick dock veta att det endast varit posthus under ca 5 år på 70-talet!!! Hmm, vet alltså inte varför det går under det namnet, mest har det varit ett hus för en familj på landet och som sådant var det väldigt fint och intressant.

Sovrum i det gamla "posthuset".

Så stegade vi fram förbi vackra trädgårsmurar och hus till vårt hotell och bilarna:

Vi lämnade Tintagel bakom oss och körde längs de smala vägarna till det mycket populära samhället St Ives. På kartan högre upp i inlägget kan ni se det på landsbubblan som ligger längst till vänster.



Stranden in St Ives, det var ebb när vi var där.

Samtidigt som vi var där var den tyska familjern vi var ute och middag med veckan före också där. De hade hyrt hus en vecka och gjorde utflykter därifrån samt vilade och surfade. Tyvärr hade vi inte möjlighet att träffa dem när vi var förbi. För oss var det lunchdags då vi kom fram och vi hittade en fiskrestaurang på strandpromenaden.

Hungrig Linnéa matas med alger av Malin.



Rikards Fish & Chips



Malin njuter av havet



Mormor & morfars blandade fisktallrik

Efter den riktigt goda lunchen begav vi oss uppför de branta gatorna och ner på andra sidan byn där det fanns en annan strand, den populära surfingstranden.



Byn St Ives, med 1800-tals kyrkogård närmast kameran.



Strand populär bland surfare...

...och bland våra barn som kommer gående från stranden här.

Förutom att se byn St Ives, var tanken att vi skulle besöka Tate St Ives. Många av er har väl hört talas om Tate Modern i London, uppfört så sent som år 2000? Det finns fyra Tate-museum, det nämnda i London, Tate Britain (äldst, grundat 1897) som också ligger i London, Tate Liverpool samt ett i St Ives.

Tate St Ives uppfördes 1993 i en helt fantastisk ny byggnad precis vid surfstranden. Den byggdes på en plats där det tidigare var ett gasverk, vilket de velat visa lite av genom den valda designen.

Varm undertecknad framför Tate St Ives.
Till vä i bild framför vägen ligger stranden där barnen gick ovan.

NU var det ju dock lite ont om tid igen, så vi bestämde oss för att inte gå in på museumet, man behöver ändå ha några timmar på sig om man ska göra det. Istället gick mamma, Rikard och jag bara in i entrén och där pratade vi en stund med en trevlig guide. Bara att gå in i cirklar till entrén var häftigt! Hoppas att jag kommer tillbaka en dag och har lite mer tid i St Ives.

Vi begav oss tillbaka genom smågatorna till bilarna:

Efter en kort körning var vi framme vid Lands End, som är Storbritanniens västraste (heter det så?) plats. Finns utsatt på Cornwall-kartan ovan.

Vi förstod direkt på jätteparkeringen och att det var en hel uppbyggnad med massor av butiker (som visserligen var stängda när vi kom), att detta är en JÄTTEATTRAKTION under semestertider. Det var folk där nu också, men inte särskilt många.



Mäktigt att se vattnet slå in över klipporna.

Ok, så här långt finns kvar av mitt inlägg och förhoppningsvis hann en del av er med att läsa orginalinlägget. Nu summerar jag resten av dagen för min egen skull och det blir därmed lite kortfattat.

Vid Land's End läste L på en skylt att man kan se späckhuggare om man har tur. Hon bestämde sig för att stanna tills hon fick syn på en. Malin och Jenny spanade för fullt och hävdade med bestämdhet att de såg en späckhuggare, men L insåg att det var en sten som stack upp ur havet. Detta "argumenterade" de om och hade hur roligt som helst kring länge. Det krävdes lite övertalning för att få L att lämna stället utan några späckhuggare i sikte.

Vid Land's End var det populärt att fotografera sig framför en skylt med avståndspilar i olika riktningar. På en mur fanns en trevlig "millenium-markering". Där fanns massor av olika plaketter med nyårslöften från olika personer, jag gissar att de betalt för att få en skylt där och så gick säkert pengarna till någon charity... Det var kul för löftena var av så skiftande karaktär:

"I will become more spiritual in my life."

"We will recycle all our household rubbish."

"I will give hundred pints of blood. I have already given forty one."

"I will love my family more each day."

Efter Land's End åkte vi till Minack Theater, en utomhusteater på en klippa med endast hav bakom scenen. Där spelas bra pjäser hela sommarsäsongen och på dagtid finns guidade turer. På den lilla ytan finns också en fin trädgård att se! Det ser ut som en grekisk amfiteater och bilderna därifrån visar otroliga vyer.

http://www.minack.com/

TYVÄRR hade inte teatersäsongen börjat när vi var där och vi var för sena för att gå på en daglig visit. Istället kunde vi gå längs med utsidan av teatern och se ut över HELT magnifika stränder, där några människor dröjde sig kvar efter en fantastisk dag.

Hoppas kunna återvända till Minack teatern någon gång i framtiden.

Vi körde vidare till vårt hotell i Falmouth. Det var ett familjeföretag som utstrålade off season. Det kändes som om vi var helt ensamma där och det var skumt i korridorerna. Våra rum var däremot jättefina med balkonger ut mot havet i två av dem. Malin och Jenny fick till sin stora lycka ett eget rum där de verkligen njöt av att rå sig själva.

På kvällen åt vi på resans bästa restaurang. Det var KALLT att gå dit och lite svårt att hitta, men värt det där vi kom fram. Det var en halvkällare och jag gjorde det som jag brukar säga att man borde göra, nämligen beställde två förrätter. Goda båda två! Till efterrätt beställde några av oss tre sorters minibruléer, men vanlig fransk är mycket godare. På natten spelades det kort i mormor och morfars rum, medan barnen sov.

Jag tror att detta inlägg nu kommer att lägga sig överst och jag är inte kunnig nog att göra något åt det, så resan blir därmed i lite blandad ordning. Ovan redovisat här är dag 2 på vår resa. Ni kära läsare ska dock inte bry er om det, utan bara raskt gå vidare till kommande inlägg som är nya.

Mot nya fräschare inlägg!

Ingrid